skrivmoster

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av skrivmoster - Söndag 30 sept 13:07

 

Idag sjöng en liten tjej en sång ... "varför vara nöjd med många likes när det finns kärlek" ... 

En hel del samlar på "likes" ... ju flera desto bättre. Visst, det är en bekräftelse, om det är sånt man söker. Det är bra mycket trevligare med ett personligt möte där man kan visa och säga det som känns inombords - "du är viktig, du är värdefull och jag tycker så mycket om dig". 

 

Alla vill vi bli sedda, betyda något och känna att vi ingår i en större gemenskap. Det är värdefullt att få vara en medmänniska. Det var jag idag kring ett kaffebord med både nära vänner och bekanta. Vi trängde ihop oss så många det gick kring ett runt bord. Vi kom varandra nära. Vi delade tankar och känslor medan vi mumsade på gott fika. Jag tycker om att möta människor och få höra hur de tänker och känner i olika sammanhang. För mig är det viktigt att vara den jag är och lyssna på den som behöver det. Jag anses nog som "pratglad" men jag vet min plats och försöker aldrig att "ta över" och vara den som syns och hörs mest. 

 

Många av oss har en inre känslomätare, som känner av andras stämningsläge och även den atmosfär som finns i ett rum. Det gör att man inte klampar på och bryter in på ett för stunden opassande sätt. Andra känner ingenting utan stormar in och fyller hela rummet med sitt ego. 

"Här kommer jag" ...  Fingertoppskänsla har man aldrig hört talas om eller förstått innebörden av.  Allt kretsar kring den personen i både stort och smått. Försöker du att berätta om något som är betydelsefullt för dig, så tar personen över och det som sägs är ungefär som en tävling - "du skulle bara veta vad JAG har sett, hört, gått igenom eller gjort"... Lyssnandet finns inte på kartan. För egen del så ger jag upp när jag möter någon som hela tiden ska ligga i framkant och inte ser sin medmänniska. Det är inte lönt att ödsla energi på någon som ändå inte är mottaglig. 

 

Vi är väldigt olika som människor och för en del är det enkelt och naturligt att "ta för sig". De sätter största värde på sig själva och det är i och för sig inte fel. Man måste tycka om sig själv för att kunna tycka om andra. De som inte sätter sig själva i första rummet och anser sig vara världens medelpunkt, hamnar lätt i en situation där de kan  bli överkörda. "Jag är värd respekt och jag är viktig" ... men jag är inte förmer än andra. Allt är en balansgång i samspelet med andra. Ödmjukhet är ett ord som man inte borde glömma bort. Mesig är inte detsamma som ödmjuk fast en del gärna ersätter orden med varandra. 

 

Det är inte lätt att vara människa brukar man säga. Jag tror det skulle kännas lättare om vi vore rädda om varandra och hjälpsamma istället för att ständigt konkurrera, prata illa  om andra och vara missundsamma. Livet blir enklare om vi är generösa med goda ord, unnar varandra det bästa och hjälper varandra där det behövs. Vem vill ha ord om sig att vara en surkäring, skvallerbytta eller elak person? "Delad glädje är dubbel glädje" - inga uttjatade ord utan ord värda att ta på allvar! 

ANNONS
Av skrivmoster - Onsdag 26 sept 10:16

 

Idag är det ett förfärligt stormande. Det kommer kastbyar som är obeskrivliga. Jag känner att jag måste gå ut i eftermiddag och möta mitt yngsta barnbarn, som ska gå till mig från skolan. Hon är så liten och lätt att hon "kan blåsa bort" ...

 

Det samlas dugg på fönstret så det finns nog fukt i luften också. Det är helt grått. Riktigt höstruggigt väder. 

 

Jag tittade på Svenska Hollywoodfruar och kände bara SUCK! Vad är det för innehåll i det liv dom lever? "Man ska vara snygg, SNYGG" och därför  går man och fixar sina händer så de inte ser så gamla ut! Hemma sköter en Nanny om barnet. Hur värderar man sitt barn när man helst önskar att hon ska få ett modeuppdrag? En baby!! Någon man pysslar med för att klä upp och se snygg ut.  Så självupptagen tycker jag. Det är den uppfattningen man får av hur serien är regisserad. 

