skrivmoster

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av skrivmoster - Måndag 11 juni 10:25

 

 

Livet går vidare ... ett år har jag varit änka. Det är ofattbart att det gått så lång tid. Mer och mer börjar jag vakna ur en dvala, som jag inte trott jag levt i. Men nu vaknar nya tankar till liv och jag förstår inte, att jag orkat ta hand om så mycket "administrativt" som jag gjort. Det är väl för att jag är mest hemma på pappersarbete och samtal om olika regler och paragrafer som man har att förhålla sig till. Jag kan tacka mitt f.d jobb för mycket av det. 

 

Från första stund har jag varit ute bland folk i samhället och inte gömt mig hemma med min sorg. Det skulle ha gjort allt så mycket svårare. Jag har förstås fått många råd och uppmaningar om hur jag ska vara och leva. Oftast kommer dessa från de, som fortfarande har sin man i livet. De vill så väl men det blir så fel ...  Det enda man kan göra är, att låta det rinna av och tänka, att de inte vet hur det verkligen är. Något som skulle bli till tröst blir bara så platt. 

 

Det finns väldigt många goda råd till de som är vänner och som förväntas vara stöttande. Från den sörjandes sida sett är det många väl genomtänkta punkter, som t.ex Svenska Kyrkan har utarbetat. Frågan är bara hur många som orkar och har lust, att anamma dessa och ge av sin egen tid. De allra flesta har så mycket själva, att de inte orkar tänka på andra. Som sörjande kändes det helt underbart, att kanske få möta denna omsorg som återspeglades i orden. 

 

"Första hjälpen vid sorg" heter Kyrkans folder https://www.svenskakyrkan.se/sorg/forsta-hjalpen-vid-sorg

1. Ta ansvar för kontakten

Det är så, att även om man varit bra på att höra av sig, så blir det svårt att få det till att bli, att orka. Då är det skönt om någon orkar istället för mig att upprätthålla kontakten. "Ring mig" borde bytas mot "jag ringer dig".

 

2. Ta initiativ 

Man blir jätteglad när någon hittar på nåt i vardagen. Bjuder på fika t.ex Kanske jag inte orkar just då, men fråga igen! 

 

3. Visa närvaro 

Många säger att "jag ville inte störa" ... inget kan vara mera fel... det är inte att störa, det är att bry sig om. 

 

4. Bryt tystnaden 

Om man tycker det är jobbigt att ringa så är ju SMS ett alternativ. Bara visa att du finns! 

 

5. Kom ihåg sorgen

Var inte rädd för att tala om sorgen och den som saknas. För oss som sörjer är milstolpar viktiga och vi vill prata om det som varit. Det finns ingen tidsperiod som är gräns för när sorgen "går över" ... det är så individuellt. 

 

6. Ha tålamod 

Man vill gärna älta och berätta om och om igen. Det kan ses som en fas i att bearbeta sin sorg. 

En del förstår inte att det är viktigt. Dom kanske blir trötta på att höra och tror att man har "fastnat" i sin sorg. 

 

7. Uppmärksamma årsdagen 

Jag har hört vänner säga, att "nu är det 7 år sen maken dog, nu är det 23 år sen " ... det kommer alltid att vara viktiga datum och det känns bra när någon vill minnas den som gått bort och att man får dela denna händelse med andra. 

 

8. Fortsätt att minnas 

Det handlar egentligen om samma sak som i ovanstående. Man vill låta den som en gång fanns finnas med i olika tillfällen i vardagen. Man vill tala om personen ... 

 

9. Ge utrymme

Det sista men vill höra är andras upplevelser när man är så fylld av sin egen sorg. Vi får försöka att stå tillbaka och spara det vi upplevt till ett lämpligare tillfälle. 

 

10. Hjälp till i vardagen 

Det är guld värt när någon erbjuder skjuts, kommer med nåt ätbart för att man inte orkar tänka på matlagning eller gör någon enkel tjänst som man inte orkar med just då. 

