Pelargonia

Alla inlägg under januari 2017

Av skrivmoster - Lördag 28 jan 19:13

       

Så här kan det se ut när man har firat födelsedag som min man gjort. Igår hade vi en gemensam fest för honom och grannen Miro som fyller år imorgon. Vi samlade granngänget hos oss och sen firade vi i fem timmar! Vi trivs så bra tillsammans så snacket det flyger som en yster vårflod. Det är roligt att ha så kära vänner och att vi får möjlighet att vara tillsammans då och då. Vi är åtta stycken som träffas regelbundet och vi bor alla på samma gård utom en som bor nere i byn.

 

   

Födelsedagsbarnen får ju vara med på bild. Det är två män som varit i farten hela sitt liv men som båda nu drabbats av sjukdomar. Sorgligt men vi försöker att ha det trevligt tillsammans så länge det håller.

 

Inget är som vänskap! Den är pålitlig och den gör gott för alla som får ta del av den.

ANNONS
Av skrivmoster - Fredag 27 jan 09:27


Dimman ligger tät över nejden. Man ser inte ens över vägen idag. Temperaturen ligger på -0.9 gr.

Vi har ingen snö alls och det är som en dröm för mig som bott i norr så många år och kämpat mig igenom dessa långa vintrar med massor av snö och kyla. Nu har de i och för sig mycket lindrigare vintrar och inte mycket snö heller.


Det är så mycket som händer i vårt land och i vår värld. VI matas så vi blir spyfärdiga över alla "nyheter" av mer eller mindre värde. Ibland läser jag bara rubriken och knappt det för jag orkar inte ta in allt. Värst är allt detta våld och all ondska som finns. Man har noll och ingen respekt för sina medmänniskor. Det går ut på att få ur sig sin inneboende frustration över något, som bara den personen själv vet. Äldre människor är ett lätt byte.  Vet hut säger jag!


Självbombare som i sin övertygelse drar med sig helt oskyldiga människor in i döden, bilbrännare, pyromaner, våldsmän, mördare, rånare och tjuvar. Vad är det för fel på dessa som i mina ögon verkar helt känslokalla??


Sedan de som ska styra både vårt land och övriga länder i världen. Stormakterna - deras handlingar gör mig skräckslagen. Det är legalt och tillåtet att misshandla kvinnor... skojar ni? Och vad håller Trumph på med i USA?

Här hemma är det gnissel och utspel som oroar och ställer till det. Nya mutbrott och "skandaler" i stora företag där troligen maktbegäret har gått över styr. Vem orkar ta in allt och engagera sig i det som sker? Man känner sig som en liten myra som ingen ser eller hör. Det pratas så mycket om att vara med och påverka, att inte ge upp, att inte tiga. Hoppas det finns många som orkar med den uppgiften. Jag förfäras och reagerar på mångt och mycket men där stannar mitt engagemang och min ork. Vem ska orka få skutan på rätt köl igen och släppa fram en trygghet och harmoni i världen? Hur kunde det bli så här bara i vårt land?  Det känns så hårt och kallt ....




ANNONS
Av skrivmoster - Torsdag 26 jan 13:57

 

 

Tulpaner är verkligen uppiggande och påminner om vår. Men vi är bara i slutet av januari och för en nordbo är det svårt att tänka sig vår redan. Det vi vet är att vi är på väg i alla fall mot ljusare tider. Fortfarande tycker jag att det mörknar rätt fort på eftermiddagen och helst när det är gråväder som vi haft nu en tid. Dimmigt och fuktigt. Inte alls något önskeväder.

 

Idag har jag varit med goda grannar till Gränna. De har haft sina ärenden och jag har veckohandlat mat. Det blir mycket när man ska tänka för flera dagar och dessutom för ett par kalas. Mannen har firat sin födelsedag för ca en vecka sen och i helgen är det dags för en vän här på gården att fylla år. Då gör vi ett gemensamt kalas här imorgon så blir båda firade. På söndag är det sonen med familj som kommer "i efterskott". De har varit bortresta och inte kunnat fira som tänkt var. Men nu har vi ju något roligt att se fram emot. Imorgon blir vi 8 st och på söndag är det bara 6 st.

 

Nu sitter jag och väntar på yngsta barnbarnet som vill komma hit "ensam" - alltså utan storasyster. Den sistnämnda var här i onsdags och då skulle det bakas. Jag gissar att det är sådana önskemål även idag från lilla fröken. Vi får väl se. Hon ska ha med sig sin älsklingsdocka som heter Malou och som jag inte träffat. Jag har bara hört väldigt mycket om denna docka som i barnbarnets ögon är väldigt levande. Det blir spännande!!

 

 

Av skrivmoster - Onsdag 25 jan 18:38

  Här har det varit tyst - länge ... Det har inte funnits någon som helst energi till att skriva i bloggen. Jag kan inte påstå att jag har någon större fantasi eller mening nu heller men jag vill ge det en ärlig chans i alla fall. Man brukar säga, att "livet kom emellan" och det är väl så det är. Livet förändras och gör att allt inte är som vanligt. T.ex min arbetsbörda har blivit så mycket större p.g.a mannens sjukdom och förlorad ork . Idag är det jag som gör allt som ska göras. Mycket av det jag gör har jag inte gjort förr. Så det är en ny erfarenhet. Vi hade i viss mån uppdelat vad var och en ansvarade för. Sen var han väldigt bra på att "serva" mig och göra små tjänster som jag idag saknar. Gå ut med sopor medan jag lagar mat eller står och stryker. Plocka ur och i diskmaskinen, rensa avlopp och byta lampor. Ja det finns mycket som var värdefullt.

 

Det jag saknar allra mest ändå är, att vi aldrig kan göra något tillsammans utanför husets väggar. Det är slut på att ta bilen och åka iväg, gå på olika sammankomster, äta lunch ute, strosa i affärer eller hälsa på vänner. Idag är det lägenhetens yta som är hans värld. Väldigt instängt och inte speciellt omväxlande. Jag kan i alla fall ta mig ut och vara med på lite olika aktiviteter även om jag känner mig ensam i gemenskapen. Jag saknar min man!

 

Eftersom han inte längre orkar gå de steg som krävs för att komma till våra grannar och vänner som vi umgås med, så ordnar vi våra träffar hemma hos oss. Vi bjuder in dom och då får han möjlighet till pratstund och lite gemenskap. Det är inte alltid han orkar hela tiden utan att vila en stund. Men om han inte anstränger sig och pratar så mycket går det bättre. Det finns ju ett uppdämt behov av att få prata med andra än mig. Men luften tar slut och även om han har syrgas så blir det ansträngande.

 

Inte hade vi tänkt oss att det skulle bli så här. Vi hade så många planer på att ta vara på dagarna och göra oss hemmastadda här nere i söder. Men så ville sjukdomen nåt annat och stal mer och mer av hans ork och förmåga. Bäst att sitta här hemma på altanen och njuta. Fastän jag vill så mycket mera ...  men det bromsar sig själv.

 

I somras var jag och sönerna uppe i norr och avslutade vår sommarstugetid sen 30 år. Stugan såldes och allt är borta nu. Inget är längre vårt. Vi har avvecklat både hus, stuga och nu är det bilen som står näst i tur. Vi "säljer ut vårt liv" sa jag en dag.

 

Det gäller att inte tappa modet och falla i djupet. Jag ber att jag inte ska glömma bort att se det ljusa som försöker skymma det mörka. Båda är vi "drabbade" på olika sätt.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se