 

Det känns så ihåligt och värdelöst i dessa serier. De har gott om pengar dessa fruar - eller deras män - men jag känner mig mycket rikare för jag har ett liv som är värdefullt. 

 

Idag är det segt och jag tror inte jag kommer att få så mycket gjort. Det finns ett par saker jag behöver få undan så jag får ta mig i kragen. 

 

Igår var jag på sopplunch och det var som alltid roligt att träffa goda vänner för gemenskap. Soppan var otroligt god - krämig blomkålssoppa. Den satt fint! 

 

 



   

ANNONS
Av skrivmoster - Tisdag 25 sept 18:58

  

 

Det är två dagar till julafton. Han hostar och hostar ... Jag kommer inte igång med julstöket. Något håller tillbaka min arbetslust. Han beslutar sig för att gå till vårdcentralen och få något för den jobbiga hostan. Hela julhelgen kan han inte gå och ha det som det är. 

 

Efter en kort stund är han tillbaka och säger att han ska åka iväg till sjukhuset på röntgen direkt. Jag vet inte om jag ska tolka det som bra eller dåligt. Han verkar inte alls bekymrad. Besöket tar inte lång stund. Inte heller telefonsamtalet från hans vårdcentralsläkare ...  På två timmar har allt blivit undersökt och diagnosen kommer - Lungfibros! Vet vi vad det är? Nej inte mycket. Får vi någon bra förklaring eller tillfälle till ett samtal? Nej ... han lägger på luren och vet inte riktigt vad han ska tro trots sin sjukvårdsutbildning. Vi söker på internet och läser den förfärliga sanningen. Sjukdomen är obotlig och från diagnos lever en del endast i ett halvår medan andra kan leva i högst fem år. Slutet är skrämmande ... det innebär i stort kvävning. 

 

Där sitter vi två dagar före julafton med vår stora chock oförmögna till att förstå att det är verklighet. Om två månader har han fått en tid hos en lungspecialist. Tills dess lever vi i ingenmansland och han i dödsskräck. Livet stannade upp och han blev sittande i soffan i vardagsrummet med sina skräckbilder och tankar. 

 

Detta är inledningen till något som kanske kan bli mera med tiden. Det är en smärtfylld syssla att tänka tillbaka och sätta orden på pränt ... Jag kommer inte att skriva fortsättning här - i alla fall inte ett fullgjort arbete. Vill bara slänga ut detta tills vidare. 



Av skrivmoster - Lördag 22 sept 10:28

 

Ja nu gäller det att "hålla i hatten" för det blåser häftiga byiga vindar. På baksidan av huset där jag har mitt sovrum har natten varit lugn och jag har inte hört ett dugg. Här på framsidan är det blåsigt och ölandstoken snurrar nästan runt av den hårda vinden. 

 

Strax innan vi skulle åka på After Work igår brakade det loss och himlen öppnade sig med skyfall och i blåsten så blev det häftigt. Jag lyssnade på radion och de varnade för att åka ut om man inte måste. Träd över vägen och mycket vatten som gjorde risken för vattenplaning stor. Så jag la planerna på hyllan ... men min kompis fick följa med ett par vänner så hon kom iväg utan problem. Då kände jag att jag ångrade mig ... Det var föredrag med Jonas Helgesson som jag missade - tyvärr ... 

 

Men vad hjälper det att ångra det som man inte kan göra nåt åt? Ändå händer det då och då att man fastnar i ånger över något, som inte blev som tänkt. Vissa händelser kan man inte rå över men ibland bär man själv skulden till att det blev som det blev. 

Så länge man inte skadar någon annan tycker jag att man bör glömma det som varit och som är historia redan nästa dag. 

 

Dags för matlagning ... en lasagne står på listan. "Storkok" för mig som är ensam med den fördelen, att det blir flera portioner som får sin plats i frysen. Skönt att ta fram när latmasken kryper fram. Jag ska även göra en äppelkaka eller paj för jag har fått så fina äpplen av en vän. 