 

De tio punkterna är från Kyrkans folder men kommentarerna är mina egna. Läs gärna via länken så får ni mera kött på benen. Jag tycker det är en mycket bra och väl genomtänkt folder. 

 

 

 

ANNONS
Av skrivmoster - Torsdag 31 maj 10:24

 

"Sörj inte det som var ... gläds över det som finns kvar" ...

 

Kloka ord som är lätta att säga men desto svårare att praktisera. Allt har sin tid. Sorgen likaså. Mycket ska passera genom tankegångarna. Minnena trängs och vill komma fram. Känslorna kring dessa är skiftande. Ibland ramlar allt över kanten och fyller dagen till brädden. 

 

Nu när dagarna är så soliga och vackra är det ofrånkomligt att inte tänka på hur livet var ... då när vi var två. Vi åkte alltid ut till sommarstugan och städade ut vintern, förberedde för en lång sommarvistelse och bara njöt av denna rikedom. För mannen var det ett livsverk som han åstadkommit under årens lopp. Fyra hus på tomten som han satt upp och lagt hela sin själ i. Alltid hade han något för händerna. Men det var så han mådde bäst och hämtade ny kraft. Jag skötte marktjänst och satt gärna på altanen och läste, bar ut mat och fika. Vi hade det verkligen helt underbart! En liten bit bort efter vägen fanns hans tvillingsyster och svågern. Vi träffades nästan dagligen - om inte annat när dagstidningen hämtades. Ofta satt vi nere hos dom om sommarkvällarna och såg ut över havet. De kom också upp till oss och vi trivdes så bra tillsammans. Sommaren 2013 flyttade vi neråt landet över 100 mil.Huset såldes väldigt lätt och smärtfritt. Sommaren 2014 åkte vi upp till stugan och hoppades på ännu en sommar lik den vi haft under ca 30 år. Nej inte riktigt lik .. mannen var sjuk men fungerade hyfsat. Sjukdomen hade honom inte helt i sitt grepp. Svågern däremot var allvarligt sjuk och hade just kommit hem från sjukhuset. När vi anlände hade han precis åkt in igen. Mannens syster som varit sjuk under lång tid var på benen men inte alls bra. Hon bodde inte i stugan utan där var barn och barnbarn mestadels. Man förstår inte förrän man är på plats. Vi behövde uppleva verkligheten. 

 

Efter ett par månader i stugan då vi gjort utflykter, hälsat på sjuka och friska vänner och släktingar och insett att "man vet inget om nästa sommar, men vi ska åka upp och avveckla en del" ... då dog svågern plötsligt. Alla planer omdirigerades och vi blev kvar två veckor till för att vara med på begravningen. Vi kunde ju inte åka hem 100 mil för att återvända kort därefter ... 

 

När vi till sist låste stugdörrarna så var vi helt inne på att åka upp sommaren därpå. "Människan spår och Gud rår" ... 

Under året försämrades mannen och han måste till sist inse att det inte skulle gå att köra bil uppöver igen. Det var plötsligt slut på alla somrar vi levt i stugans sköna omgivningar. Så hela sommaren 2015 stod det obebott där och vi var här och försökte att ta in detta faktum. 

 

Sommaren 2016 var allt mycket sämre och mannen var i stort sett bunden här hemma med syrgas och kamp för att orka leva. Sonen här nere och jag åkte upp till stugan, som jag på egen hand hade sålt till ett för oss välkänt och nära par. Vi skulle på tre dagar tömma stugan på allt som vi ansåg vara skräp och ta vara på det som skulle vara kvar i vår ägo. 

Det var ett rejält jobb ... Det slutade med att jag fick välja ut det som kändes mest "viktigt" att behålla. Men det mesta blev kvar ... Det är klart att det känns men det är ju ändå bara materiella (om än minnesrika) prylar ... 

