skrivmoster

Senaste inläggen

Av skrivmoster - Lördag 28 jan 19:13

       

Så här kan det se ut när man har firat födelsedag som min man gjort. Igår hade vi en gemensam fest för honom och grannen Miro som fyller år imorgon. Vi samlade granngänget hos oss och sen firade vi i fem timmar! Vi trivs så bra tillsammans så snacket det flyger som en yster vårflod. Det är roligt att ha så kära vänner och att vi får möjlighet att vara tillsammans då och då. Vi är åtta stycken som träffas regelbundet och vi bor alla på samma gård utom en som bor nere i byn.

 

   

Födelsedagsbarnen får ju vara med på bild. Det är två män som varit i farten hela sitt liv men som båda nu drabbats av sjukdomar. Sorgligt men vi försöker att ha det trevligt tillsammans så länge det håller.

 

Inget är som vänskap! Den är pålitlig och den gör gott för alla som får ta del av den.

ANNONS
Av skrivmoster - Fredag 27 jan 09:27


Dimman ligger tät över nejden. Man ser inte ens över vägen idag. Temperaturen ligger på -0.9 gr.

Vi har ingen snö alls och det är som en dröm för mig som bott i norr så många år och kämpat mig igenom dessa långa vintrar med massor av snö och kyla. Nu har de i och för sig mycket lindrigare vintrar och inte mycket snö heller.


Det är så mycket som händer i vårt land och i vår värld. VI matas så vi blir spyfärdiga över alla "nyheter" av mer eller mindre värde. Ibland läser jag bara rubriken och knappt det för jag orkar inte ta in allt. Värst är allt detta våld och all ondska som finns. Man har noll och ingen respekt för sina medmänniskor. Det går ut på att få ur sig sin inneboende frustration över något, som bara den personen själv vet. Äldre människor är ett lätt byte.  Vet hut säger jag!


Självbombare som i sin övertygelse drar med sig helt oskyldiga människor in i döden, bilbrännare, pyromaner, våldsmän, mördare, rånare och tjuvar. Vad är det för fel på dessa som i mina ögon verkar helt känslokalla??


Sedan de som ska styra både vårt land och övriga länder i världen. Stormakterna - deras handlingar gör mig skräckslagen. Det är legalt och tillåtet att misshandla kvinnor... skojar ni? Och vad håller Trumph på med i USA?

Här hemma är det gnissel och utspel som oroar och ställer till det. Nya mutbrott och "skandaler" i stora företag där troligen maktbegäret har gått över styr. Vem orkar ta in allt och engagera sig i det som sker? Man känner sig som en liten myra som ingen ser eller hör. Det pratas så mycket om att vara med och påverka, att inte ge upp, att inte tiga. Hoppas det finns många som orkar med den uppgiften. Jag förfäras och reagerar på mångt och mycket men där stannar mitt engagemang och min ork. Vem ska orka få skutan på rätt köl igen och släppa fram en trygghet och harmoni i världen? Hur kunde det bli så här bara i vårt land?  Det känns så hårt och kallt ....




ANNONS
Av skrivmoster - Torsdag 26 jan 13:57

 

 

Tulpaner är verkligen uppiggande och påminner om vår. Men vi är bara i slutet av januari och för en nordbo är det svårt att tänka sig vår redan. Det vi vet är att vi är på väg i alla fall mot ljusare tider. Fortfarande tycker jag att det mörknar rätt fort på eftermiddagen och helst när det är gråväder som vi haft nu en tid. Dimmigt och fuktigt. Inte alls något önskeväder.

 

Idag har jag varit med goda grannar till Gränna. De har haft sina ärenden och jag har veckohandlat mat. Det blir mycket när man ska tänka för flera dagar och dessutom för ett par kalas. Mannen har firat sin födelsedag för ca en vecka sen och i helgen är det dags för en vän här på gården att fylla år. Då gör vi ett gemensamt kalas här imorgon så blir båda firade. På söndag är det sonen med familj som kommer "i efterskott". De har varit bortresta och inte kunnat fira som tänkt var. Men nu har vi ju något roligt att se fram emot. Imorgon blir vi 8 st och på söndag är det bara 6 st.

 

Nu sitter jag och väntar på yngsta barnbarnet som vill komma hit "ensam" - alltså utan storasyster. Den sistnämnda var här i onsdags och då skulle det bakas. Jag gissar att det är sådana önskemål även idag från lilla fröken. Vi får väl se. Hon ska ha med sig sin älsklingsdocka som heter Malou och som jag inte träffat. Jag har bara hört väldigt mycket om denna docka som i barnbarnets ögon är väldigt levande. Det blir spännande!!