 

Regndropparna syns på rutan och det blåser mera än friskt. En innedag skulle jag kalla detta. Det är som bäddat för att läsa någon av alla böcker som ligger och väntar på att få ur sig sin berättelse. Närmast har jag "Björnstad". Den har fått rosor av andra som läst. Jag passade på att köpa även fortsättningen. Mellan varven läser jag några sidor i boken "När livet går i spillror".. 

 

Det tar sin tid att plocka upp alla skärvor och försöka lappa ihop det som brast. Livet har ett annat utseende idag och det har nya konturer. Jag gör mitt bästa för att få en bild, som känns bra för mig. 

Av skrivmoster - Tisdag 18 sept 09:56

 

Nu kommer solen och temperaturen är på sommarläge! Vi skulle kunna få +22 gr idag hörde jag. Det låter ju bra! 

 

Idag är det symötesdag och det vill jag inte missa. Vi har så roligt tillsammans och dessa timmar ger så mycket för både själ och hjärta. 

 

Denna vecka är fylld av aktiviteter om jag bara vill och orkar. Dagträff med musik imorgon vill jag absolut vara med på. På fredag After Work med buffé  och framträdande av Jonas Helgesson. Det missar jag inte gärna ... Lördag konsert ... Ja välja är inte lätt. Hoppas jag kan vara med på allt! Nästa vecka är däremot helt blank. 

 

Jag trivs bra hemma men det är värdefullt att komma ut nån timme och träffa andra. "Du kan ju inte vara ensam som är ute på så mycket" får jag höra då och då. Nej inte när jag är ute och träffar folk, då är jag inte ensam. Men dygnets alla andra timmar är jag ensam och jag har ingen att dela min glädje och sorg med. Ingen så nära som ens partner är. Vill jag berätta så får jag göra det rakt ut i luften och prata för mig själv. Så gör jag då och då när jag absolut vill berätta för min bortgångne man om något som han borde få veta och som jag vill dela med honom. 

 

Självvald ensamhet kan vara skön och helst om man vet att partnern finns där och kommer tillbaka. Ofrivillig ensamhet är inte alls rolig. Den gör många gånger ont och helst när man inte nås av förståelse för situationen. Det var så skönt att prata med min bror som kom på besök. Hans fru dog för ca 3 mån. sedan och nu har han stor förståelse för hur jag har känt och känner. Man måste uppleva det hela för att få full insikt. Många vill så väl och säger olika fraser som tröst. De är svåra att ta till sig eftersom de är så ihåliga. 

"Du ser så glad och pigg ut" ... ja tack för det. Ingen kan se insidan .. 

 

"Nu har det gått ett år och nu blir det nog lättare" ... Sorgen har ingen fast tidsplan. 

 

"Lev på dom glada minnena och var tacksam" ..  Först måste man gå igenom det svåra. 

 

Bäst är att bearbeta sin sorg och saknad utan att fastna i meningar som gör mera skada än nytta. Alla sörjer på olika sätt och finner sin väg ut ur det jobbiga. Livet måste gå vidare så länge man har det! De små guldkornen blir till ett större när man plockar och spar det som gör livet värt att leva! 

Av skrivmoster - Söndag 16 sept 15:48

 

Har ni tänkt på hur vi beter oss mot de som hamnat i någon form av kris? Många flyr och gör allt för att slippa möta personen medan andra, som troligen själv varit i krissituation, tar kontakt och möter det svåra fast det inte är det roligaste. 

 

Jag råkade få syn på reklam för en bok, som jag gärna ville göra till min. Boken heter "När livet går i spillror" och är skriven av Ulf Lidman. 

 

Boken tar upp många saker som vi alla borde veta och känna till inför egen eller andras kris. Ingen kommer undan, alltid är det något som ställer livet på ända och vi tappar fotfästet för en tid. 

Många gånger är vi snabba till att uttrycka vår uppfattning om hur andra beter sig i svåra situationer. Vi tycker att vi vet och att det ska synas t.ex att man sörjer. I boken står det - jag citerar - " Det är alltid individen som har tolkningsföreträde gällande sin egen situation och kris". Alltså, det är inte vi som anhöriga eller vänner som ska diktera hur man ska uppträda. 

 

Vi är snara till att slänga ur oss fraser och sånt som VI tycker är relevant och hur man SKA bete sig i kris. 

