Pelargonia

Senaste inläggen

Av skrivmoster - Torsdag 24 aug 20:51

 

Jag fick så vackra gladiolus igår på dagträffen (fast rosa). Mitt namn är så ovanligt så det finns bara jag med det namnet i vår grupp. Igår var det start för hösten och vi var väldigt många. Jag blev glad över uppvaktningen men enormt generad! 

 

Ikväll är det mörkt och det regnar. Det är ruskväder och jag tycker inte att det är så mysigt att sitta här ensam. Men jag är glad att jag har mitt hem. Natten som gick var inte skön. Jag höll aldrig på att somna. Det var så många störande ljud och annat som fick mig att ligga och lyssna och inte känna mig bekväm. Hoppas på en bättre natt nu. Idag är det tre månader sedan min käre make lämnade oss. Jag tycker det känns så länge sen men det är klart ... jag var ensam över en månad när han låg på sjukhus och korttidshem. 

 

Idag har jag varit och klippt mig och fått veckohandla. En mycket god vän ställde upp som vanligt och jag är henne evigt tacksam. Idag hann vi inte sitta och prata och umgås men det får vi göra en annan dag. 

 

Imorgon är det dags för städning och då kommer mina städflickor och gör det jag inte alltid orkar med. Det är skönt att man kan vända sig till en städfirma och få regelbunden städning och själv bestämma vad man vill ha gjort. 

 

En liten dikt på kvällskvisten ... 

 

Att göra sitt bästa

är inte det nog

Att ibland falla

när det finns fog

Att kravla sig upp

med möda stor

Att känna hoppet

som i livet bor 

 

©Skrivmoster

ANNONS
Av skrivmoster - Söndag 20 aug 21:12

 


Bilden är inte ny men det såg ut så här idag ungefär när inte solen sken kortvariga stunder. 

 

Så är helgen över snart. Idag har jag inte sett till någon alls och jag har inte varit ute heller p.g.a det ostadiga vädret. Jag är glad att jag har mitt hem där jag trivs och att jag kan hålla på och pyssla med sånt jag tycker om. 

 

Igår var det en trevlig dag för då fick jag besök av Karin och Rikard från Skåne. Det är goda vänner i 40-årsåldern som vi lärde känna via sonhustrun och släkten på hennes sida. Karin är hennes kusin. Det är ett par som åker omkring till olika platser i vårt land och i Norge och sjunger. Deras stil är country och repertoaren många gamla fina andliga sånger men även andra. 

http://www.karinrickard.n.nu/

Här är en länk till deras hemsida som jag tycker att ni ska besöka. 

 

Vi hade några trevliga timmar då vi åt tillsammans och pratade. Vi gjorde också en tur till sonen och sonhustruns nya tomt, där det snart kommer ett nytt hus. Trots att det blåste en hel del så drack vi kaffe utomhus. Solen sken i alla fall just under den stunden. Jag vinkade av gästerna och så var allt som vanligt igen - tyst och tomt. Erik fattas mig ... 

 

Nu börjar en ny vecka och då startar min första aktivitet som jag sett fram emot. Det är dagträffarna som återkommer en gång i månaden. Denna gången ska vi samlas i en lokal som används mycket sommartid. Solgläntan heter den. Blir roligt att träffa de andra igen. 

 

Barnbarnen börjar skolan imorgon. Sommarlovet är slut. Den lilla börjar i förskoleklass och den stora i tvåan. Oj vad tiden går! Allt fortsätter precis som vanligt trots att mitt liv inte alls är som vanligt. Jag försöker på alla sätt att hänga med och ta vara på allt som bjuds och som ger glädje och tacksamhet. Om man inte provat att vara i denna situationen att bli lämnad kvar, så är det svårt att sätta sig in i den tomhet som infinner sig. Ett lyckligt liv med en person som man älskat så länge tar plötsligt slut. Personen är borta för alltid. Snart har det gått tre månader. 

 

 

ANNONS
Av skrivmoster - Onsdag 9 aug 19:20

 


Bland det trevligaste som finns, är ju att sitta på altanen och äta sommartid. Här är en bild från mitt besök i Skåne när vi bänkade oss för mat innan vi åkte iväg på en av våra många utflykter. 

Utsikten är inte så dum heller va! 

 

Idag har det inte varit så trevligt väder eftersom det regnade rätt kraftigt stundvis på halva delen av dagen. Nu är det kväll och som vanligt är det soligt och vackert just kvällstid. Temperaturen ligger på dryg 19 gr. Vinden har fått för sig att snurra runt igen. 