 

 

Av skrivmoster - Onsdag 25 jan 18:38

  Här har det varit tyst - länge ... Det har inte funnits någon som helst energi till att skriva i bloggen. Jag kan inte påstå att jag har någon större fantasi eller mening nu heller men jag vill ge det en ärlig chans i alla fall. Man brukar säga, att "livet kom emellan" och det är väl så det är. Livet förändras och gör att allt inte är som vanligt. T.ex min arbetsbörda har blivit så mycket större p.g.a mannens sjukdom och förlorad ork . Idag är det jag som gör allt som ska göras. Mycket av det jag gör har jag inte gjort förr. Så det är en ny erfarenhet. Vi hade i viss mån uppdelat vad var och en ansvarade för. Sen var han väldigt bra på att "serva" mig och göra små tjänster som jag idag saknar. Gå ut med sopor medan jag lagar mat eller står och stryker. Plocka ur och i diskmaskinen, rensa avlopp och byta lampor. Ja det finns mycket som var värdefullt.

 

Det jag saknar allra mest ändå är, att vi aldrig kan göra något tillsammans utanför husets väggar. Det är slut på att ta bilen och åka iväg, gå på olika sammankomster, äta lunch ute, strosa i affärer eller hälsa på vänner. Idag är det lägenhetens yta som är hans värld. Väldigt instängt och inte speciellt omväxlande. Jag kan i alla fall ta mig ut och vara med på lite olika aktiviteter även om jag känner mig ensam i gemenskapen. Jag saknar min man!

 

Eftersom han inte längre orkar gå de steg som krävs för att komma till våra grannar och vänner som vi umgås med, så ordnar vi våra träffar hemma hos oss. Vi bjuder in dom och då får han möjlighet till pratstund och lite gemenskap. Det är inte alltid han orkar hela tiden utan att vila en stund. Men om han inte anstränger sig och pratar så mycket går det bättre. Det finns ju ett uppdämt behov av att få prata med andra än mig. Men luften tar slut och även om han har syrgas så blir det ansträngande.

 

Inte hade vi tänkt oss att det skulle bli så här. Vi hade så många planer på att ta vara på dagarna och göra oss hemmastadda här nere i söder. Men så ville sjukdomen nåt annat och stal mer och mer av hans ork och förmåga. Bäst att sitta här hemma på altanen och njuta. Fastän jag vill så mycket mera ...  men det bromsar sig själv.

 

I somras var jag och sönerna uppe i norr och avslutade vår sommarstugetid sen 30 år. Stugan såldes och allt är borta nu. Inget är längre vårt. Vi har avvecklat både hus, stuga och nu är det bilen som står näst i tur. Vi "säljer ut vårt liv" sa jag en dag.

 

Det gäller att inte tappa modet och falla i djupet. Jag ber att jag inte ska glömma bort att se det ljusa som försöker skymma det mörka. Båda är vi "drabbade" på olika sätt.

Av skrivmoster - 27 augusti 2016 11:08

 

Igår hade vi en fantastisk sommardag! Tyvärr var det nog så varmt för min smak. Kroppen blir helt utslagen och jag svettas mest. Man orkar inget fast man måste ...


Sedan slutade dagen i denna vackra bild med moln som kantades av guld och ett skimmer som inte går att fånga.

Jag stod på en stol och försökte få med så mycket som var möjligt över hustaken. Det är ju ögonblicksbilder så man har inte tid att förflytta sig för att få med allt. Bara medan jag ställde mig på stolen så hade delar av det vackra försvunnit.


Apropå detta att försvinna ... det händer ofta att saker försvinner och man vet att det ligger på ett särskilt ställe men ändå gör det inte det. Vad är det som händer? Troligen är det minnet som spelar ett spratt. En del får man leta länge men till slut kommer det fram fast kanske inte där man trodde.


Jag brukar fundera över hur människor bara kan försvinna. De går ut genom dörren och är sedan spårlöst borta. Det måste vara ett djupt trauma för de närmaste, att inte få veta vad som hände. Några kanske håller sig borta av egen vilja medan andra troligen råkar ut för något skrämmande och brottsligt. Jag har ändå svårt för att förstå, att man inte kan hitta någon som helst ledtråd till försvinnandet. Hur orkar man leva vidare utan att veta vad det blev av sin anhöriga? Vilken hemsk upplevelse!