 

"Krishanteringen ägs alltid av den utsatte." (citat ur boken). Vi kan inte diktera, ha åsikter om eller ge råd om hur man ska hantera en sorg t.ex Allt är individuellt och det är den utsatta som finner sin väg ur krisen. 

 

Som sörjande är man lite extra känslig för vad som sägs och görs. Då är det lätt att möta en taggig person som inte vill höra eller träffa andra bara för att slippa bli utsatt för tyckanden och tänkanden. 

Oftast vill de som uttrycker sig lite klumpigt bara väl men har inte rätt sinne för att nå fram på rätt sätt. I boken vädjas till den som har det jobbigt att försöka ha överseende med vänner som inte kanske format orden som den drabbade skulle önska. 

 

"Det är aldrig någons rättighet att ta del av ditt inre. Det är en förmån som du ger dem". (citat ur boken). 

 

Det är kanske därför som man inte alltid känner för att vara en öppen bok och ge alla del av det innersta. Många är väldigt öppna och de litar blint på personer som frågar och visar intresse. Men jag vill säga, att man bör pejla lite om det känns bra och inte vara så snar till att öppna upp sig. En del frågar tyvärr bara av nyfikenhet och är i grunden inte intresserade av just själva kärnan, som är att vara den som lyssnar och underlättar för den i en utsatt situation. 

 

Äkta vänner, som är dyrbara pärlor, vill verkligen väl och har förstått att den i kris behöver få prata om och om igen om det som hänt. Att inte fylla i och börja berätta om SINA kriser utan låta den det gäller, få den tid det tar att berätta om sina tankar. Annars kan det bli så att den som öppnar sitt hjärta känner sig bestulen på det svåra och att den som skulle lyssna har fullt upp med att prata om egna upplevelser. Det kan man kanske göra i ett senare skede när inte allt är så smärtsamt och nytt för den drabbade. Men A och O är alltid att låta den som behöver berätta, få göra det utan att bli avbruten och svälja ner sina egna erfarenheter för det var inte det som var kärnan i samtalet. 

Jag tror att de flesta av oss vet hur det är ... när någon berättar om en upplevelse så är vi så snabba att börja säga vad VI har varit med om och det är ju oftast värre än för den som först berättade. 

 

En kris behöver alltid bearbetas för att man ska komma vidare. Det finns många sätt men inget  är rätt eller fel. Allt beror på individen. I den första mörka fasen har jag pratat en hel del med de som står mig nära. Jag har gråtit förtvivlat, skrivit till min avlidne man, "pratat" med honom och känt mig övergiven, utan samhörighet och någon att vända mig till. Det värsta var att bearbeta den långa och svåra sjukdomstiden. Allt lidande, all oro och förtvivlan. När jag plötsligt kunde känna att jag var tacksam för att han inte längre behöver lida, så var jag en bra bit på väg. Visst vill jag ha honom tillbaka, men inte som sjuk. Det skulle jag inte orka med. Jag försöker verkligen att minnas allt som var bra, alla fina år vi haft och allt vi gått igenom i både glädje och sorg. Såna tankar är det som ska bära mig vidare. 

 

Livet är värt att leva och mina barnbarn gör allt mycket lättare. Mina barn och min "kärdotter" liksom min bonusfamilj månar om mig och väcker en glädje och tacksamhet som fyller mig. 

Något jag hade bestämt mig för var, att inte låsa mig inne utan ge mig ut i vardagen med dess aktiviteter jag hade sedan förr. Det har hjälpt mig enormt att få vara i gemenskap med trevliga människor och ha något att se fram emot. Där emellan tycker jag det är skönt att få vara ensam ibland i mitt hem och bara möta dagen som den blir. Det är inte farligt att vara ensam. Inte när man kan välja gemenskap när man vill. Den andra ensamheten är skrämmande .. helst när man är en "social" person som gillar medmänniskor och livet! När det ser som mörkast ut så kommer ljuset ... 


  

Av skrivmoster - Lördag 15 sept 10:07

 

Lördag och regnet ligger över oss. Det kommer ibland i droppar och ibland i häftiga skurar. Grått och trist ... Lite höstlikt. Igår såg jag på väderkartan att det till veckan kan bli sommartemperatur igen. Inte mig emot!