 

Jag är medveten om att det inte är många som kommer att läsa det jag skriver och det är ett val jag fick göra. Men för min egen skull så skriver jag när jag känner för det. Att ha en blogg som inte är öppen helt naturligt för alla är lite konstigt. Men så länge det finns de som är ute för att sabotera och nästla sig in, så känns detta som den enda utvägen. Jag kan förstås öppna en ny blogg någon annanstans men det tar tid och ork. 

 

Förresten, tro det eller ej, igår blev det fönsterputsning som jag skjutit framför mig så länge. Det känns skönt att ha det gjort för en tid framåt. Veckorna går väldigt fort trots allt och jag gör mitt bästa för att finna glädje i mitt liv. Det går upp och ner ... allt är fortfarande så nytt och jag måste få smälta allt och gå igenom sak för sak och bringa ordning i mitt huvud. 

 

 

 

Av skrivmoster - Onsdag 9 aug 06:52

 

Visst är det så, att vi alla är mån om vår integritet, vårt eget liv och det som tillhör! 

Därför känns det väldigt jobbigt, när någon försöker ta sig in och ställer till oreda. Man blir orolig och känner, att någon har kommit för nära. Är man dessutom sjuk och inte medveten om sina tilltag - eller så är man otroligt smart och nästlar sig in på ett för oss andra märkligt sätt. 

Hur som helst, är du här och läser nu så har du fått lösenordet och jag litar på dig. För mig är det viktigt att kunna skriva och jag har hittills nått ut till flera läsare än jag kunnat önska mig. Men nu blir det en mindre skara - de som jag gärna skriver för och som får vara med och dela mitt liv. Bloggen är en sorts ventil och ett ställe där jag kan öppna upp och dela med mig till trogna läsare och vänner. Tack för att du läser! 

Av skrivmoster - Tisdag 8 aug 09:08

 

Nu har det gått tre dagar då jag inte haft någonting utöver min vanliga dag. Jag har varit här hemma utan sällskap. Därför var det jätteroligt när äldsta barnbarnet igår kom cyklande för att säga "hej". Hon vattnade blommorna här ute för en blomma är hennes egen. Sen måste hon ge sig iväg för mamma och lillasyster väntade uppe på vägen. Det skulle bli en tur till lekplatsen. 

 

Det enda vettiga jag gjorde igår var att jag tvättade två maskiner och hängde ut. Eftersom vinden var så yster så torkade det rätt fort. Idag har jag en tanke på att torka fönster, men den tanken har jag haft så många gånger så jag är inte att lita på. Det är märkligt att jag är så trögstartad när det gäller att få något gjort. Kanske är det sviterna efter den långa tiden jag skötte om "allt" här hemma inkl. en sjuk make. Nu är det ingen som väntar på att saker ska bli gjorda mer än jag själv. Min städhjälp har haft eller kanske fortfarande har semester så den biten har jag fått klara själv. Jag kan inte skryta med att jag varit så grundlig för då bromsar det av sig själv och jag får inse min begränsning. 

 

Under hela augusti är det inga aktiviteter som jag brukar delta i. Men i september kör allt igång och det ser jag fram emot. Jag vill vara med i det sociala livet. Då mår jag bra när jag har balans i min dag. Det går ingen nöd på mig men det är inte så lätt att plötsligt vara ensam. Jag har några vänner men jag vill inte nöta ut dom med mina behov. Jag bor ju så till att jag är beroende av andras välvilja för att handla eller komma iväg och klippa mig, m.m Det är ju en liten nackdel. Samtidigt bor jag så bra och vill inte flytta. 

 

Tomas Ledin sjunger på radion om "det här är de dagar vi drömt om" ... Nej jag har verkligen inte drömt om att sitta här som änka. Men låten är bra!! Jag får nog själv se till att mina dagar blir bra dagar. Det är ingen mera än jag som har det ansvaret. Livet går så fort .. nu är jag i den sitsen mamma var när pappa hastigt avled. Jag kan verkligen förstå henne även om hon var så beroende av pappa att hon tappade fotfästet. Under de tio åren hon var änka, lyckades hon aldrig hitta glädjen i livet igen. Möjligen någon kort stund men allt cirklade runt pappa och att han var borta. Det gör att jag, som såg henne och oupphörligt försökte att få henne "glad" igen, inte vill hamna i samma sits. "Jag kan inte leva ÅT dig men jag kan leva MED dig!" Dessa ord öppnade mina ögon. Hur mycket jag än försökte att kratta vägen för henne, så var det hennes förmåga och ansvar, att komma vidare. Hon var bara fyra år äldre än jag är idag, så jag kan absolut identifiera mig med henne. Jag är glad över, att jag aktivt deltagit i våra olika administrativa sysslor och inte överlåtit allt till maken. Många har ingen aning om hur man betalar sina räkningar, vad försäkringarna innehåller och sånt pappersjobb, som av många anses som tråkigt. Sedan är det bra att ha ett socialt nätverk via olika aktiviteter, som gör dagen roligare och med mera innehåll. Jag har ju symötet, dagträffen och soppluncherna. Mamma var alltid hemma. Gick hon någonstans så var det med pappa. De hade gemensamma vänner. Hon hade ett par stycken som hon kunde besöka ibland. Men helst var hon bara hemma. Då var hon nog tryggast. 