Idag är det en något svalare dag, solen skiner och det blåser fortfarande friskt. Det är lördag och jag ska ha en lugnare dag än igår hade jag tänkt mig. Gärna kunna sitta ute och läsa. Jag läser "Sekten på Dimön" och den är ju inte skriven utan saker som ger mig stort obehag. Men jag vill gärna läsa den och följa det som händer fram till sista sidan. Den visar att vi människor trots allt är lätta att manipulera och indoktrinera. Även om vi bär på en misstro så har vissa personer förmågan att övertala och få andra i sitt grepp. Jag blir rädd när jag läser om ledaren, som bär på många olika sidor av sig själv. Hans sätt att behandla andra är skrämmande.


Önskar er alla en skön helg!

Jag kommer nog att spendera en hel del tid på vår altan!


 

Av skrivmoster - 25 augusti 2016 18:24

 

Undrar om jag ska få tillbaka min blogglust ... det går så trögt att ta sig hit och försöka förmedla något av intresse för er som kanske läser.

 

Sommaren har hittat tillbaka till oss här nere i söder. Idag är det +28 gr i skuggan och klockan är snart 18.30 Det är ofattbart efter en tid av vankelmod med sol och regn om vartannat. Hela augusti har hittills bara runnit iväg som regnvattnet.

 

Jag hörde att barnbarnen var på badplatsen en bit bort idag för de ville absolut bada. Klart de vill när det är så varmt! Jag var med min väninna till lilla polkagrisstaden och veckohandlade mat. Det är som ett träningspass att först via hjärnaktivitet komma fram till vad man ska handla, gå och plocka ihop allt, få upp det på bandet och sen packa i väskorna. Så ut med allt i bilen , in med hela härligheten i huset, packa upp, plocka in i kyl, frys och skafferi. Sen är man helt slut!

 

Vi tog en kopp kaffe på altanen när det hela var över och det var så underbart skönt att pusta ut där. Solen syntes inte till men det var så varmt och lugnt. Jag fortsatte att läsa ur min nuvarande bok - "Sekten på Dimön" och den håller mig intresserad så jag läser vidare. Jag har så många böcker att läsa så jag vill gärna vidare så jag sen får välja ännu en bok som verkar intressant.

 

Jag lyssnade på Karlavagnen en stund igår kväll och somnade med värdefulla ord inom mig. Det handlade bl.a om de som är drabbade av någon sjukdom t.ex och hur de hanterar detta. En tjej hon valde glädjen och att se positivt på livet. Inte för att det botar hennes sjukdom utan för att hon lättare skulle ta sig igenom den. Varenda en av oss har samma möjlighet - att göra ett val varje dag. Välja glädjen eller gå i de negativa spåren och absolut inte må ett dugg bättre. Vi bär alla på olika tyngder i vårt liv, bördor som läggs på våra axlar. Inte blir de lättare av att gå och sucka och vara nedstämd. Fast det får man också vara ibland. Däremot är det bra om grundstämningen är i positiv anda. Varje dag finns något att känna glädje över - stort som smått.

 

Även för mig har livet genomgått en radikal förändring i och med det uppbrott vi gjorde efter dryga 50 år tillsammans. Vi möttes av svår sjukdom, som gjorde att vi tog nya beslut. Huset såldes och vi flyttade 120 mil neråt landet till barnbarnen. Det är nu 3 år sedan. I sommar har vi sålt sommarstugan där uppe i norr. Livet är inte som det varit. Nu fyller vi det med annat innehåll och vi tar dagen som den kommer. Varje dag bjuds vi på glädjeämnen. Det är inte alltid man ser dom direkt. Men de visar sig och vi får spara på nya minnen - både i glädje och sorg.

 

"Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett men idag hjälper Herren".

 

 

Av skrivmoster - 21 augusti 2016 21:20

 

Det blev en lång bloggsemester för mig ...  Dels har jag behövt vila från denna blogg och sen har jag haft fullt upp.

Sommaren är kort ... men samtidigt är den lång i jämförelse med alla de somrar jag upplevt i norr. Där har vi ljuset, som förlänger dygnet och gör att man inte vill gå och sova. Men hösten smyger på fortare än här nere i söder.


Jag har varit upp till norr på en kort tur för att avsluta sommarstugelivet och ta vara på de småsaker jag ville ha med mig därifrån. Mycket har jag skänkt bort och lämnat kvar. Jag får se det som så, att andra får glädje av det som jag haft glädje av.


