Sorgen och glädjen går hand i hand. Det fick jag än en gång uppleva i helgen. Vi hade en fantastiskt trevlig helg med två av mina syskon och deras respektive. Det var helt underbart att få vara tillsammans och känna samhörigheten och den omsorg som finns omkring oss. Denna syster är min "lillasyster" och jag är 12 år äldre än henne.

Eftersom vi hade så mycket annat så fick datorn stå orörd tills på söndag när de åkt. Då jag öppnade den möttes jag av ett sorgebud allra först. En av mina bloggvänner som varit sjuk i denna förhatliga cancer, hade på lördag fått sluta sina dagar. Hon som kämpat så tappert i många år. Hon har åkt på otaliga bakslag och lidit mycket. Ändå har hon aldrig gett upp utan hela tiden på ett positivt sätt mött svårigheterna. Det vi andra suckar över har ju varit så obetydligt att man skäms. Jag kommer aldrig att glömma Kristina, en tapper kvinna med kämpaglöd och framtidshopp. Önskar henne en skön vila i sitt himmelska hem, dit hon nu flyttat och där hon sjunger i änglakören. Hon var med i sin kyrkas kör och älskade att sjunga. Det var inte länge sen hon satt i sin rullstol och deltog i sången. Hon försökte på alla sätt att göra och vara med på det hon ville, även om det tog all kraft ur henne. Frid över ditt minne!

På två månader har tre vänner lämnat det jordiska livet och det känns att det glesnar i ledet ...

En dikt jag skrev igår