Eftersom jag är intresserad av ord, så både läser och skriver jag rätt mycket. Dessutom löser jag många korsord. Idag har jag nog löst sex stycken. Vissa är lätta medan andra kräver lite extra tankemöda. Det är viktigt att hålla hjärnan i trim tycker jag som får räkna mig till "äldre". Nu är jag en sån som ser många jämnåriga som betydligt äldre än mig. Det har jag ärvt från min mamma. Hon bodde på äldreboende och var 87 år, då hon sa till mig - "det är synd om gamlingarna". Hon kände sig inte gammal. Det är samma med mig. Nu är jag inte så gammal som hon var vid tillfället, men får jag leva ett antal år till så är jag med i den aktningsvärda åldern. Men än så länge så tror jag att jag är betydligt yngre än jag är. 

Kanske man kan bibehålla både hjärna och sinne om man fortsätter att vara nyfiken och pigg på livet. Även om jag lever ensam så är jag inte ensam i livet. De viktigaste i mitt liv är mina barn och barnbarn. Sedan har jag vänner och bekanta omkring mig. Pandemitiden fick mig att bli mera bekväm med att vara ensam hemma. Då hade jag inget val. Nu när jag kan vara lite friare, så tycker jag det är skönt att periodvis vara i mitt eget sällskap. Jag vet ju att det finns andra "där ute". 

Datorn var ett stort sällskap för mig under "karantänen". Jag skriver gärna små dikter och verser, "umgås" med mina vänner på Facebook och mailar dagligen till en del personer. Vi har varit kompisar under många år min dator och jag. Min första kontakt med en dator fick jag för nästan 30 år sedan i jobbet och sedan ville man förstås ha en egen på hemmaplan. Det blev genom makens jobb som vi fick köpa en med rabatt. Sedan dess har jag haft en hel del olika mest stationära datorer. Den jag har idag är min laptop som jag haft i 7 år och fortfarande hänger den med bra. Nu har jag ju även samma funktioner i min telefon så jag blir inte strandsatt. 

Det är roligt att hänga med i utvecklingen och jag testar gärna nya funktioner och tekniker. Jag har en backup i mina söner som svarar på det jag inte riktigt fått kläm på. 

På egen hand skaffade jag för många år sedan bank-id. Då kände jag mig stolt. Där hade jag inte frågat om hjälp alls. 

Senare kom jag på att jag måste ju ha Swish som alla säger är så bra. Ja då fick jag fixa mobilt bank-id och så installera Swish. Även då klarade jag mig på egen hand och kände mig nöjd. Man måste våga för att vinna! 

Jag tänker på bloggaren Dagny som är långt över 100 år och t.o.m under en tid undervisade sina yngre vänner i datorns olika funktioner. De yngre skrattar gärna lite generat åt pensionärerna som är ett släkte för sig. Vi anses långsamma, vara i vägen i affären, glömska och "helt off" i den tekniska världen. Men se där har dom missat en viktig ingrediens i sina tankar - vi är otroligt rika på erfarenheter på många områden! Det är intresset och visst mod, som dessutom gör att många äldre är mycket kompetenta och hänger med i nutiden. Man får inte stagnera och känna rädsla för det som är nytt och obekant. Då blir man kvar på perrongen när tåget går! 

Tiden den går... jag har inte varit här på väldigt länge. Livet har bara rullat... trots pandemin som ställde allt på ända. Tillhörde man gruppen 70+ så blev man snart varse,  vad viss ensamhet och inskränkning innebär. I efterhand är det svårt att förstå, att det gick att ta sig igenom. Inga besök, stor längtan efter barnbarnen och ännu mera efter det allra minsta, som inte visste vem jag var egentligen. De större barnen och jag har ju haft så god kontakt från det att de varit små. Men denna nya tjej hon levde ju hemma med familjen och där var ju inte jag. När vi träffades utomhus så var hon reserverad och jag nådde inte riktigt fram till henne. 

Jag har saknat mina aktiviteter och vänner som jag brukar träffa både där och annars. Tacksamheten finns över att vi alla har fått vara friska och inte behöva plågas av Covid. Sorgen och oron var stor när så många människor fick sätta livet till. 