 

Skulle du vilja läsa mera om bl.a min mamma och hur hennes liv blev, kan du köpa min bok "Flickan med änglahåret" 

http://www.bokus.com/bok/9789163355349/flickan-med-anglaharet/

 

När man blir ensam är det bra, att ha insyn och insikt för att själv klara av det som ska göras. Jag har tillbringat oerhört många timmar i telefonsamtal/köer med olika företag och myndigheter. Det är bra att ha en checklista för det är så mycket som ska kommas ihåg. Mitt i sorgen ska man vara saklig och klartänkt och "ro iland" en massa överflyttningar, ändringar och beställningar. Idag är allt klart - tror jag. Det kan ju komma nåt på efterkälken. Ibland känns det som om jag utplånar honom ur livet - mitt liv. Men han finns för alltid i mitt hjärta! 

Mina barn har förstås stöttat och gett goda råd då jag behövt det. Vissa saker har vi gjort gemensamt efter att jag förarbetat. Jag är lyckligt lottad som har barnen. De som vill mitt bästa! 

 

 

Av skrivmoster - Söndag 6 aug 14:46

 

Alltså, denna sommar med sitt blåsväder! Idag är det så blåsigt igen och det kommer en och annan häftig regnskur. Precis som igår. Varje dag väntar man på "den riktiga sommaren" men jag tror att det är onödigt att förvänta sig någon större ändring. Dessutom är det slöseri med energin eftersom det inte går att påverka vädret. Ändå gör vi upprepade försök genom vårt ständiga väderprat. 

Idag tog jag mig i kragen och lagade "riktig mat" som jag alltid har gjort. Utom under denna tid då jag blev ensam och tappade lusten för matlagning. Det är över två månader sen jag blev änka. Man kan gott säga att lust och energi har varit väldigt ojämna. Ena dagen är jag peppad och gör många nyttiga sysslor. Så kommer dagar då jag bara är här hemma. Vet inte vad jag gör men tiden den går i alla fall. Det är som att sitta i en båt och följa med strömmen. 

 

Det blev en god paj med skinka, purjo och ost och så äggstanning över förstås. Riktigt gott. 

Dessutom har jag färdiga paket att plocka fram ur frysen när fantasin och lusten tryter. 

 

Det är svårt att föreställa sig hur det är att bli änka. Man förlorar en bit av sig själv och sitt liv. Vi levde tillsammans drygt 51 år som gifta och fyra år dessförinnan. Det är inget man bara kan sudda bort ur sitt liv. Minnena är många och både glada, sorgliga och tunga. Allt vi gjort under alla år både i vardag och fest, sommar som vinter ... det är så mycket att tänka tillbaka på.

Från 2012 och fram till dödsdagen i maj, hände så mycket oväntat i vårt liv. Allt förändrades

och hela vår livsbild blev en annan. Det kom väl så plötsligt och blev mycket att ta itu med, vänja sig vid och plantera om i sin livsträdgård. Tänk så lätt man tar sin dag för given! 

 

Jag saknar din hand 

din mjuka ömma blick

din leende mun

och din trygga famn 

 

Jag saknar din röst

ditt lugn var dag

din hjälpsamhet 

vår samhörighet ... 

 

 

 

Av skrivmoster - Lördag 5 aug 10:18

 


Jag är en sån som gillar att titta upp mot himlen och se alla dess skiftningar. Därför blir det många "himla fina bilder" ... Inte ur en proffsig fotografs ögon men ur mina! 

 

Just idag började morgonen med att himlen var mörkaste mörkblå och genast tänkte jag på åskväder, som jag inte alls vill ha. Nu någora timmar senare så seglar stora molnsjok i grått, blått och vitt. Man anar här och där den sommarblå himlen. Vinden får fart på buskar och blommor medan vimpeln på flaggstången sträcker ut sig i sin fulla längd. 