 

2017 förlorade jag min man först. I januari 2018 förlorade jag min mans syster. Strax därefter dog en mycket nära och kär vän som ingick i vår "innersta krets". Det kändes nästan "för mycket" på en gång. Nu har det gått ett år sen jag blev änka. Fortfarande finns många sorger och saknader att bearbeta. Inget är som förr. Idag är min svägerska väldigt sjuk och ingen vet hur det slutar. Leden tunnas ut ... många träd fälls i min välkända skog. Livet blir aldrig som förr. Förlusterna blir bara fler och fler. Att sörja har sin tid. Saknaden kommer för alltid att vara en del av min dag. Solen skiner, det är varmt och sommar. Livet går vidare ... med sina upp- och nedgångar. 

 

 

ANNONS
Av skrivmoster - Måndag 14 maj 09:00

 

 

Ännu en solig och vacker dag. Det är nästan +19 gr. Blir ännu en fin dag och det känns så skönt. Kroppen vill verkligen ha sol och värme nu efter en lång vinter. Här nere i söder har vi inte haft så mycket snö som uppe i norr där jag bodde förut. Här står pionen stor och frodig med knoppar. I norr har den just börjat visa sig i marken. Men det går alltid fort när snön försvunnit. Våren är kort och övergår i sommar direkt. 

 

Idag kommer barnbarnen hit efter skolan. Det är alltid så roligt att vänta på dom. De ger mig energi och glädje. Den tomhet som jag känner lyckas de bryta. Jag älskar att sitta och prata med dom och höra deras tankar och funderingar. De är oerhört kloka. Den äldsta är 9 år och den yngre 7 år. Härliga åldrar! Det är så mycket som ändras i deras syn på saker och ting. 

 

Jag borde verkligen ta mig i kragen och gå en promenad med stavarna! Ett tag gick det så bra men sen så slår latmasken till ... Det är även mitt knä som inte alltid vill vara med utan smärtar. Då är det lätt att ge efter för det. 

 

Imorgon ska jag åka med syföreningen på en utflykt till andra sidan Vättern. Det ska verkligen bli riktigt roligt. Jag gillar att komma ut med bil och få se nya omgivningar och miljöer. Det blir inte så ofta numera för jag sålde ju vår bil. Det är både en ekonomisk fråga och även min ovana vid vägar och orter som jag inte är så hemma i. Det är en annan typ av trafik här och att ha bil för att bara köra i närmaste omgivningar är för kostsamt. 

 

Dags att ta itu med dagens olika sysslor som jag behöver göra inför min födelsedag, som jag ska fira på fredag. Idag för 73 år sedan dog min farmor. Jag var då 2 år. Det är diffusa minnen jag har av henne. Hon bodde i mitt föräldrahem den sista tiden. Jag minns henne liggande i en säng. Annars har jag bara ett foto av henne och hennes klocka kvar. Den enda från den äldre generationen som var kvar under mitt liv var mormor. Min morfar dog ung och min farfar dog innan jag föddes. Mina barnbarn är glada över sina morföräldrar och mig som farmor. Farfar fick de uppleva under några år. Han dog när de var 8 och 6 år. Det var deras första stora sorg i livet. Nu ser de på saken på ett annat sätt. Under det år som snart gått, har de kommit fram till att farfar finns kvar. Vi har foton, filmsnuttar där vi ser honom och hör hans röst och kudden han fick av dom ligger kvar på sin plats. "Världens bästa farfar". Jag håller helt med om det! Men min saknad bär jag med mig för alltid. 

Av skrivmoster - Lördag 12 maj 14:58

 

Vackra vida Vättern


Efter gårdagens störtregn på kvällen då jag befarade åska, var morgonen blöt och gråmulen. Sedan har det glimtat till ibland av solen men enbart korta stunder. 

 

Nu är det helg och det är då jag tycker, att det är så tomt och tråkigt att inte ha sin make kvar. Allt blir så tyst omkring mig för många har bil och är två och kan åka iväg som de vill. Så gjorde vi med när maken var frisk och kry. Vi tyckte om att bara åka iväg utan speciellt mål och se nya vyer. 