Nu är jag glad över att vi är så många som fått vaccinera oss och känna en viss säkerhet. Man kan äntligen gå och handla igen och slipper anlita hjälp till det. Ändå finns hela tiden känslan av att inte leva som förr. Hålla avstånd, tvätta händerna och inte träffa någon om man själv eller den andra personen är sjuk. Livet har verkligen förändrats. 

Det har gått åtta år sedan vi flyttade från norr till söder. En flyttning på över 100 mil. Av dessa åtta år så har jag levt som änka i drygt 4 år. Vi visste vad som väntade men inte när ... Jag ville inte ta de tankarna inom mig i förväg eftersom det kändes så omöjligt, att jag skulle klara av att bli ensam efter att ha levt så länge med min man i mitt liv. Det handlar om 56 år som vi delat. Visst tappar man fotfästet, sörjer, saknar och känner förtvivlan. Det är en stor viktig bit i livet som fattas. Med tiden när åren får gå, så inser man att det går... även om man faller ibland. Det är skönt att kunna tänka tillbaka på många lyckliga år. 

Min tacksamhet är stor över att jag får vara med och uppleva barnbarnens framfart och att de gärna vill komma hit och hälsa på och gärna sova över. Den stora är 12 år, mellanbarnet 10 år och så kom lilla "sladden" som nu är 2 år i dagarna. 

Jag fick inga döttrar men nu har jag tre härliga tjejer som målar mina dagar i ljusa färger! 

Idag sjöng en liten tjej en sång ... "varför vara nöjd med många likes när det finns kärlek" ... 

En hel del samlar på "likes" ... ju flera desto bättre. Visst, det är en bekräftelse, om det är sånt man söker. Det är bra mycket trevligare med ett personligt möte där man kan visa och säga det som känns inombords - "du är viktig, du är värdefull och jag tycker så mycket om dig". 

Alla vill vi bli sedda, betyda något och känna att vi ingår i en större gemenskap. Det är värdefullt att få vara en medmänniska. Det var jag idag kring ett kaffebord med både nära vänner och bekanta. Vi trängde ihop oss så många det gick kring ett runt bord. Vi kom varandra nära. Vi delade tankar och känslor medan vi mumsade på gott fika. Jag tycker om att möta människor och få höra hur de tänker och känner i olika sammanhang. För mig är det viktigt att vara den jag är och lyssna på den som behöver det. Jag anses nog som "pratglad" men jag vet min plats och försöker aldrig att "ta över" och vara den som syns och hörs mest. 

Många av oss har en inre känslomätare, som känner av andras stämningsläge och även den atmosfär som finns i ett rum. Det gör att man inte klampar på och bryter in på ett för stunden opassande sätt. Andra känner ingenting utan stormar in och fyller hela rummet med sitt ego. 

"Här kommer jag" ...  Fingertoppskänsla har man aldrig hört talas om eller förstått innebörden av.  Allt kretsar kring den personen i både stort och smått. Försöker du att berätta om något som är betydelsefullt för dig, så tar personen över och det som sägs är ungefär som en tävling - "du skulle bara veta vad JAG har sett, hört, gått igenom eller gjort"... Lyssnandet finns inte på kartan. För egen del så ger jag upp när jag möter någon som hela tiden ska ligga i framkant och inte ser sin medmänniska. Det är inte lönt att ödsla energi på någon som ändå inte är mottaglig. 

Vi är väldigt olika som människor och för en del är det enkelt och naturligt att "ta för sig". De sätter största värde på sig själva och det är i och för sig inte fel. Man måste tycka om sig själv för att kunna tycka om andra. De som inte sätter sig själva i första rummet och anser sig vara världens medelpunkt, hamnar lätt i en situation där de kan  bli överkörda. "Jag är värd respekt och jag är viktig" ... men jag är inte förmer än andra. Allt är en balansgång i samspelet med andra. Ödmjukhet är ett ord som man inte borde glömma bort. Mesig är inte detsamma som ödmjuk fast en del gärna ersätter orden med varandra. 

Det är inte lätt att vara människa brukar man säga. Jag tror det skulle kännas lättare om vi vore rädda om varandra och hjälpsamma istället för att ständigt konkurrera, prata illa  om andra och vara missundsamma. Livet blir enklare om vi är generösa med goda ord, unnar varandra det bästa och hjälper varandra där det behövs. Vem vill ha ord om sig att vara en surkäring, skvallerbytta eller elak person? "Delad glädje är dubbel glädje" - inga uttjatade ord utan ord värda att ta på allvar! 