 

Om jag ser tillbaka på veckan så har den varit väldigt innehållsrik liksom veckan före. Ibland händer allt på en gång. Jag hade barnbarnen en dag och vi hade så roligt. Dels hade jag lite överraskningar för dom. Min bror kom bilande från huvudstaden och det visste ingen mera än jag. Det blev klang och jubel när de upptäckte att han var här. Även för mig var det värdefullt att vi fick sitta ner och prata i lugn och ro på kvällen. Vi har samma erfarenhet ... att bli lämnad p.g.a dödsfall. Hans fru dog för snart tre månader sedan. Det har varit en tuff tid för honom på många sätt. De hade år av sjukdom liksom vi hade. Båda visste att det skulle sluta på ett enda vis. Det är gott att prata med en person som har upplevt samma och vi förstår varandra väldigt väl. 

 

Igår kom barnen en stund igen och dom var helt uppslukade av böckerna som de varit och lånat på biblioteket. Den lilla läser med allvar "lättlästa" böcker. Hon är så duktig. Den stora som läst flytande i flera år har jämt näsan i en bok. Jag tycker det är jättebra att de har sånt intresse av att läsa för det är viktigt på många sätt. 

 

Om man ser längre än till entrén till huset, så händer det mycket till veckan vad gäller aktiviteter. Jag får välja och vraka och se vad jag känner för och orkar med. 

Halva september har redan gått och jag fattar inte det. Kanske för att jag haft så mycket omkring mig med besök och annat. 

 

Sverige väntar med spänning på vad de styrande ska komma fram till efter förra söndagens val. Nu känns det inte helt stabilt eftersom många vill vara med och bestämma och uttrycka sina åsikter. Vi kan bara vänta och se vad som händer. 

 

En sak är säker och det är att här händer inte mycket denna helgen. Jag kommer att ta det lugnt och hämta ny kraft inför den kommande veckan. 

 

 


   

Av skrivmoster - Onsdag 12 sept 09:48

 

Det handlar om att det är regn och blåst idag! Usch ... jag skulle helst vilja krypa ner under täcket och sova. Jag vaknade efter kl. 2 och hörde något som jag inte kunde förstå vad det var. Så jag somnade om rätt hårt och vaknade 4.30 av ett ljud som jag måste upp och kolla. Det visade sig vara brandvarnaren som pep med ett hemskt ljud i intervaller. Det var så att jag fick obehangskänslor. Men ... vad gör man sömndrucken och ostadig? Inte klättrar man ... Det kan ju ställa till det än värre. 

Jag gick tillbaka till sängen och drog täcket över huvudet. Dörren hade jag stängt ordentligt. Men nog hörde jag ljudet. Somnade till slut bort några minuter och låg sen och bara vilade. Det var helt tyst! Så skönt då är batteriet helt slut tänkte jag. 

 

När jag kände mig redo steg jag upp och klättrade upp på stegen, höll mig i byrån som var lagom hög och skruvade bort detta elände som strax före hade gett ifrån sig ett gällt pip igen. Jag drog verkligen en suck av lättnad när jag slapp höra på detta och dessutom inte ramlat ner när jag stod där och sträckte mig. Varför ska alltid brandvarnarens batterier ta slut på natten? 

 

Idag har en vän bjudit mig på lunch så jag "måste" ut fast det hade varit skönt att stanna inomhus eftersom det inte lockar med regn. Å andra sidan kan det ju vara roligt att göra nåt när dagen är så grå. 

 

Våra politiker i den högre rangen har bråda dagar. Vem ska jag prata med eller inte? Hur går det med rösterna som ska räknas idag? Har alla verkligen rapporterat in resultatet? VEM ska styra landet? Det finns flera kandidater som gärna vill. Inte ville man vara i politikernas kläder nu eller förresten aldrig. Jag blir så mentalt trött bara av att höra allt snack. 

 

Nu är alla morgonsysslor avklarade och jag ska ta en tur till duschen och även tvätta och fixa håret. Det är väl bäst att se presentabel ut när man ska "ut och äta". 

 

"Det är insidan som räknas men .." 

 

 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se