"Ta vara på livet medan du har det" - detta läste jag i en tidning igår. Viktiga ord, eftersom vi inte vet från dag till dag hur länge livet varar. Själv har jag för vana att varje kväll tacka för dagen jag fick. I min ålder är det så, att man verkligen vet att uppskatta livet. Ingenting är självklart för nån av oss. Det blir med åren mer och mer märkbart, att vänner drabbas av sjukdom och plötsligt försvinner. Mamma sa ofta att "alla dör ifrån mig". Det är väl en baksida av att leva länge. 

Vi kommer alla nån gång att hamna i livsförändringar. En del är av det positiva slaget och vi kan lätt tackla det som förändrar i och med nåt som är till det bättre. 

Andra gånger så ställs vårt liv på ända och vi måste verkligen anstränga oss för att få det på rätt köl igen. En viktig del i det hela är att möta svårigheter på den nivå, som man själv befinner sig just då. T.ex sorg måste få ta plats och genomlevas av oss utan att för den skull fastna i hur det var DÅ, före sorgen. Nu är nu och därifrån får man utgå för att planera för sitt fortsatta liv. Det är en stor förändring att bli lämnad kvar när man är van vid att leva livet sida vid sida, dag för dag. Jag läste ett bra ord - självmedkänsla - istället för bitterhet. Det betyder att man tar lika bra hand om sig själv som man skulle göra för en god vän. Alla drabbas och nu var det du och då får du visa dig själv omtanke och kärlek. Du får vara extra snäll mot dig själv. 

Jag minns när jag pyntade för julen och en vän undrade för vem jag gjorde det? Jo för mig själv! Det är jag som lever och som mår bra av att ha det ungefär som vanligt, även om jag är ensam. 

Ingenting är gratis. Allt för att bygga vidare på det liv vi har, det kostar på. Ibland går det lätt och känns bra. Nästa dag behövs kanske lite extra för att bibehålla gårdagens känsla. Det är skönt att i lugn och ro kunna tänka igenom det som står i vägen. Däremot ger inte ältande något positivt. "Framåt, framåt" ... det är den enda vägen. Att fastna i en livssorg är oerhört påfrestande för både kropp och själ. Jag har själv upplevt en mycket nära person, som aldrig kunde släppa det faktum, att hon blev lämnad kvar. När inte personen själv kan komma vidare är det mycket svårt att hjälpa annat än för stunden. Jag är mycket tacksam att jag kunnat gå vidare, hur omöjligt det än verkade bara vid tanken på det. Vi är mycket starkare än vi tror. Det gäller att acceptera hur det är här och nu. Saknaden bär vi med oss livet ut. På ett sätt blir det en livssorg. Men denna variant kan vi kontrollera och det gör, att vi ser hur ljuset segrar över mörkret.