På Kristi Himmelsfärdsdag, fick jag följa med sonen och hans familj ut på en tur. Det var verkligen trevligt. Vi avslutade nere i hamnen i Gränna. Där är det alltid liv och lust. Det finns restauranger, glassbarer och folkvimmel. Vi köpte glass och satte oss ute. Färjan kom och gick tillbaka till Visingsö med full last. Vädret blev lite blåsigt och mulet innan vi beslöt oss för att vända hemåt igen. Jag uppskattar verkligen att få komma med ut på små utflykter. Eftersom jag inte har nån bil längre så kommer jag inte längre än benen bär mig. Det blir i bästa fall ner i byn till affären eller till Rumänienhjälpens Second-hand. Om ens det ... Jag behöver inte klaga för jag har min fina lägenhet där jag trivs. Men att vidga vyerna är aldrig fel. 

 

Ikväll är det Eurovision Song Contest som är på mångas läppar. Nog kan det hända att jag ska se på det tills jag tröttnar. Då finns ju radion och sängen. Jag brukar för det mesta ha somnat när man får veta vem som vinner. Det är så utdraget tycker jag. Jag är ju morgonpigg och kvällstrött. Ändå har jag blivit lite bättre på att hålla mig uppe en längre stund. Sen är det inte så kul att sitta uppe ensam tycker jag. Man får sitta och kommentera för sig själv och man får inga svar på sina funderingar. 

 

Orden svävar i luften 

blir inte fångade av någon 

De förväntade svaren uteblir

tystnadens ointresse suckar

medan ordens innebörd dunstar 

 

©Skrivmoster

Av skrivmoster - Fredag 11 maj 07:30

   Bilden är som synes från tidigare år men jag hoppas på blommor och annat även i år ...


Det syns att det har regnat i natt. Tittade nyss på TV-vädret och såg att vi kan förvänta oss åska. Inte nåt jag gillar precis... Men så är det, inget varar för alltid. Som det fina sommarvädret vi haft en längre tid. Förhoppningsvis var det bara en smak av det som ligger framför oss. 

Vi människor vi önskar och längtar efter mycket. Vi glömmer ibland bort att leva här och nu eftersom vi är så upptagna av att tänka på våra kommande planer. Vi "lever i förväg" och missar det som pågår just där vi är för ögonblicket. 

Visst är det roligt att ha något att se fram emot. Men det är då - nu är nu! 

Jag satt igår här ute och väntade på att sonen och hans familj skulle komma och bjuda mig på en liten utflykt med bilen. Så fort jag satte mig i solstolen så kom mina små vänner i klunga. Det är gråsparvar och jag tror även pilfinkar. De skriker och kvittrar och snurrar runt mina fötter i hopp om att få några små smulor. Mina barnbarn älskar att mata fåglarna och därför vet de, att här finns nåt att få. Men igår var jag snål och tänkte att det finns gott om mat om de söker. Lite ansträngning får de allt visa för brödfödan. Nu är de så tama och hemma här och tror att det är deras nya matservering. Som tur är så vet de att det finns ett annat några meter bort där en granne brukar mata. 

 

Här och nu väntar jag på barnbarnen som ska vara hos mig idag när föräldrarna jobbar. Det är upplyftande att ha barnen här som sällskap. Ett annat sällskap är solen som plötsligt bryter fram. Den gör allt så vackert och njutbart. 

 

Önskar er alla en fin dag - snart är det helg igen! Det är oftast mina lugnaste dagar. Inte mycket händer men det kan vara skönt att bara vara också! 

        

Av skrivmoster - Torsdag 10 maj 06:17

 

Förra året på Kristi Himmelsfärdsdag tog jag avsked av min älskade man. (Det var ett annat datum än idag). 