Någon semesterresa var inte inplanerad p.g.a de svårigheter som infinner sig med sjukdom i familjen. Maken orkar inte längre köra längre sträckor och jag är för feg att sätta mig där och komma igenom den tätare och hetsigare trafiken än jag är van vid. Men ... p.g.a hjälpsam son och hans svärföräldrar, så kom vi oss ner till Skåne några dar.

Vi fick besöka olika platser på små utflykter och hade det så fantastiskt bra och trevligt. Vi blev uppassade till mer än hundra procent! Allt togs i makens takt och han fick extra hjälp av sin syrgasutrustning. Så den resan lever vi på ett bra tag. Man får verkligen vara tacksam för allt trevligt som kommer i ens väg!


Annars har vi haft vår sommar här hemma. Min stora önskan om en altan på baksidan av huset har förverkligats och vi har kunnat sitta där i alla fall i början. Den är helt fantastisk! Nu har ju vädrets makter varit väldigt lynniga och det har inte blivit så många och långa stunder under augusti. Men idag var det en så fin eftermiddag så då blev det att njuta där ute. Vi är så tacksamma till hyresvärden som byggde däcket och vår fantastiska vän och granne som fixade ett staket!


 


Imorgon är en stor dag för då börjar vårt äldsta barnbarn i första klass! Hon tycker att det är läskigt men samtidigt så kommer det nog att gå bra när hon väl börjat. Fritids ligger ju vägg i vägg och är bekant för henne och många i klassen. Men en ny fröken är ju alltid spännande ...


Jag minns att jag längtade så fruktansvärt till min första skoldag. Det var stor lycka att få börja i skolan. Fröken hette Elsa och var en snäll "tant". Jag hade tur ... syrran hade inte samma tur. Hon fick en som var klart olämplig ...


 

En liten himmelsbild tagen rakt ut i luften en kväll ...

Av skrivmoster - 4 juni 2016 10:14

 

Nu är blomlådan på räcket också i ordning och lyser upp tillvaron.

Jag satte också i krukor som står här och där. Det är roligt att få njuta av denna sommarfägring!

 

 

Denna bilden från vår fontän är från förra sommaren för än är det inte

planterat klart där. Fontänen är i alla fall igång. Det är så fint där och det finns bänkar så man kan sätta sig där och bara lyssna på vattnet och titta på de vackra blommorna.

Vi har haft högsommardagar hela veckan. Lika varmt som de våra haft på Rhodos! Ibland har man suckat över värmen ...

 

Jag har inte haft någon energi att skriva i bloggen. Det har varit och är så mycket annat som tar både kraft och tid. Sommarstugan är såld och jag måste med sonens hjälp ta mig upp och få plocka undan det vi inte lämnar kvar. Vi lämnar det mesta ... Det är inte realistiskt att kunna göra som när man bor på orten. Vi har fått ställa in oss på att "nu är det så här" och vi kan inte ändra på det som gäller.

 

Det känns bra att lämna över till en kär väninnas dotter, som jag känt och sett växa upp. Min kära vän lever inte längre men hon sitter nog och ler nöjt i sin himmel. Stugan är inget främmande för deras del.

 

Tyvärr så har en hel del sjukdom i vår innersta krets varit till oro och hinder en tid. Några har tillfrisknat medan någon inte är helt bra och en ny har tyvärr insjuknat. Det är tungt när det hela tiden händer orosmoment. Alla har vi våra bördor att bära ...

 

Det vore skönt att få vila från oro och njuta längre än några dagar bara. Vi behöver alla hämta ny kraft för att orka med det som vi kallar "livet". Jag älskar livet, jag vill så mycket och jag ser hellre positivt än negativt på helheten. Mitt glas är mestadels halvfyllt och inte halvtomt. Det finns många småsaker som kan väga upp när det känns tungt och onödigt oroande. Som vanligt är det upp till var och en av oss att SE dessa små korn.

 

Idag är det Ölmstad-dagen men jag tror att jag får avstå. Det är roligt att gå runt där och träffa folk och se vad som bjuds. Men samtidigt är det inte så roligt att gå ensam .. jag vill gärna ha sällskap men det har jag inte idag.

 

Mina tankar är i ett främmande land där en nära vän idag hamnat på sjukhus. Jag hoppas att han får den hjälp han behöver och att hemresan ska gå bra. En veckas vistelse och så händer det något oförutsett ..

 

Tacksamhetstankar till att vi har det så bra där vi bor och att vi har våra små barnbarnsflickor. Snart får vi krama om dom igen!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se