 

Som vanligt oberoende av dag, så vaknar jag tidigt och stiger upp för då har jag sovit klart. Det har aldrig legat för mig att ha sovmorgon. Däremot somnar jag gärna tidigare på kvällen än de flesta. Klockan 22.00 tycker jag är en perfekt tid att komma i säng. Med det sagt, att det inte alltid blir så. Oftast i alla fall. 

 

Under de tidiga morgontimmarna kommer det till mig ord, som sedan blir en dikt. Hoppas du ska tycka om att läsa vad jag skrivit. Här kommer några smakprov! 

 

STJÄRNELJUS
 

Jag ser en stjärna blinka
nästan som den ville vinka
är det en hälsning från dej
som du sänder ikväll till mej
...
Någon av alla som jag mist
att tänka på det är trist
men du som blinkar hit ner
glad att jag nu dej ser
Att ni finns i en annan sfär
är ju beviset just nu och här
ni kom mig plötsligt så nära
alla ni som för alltid är mina kära
 
 
EFTER NATTEN
 
Natt blir dag
efter vila och sömn
dröm blir till verklighet
i slumrande ljuva stunder
skimrande ögonblicksbilder...
stillar tankens verksamhet 

 
 
MOT NATTEN
Nu knackar natten på min dörr ...
och lockar med moln av drömmar
den tassar så sakta liksom förr
medan sömnens tyngd mot mig strömmar

Jag följer viljelöst med mot målet
med ögon fulla av trötthetens ok
och solen släcker det strålande bålet
när nattvakten öppnar sin slitna bok
 
"Skrivmoster" 
 
Dikterna är mina och får användas endast om mitt namn anges

 

Av skrivmoster - Fredag 4 aug 20:07

 

Denna vackra bukett fick jag helt överraskande en dag av en FB-vän, som jag aldrig träffat. Vi blev vänner via en annan vän. Det värmde i hjärtat och jag blev oerhört tacksam över hennes omtänksamhet. 

 

Efter en dag med omväxlande väder, skiner nu kvällssolen så vackert. Det är förunderligt med alla dessa vackra kvällar. Stundvis har himlen öppnat alla sina portar och regnet har vräkt ner. Samtidigt har himlen varit mörk och hotfull. 

 

Igår kom mina härliga barnbarn hit - två levnadsglada och spralliga tjejer. De kom för att äta lunch och pyssla och leka här. Det gör mig så gott att ha dessa barn omkring mig. När middagstiden närmade sig kom den äldsta på att vi skulle göra skånsk äggakaka. Det hade dom ätit hos mormor (jag med) och det är så fantastiskt gott. Att ändra på en stark tanke är svårt så de vann och det blev äggakaka. När det var dags att gå hem igen så infann sig tanken att sova över här. Det slutade med att föräldrarna fick komma med nattkläder, tandborste, m.m Så i natt har jag haft sovsällskap. Den stora hon ville sova i gästrummet för det är skönare att vara ensam tyckte hon. Det var strongt av henne tycker jag. Den lilla och jag delade på dubbelsängen. Hon längtade som vanligt efter mamma och pappa när det var dags att sova. Men hon klarade det när jag var med henne så hon tryggt kunde somna. Sen i natt så var det litet liv och rörelse i henne. Hon sparkade mig och ropade på mamma. Dock var hon inte vaken. När vi pratade i morse så sa hon att hon drömt och sprang (när hon sparkade mig) ... Det är bara mysigt att ha henne där bredvid för plötsligt så kommer det armar om halsen och man njuter! 

 

Efter en lunch så kom pappan och hämtade hem sina flickor och jag fick "röja upp lite" innan det var dags att följa med grannar och helghandla mat. Livet det rullar på ... tomheten och tystnaden som följer när jag är ensam igen, är skön men den samhörighet som jag levt med så många år, den fattas mig. 

 

Under veckorna går det rätt bra för då är det folk i rörelse och vardagens sysslor finns alltid. När helgen närmar sig ser jag mest att "alla har någon" att göra  saker tillsammans med. Jag längtar efter små utflykter, förtroliga stunder och nära gemenskap. Det som förr var så naturligt. Vi hade varandra även om sjukdomen var det centrala. I alla fall det senaste året då det blev så markant försämring. Jag försöker att minnas "de lyckliga stunderna" och allt vi hann med under vårt 51-åriga äktenskap. Det är dyrbara minnen. 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se