Ditt resmål är mitt. Sorgen och saknaden lämnade du kvar. För alltid i mitt hjärta. <3


Av skrivmoster - Onsdag 9 maj 10:20

 

Idag började denna varma dag med att baka drygt 20 st tekakor för att överraska mina barnbarn som kommer efter skolan. Det blir gott till "mellis". Det ser ut att bli ännu en mycket varm dag. Jag har bara linne på mig idag till "trekvarters" som är så skönt att ha. 

 

Jag fick till min glädje se, att Badhotellet kommer tillbaka den 15 maj med nya avsnitt! Det ser jag verkligen fram emot för det var en så bra serie från Danmark. Jag kommer att bänka mig. 

 

Uppriktigt sagt har jag inte tänkt överarbeta på nåt sätt idag för det gäller att passa på att njuta medan solen är så varm och skön. Det enda jag ska göra är att hänga upp en stor duk jag tvättat inför min födelsedag. Det gäller att vara beredd för jag vet att det kommer en del. Grannarna jag umgås med kommer alltid. Det har vi som vana att uppvakta varandra med en blomma. 

 

Naturligtvis kommer jag inte ifrån matlagning till mig själv .. och div. plock som man måste göra för att det inte ska se rörigt ut. När barnbarnen är här så ägnar jag min tid åt dom. 

 

En massa kallprat ... inte mycket att ta med sig efter att ha läst. Jag såg på ett program från Gekås i Ullared om "jakten på storsäljaren". Många kom med sina uppfinningar och ideér . Den som vann var en "konversett" ... servetter med pratbubblor på om olika ämnen man kan prata om ifall ämnena tryter på middagen. Nja tänkte jag ... är det verkligen något som JAG behöver? Knappast! Man behöver ju inte prata hela tiden. Är det många kring ett bord så är det sällan tyst. Alltid är det någon som har något att säga. Men visst ... någon kanske tycker att detta med såna servetter är till hjälp. Jag gillade bäst den uppfinning som två tjejer hade jobbat fram. Barnvantar som inte går att dra av. Tänkt för små barn .. som ofta drar av vanten och så är den borta. Här fanns nåt inuti i mudden som stoppade "draget". Finurligt! 

 

Det är bra med fantasi. Här är det slut på fantasin nu och jag tackar er som orkat läsa ända hit ner. Ha en fin dag! 

       

Av skrivmoster - Tisdag 8 maj 11:05

 

 

Strålande solsken och varmt. Gråsparvarna är här utanför som vanligt och tigger mat. Men de har inte svårt att hitta mat nu så jag ger bara några smulor ibland. De är så tama att de kommer kring fötterna och går även upp på trappan. Ett par har som vanligt sökt sig under takpannorna på grannhuset. Där har de byggt bo för jag har sett när de flugit in och ut med något mjukt i näbben. Igår flög en gråsparv fram och tillbaka med smulor jag lagt ut. Han kanske matade sin fru!! 

 

Växtligheten går framåt. Våra häckar är gröna och gräset är klippt ett par gånger. I rabatten skjuter pionbusken i höjden och även stockrosorna är på alerten. Jag tänker på hur det är i norr... de kämpar fortfarande med snösmältning. 

 

Jag sitter här ute och ser fontänen som är monterad igen för sommaren, ser den sommarblå himlen och känner solen värma. 

 

Det är inte svårt att känna tacksamhet och glädje över, att jag får njuta av allt omkring mig. Även om ett knä trilskas så kan jag gå en  promenad i min takt med stavar, styra min tid och tänka lite mera på mig själv. Efter de år vi haft där makens sjukdom hela tiden blev till det sämre och jag tog hand om honom, så är jag nog värd att få ta hand om mig själv lite. Det finns förstås en del pålagor som man kunde leva utan men inte värre än att jag känner mig må bra. En del i måendet beror på mig själv och hur jag lever. Jag får försöka att leva det liv jag har på bästa sätt. I minnet och hjärtat finns den jag levt så länge med. Som den äldsta generationen i vår familj gäller det att ta vara på det liv jag har kvar. Jag vill tacka livet! 

Presentation

Jag är jag!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrivmoster med Blogkeen
Följ skrivmoster med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se