Idag är det ett förfärligt stormande. Det kommer kastbyar som är obeskrivliga. Jag känner att jag måste gå ut i eftermiddag och möta mitt yngsta barnbarn, som ska gå till mig från skolan. Hon är så liten och lätt att hon "kan blåsa bort" ...

Det samlas dugg på fönstret så det finns nog fukt i luften också. Det är helt grått. Riktigt höstruggigt väder. 

Jag tittade på Svenska Hollywoodfruar och kände bara SUCK! Vad är det för innehåll i det liv dom lever? "Man ska vara snygg, SNYGG" och därför  går man och fixar sina händer så de inte ser så gamla ut! Hemma sköter en Nanny om barnet. Hur värderar man sitt barn när man helst önskar att hon ska få ett modeuppdrag? En baby!! Någon man pysslar med för att klä upp och se snygg ut.  Så självupptagen tycker jag. Det är den uppfattningen man får av hur serien är regisserad. 

Det känns så ihåligt och värdelöst i dessa serier. De har gott om pengar dessa fruar - eller deras män - men jag känner mig mycket rikare för jag har ett liv som är värdefullt. 

Idag är det segt och jag tror inte jag kommer att få så mycket gjort. Det finns ett par saker jag behöver få undan så jag får ta mig i kragen. 

Igår var jag på sopplunch och det var som alltid roligt att träffa goda vänner för gemenskap. Soppan var otroligt god - krämig blomkålssoppa. Den satt fint! 

Det är två dagar till julafton. Han hostar och hostar ... Jag kommer inte igång med julstöket. Något håller tillbaka min arbetslust. Han beslutar sig för att gå till vårdcentralen och få något för den jobbiga hostan. Hela julhelgen kan han inte gå och ha det som det är. 

Efter en kort stund är han tillbaka och säger att han ska åka iväg till sjukhuset på röntgen direkt. Jag vet inte om jag ska tolka det som bra eller dåligt. Han verkar inte alls bekymrad. Besöket tar inte lång stund. Inte heller telefonsamtalet från hans vårdcentralsläkare ...  På två timmar har allt blivit undersökt och diagnosen kommer - Lungfibros! Vet vi vad det är? Nej inte mycket. Får vi någon bra förklaring eller tillfälle till ett samtal? Nej ... han lägger på luren och vet inte riktigt vad han ska tro trots sin sjukvårdsutbildning. Vi söker på internet och läser den förfärliga sanningen. Sjukdomen är obotlig och från diagnos lever en del endast i ett halvår medan andra kan leva i högst fem år. Slutet är skrämmande ... det innebär i stort kvävning. 

Där sitter vi två dagar före julafton med vår stora chock oförmögna till att förstå att det är verklighet. Om två månader har han fått en tid hos en lungspecialist. Tills dess lever vi i ingenmansland och han i dödsskräck. Livet stannade upp och han blev sittande i soffan i vardagsrummet med sina skräckbilder och tankar. 

Detta är inledningen till något som kanske kan bli mera med tiden. Det är en smärtfylld syssla att tänka tillbaka och sätta orden på pränt ... Jag kommer inte att skriva fortsättning här - i alla fall inte ett fullgjort arbete. Vill bara slänga ut detta tills vidare. 

Ja nu gäller det att "hålla i hatten" för det blåser häftiga byiga vindar. På baksidan av huset där jag har mitt sovrum har natten varit lugn och jag har inte hört ett dugg. Här på framsidan är det blåsigt och ölandstoken snurrar nästan runt av den hårda vinden. 

Strax innan vi skulle åka på After Work igår brakade det loss och himlen öppnade sig med skyfall och i blåsten så blev det häftigt. Jag lyssnade på radion och de varnade för att åka ut om man inte måste. Träd över vägen och mycket vatten som gjorde risken för vattenplaning stor. Så jag la planerna på hyllan ... men min kompis fick följa med ett par vänner så hon kom iväg utan problem. Då kände jag att jag ångrade mig ... Det var föredrag med Jonas Helgesson som jag missade - tyvärr ... 

Men vad hjälper det att ångra det som man inte kan göra nåt åt? Ändå händer det då och då att man fastnar i ånger över något, som inte blev som tänkt. Vissa händelser kan man inte rå över men ibland bär man själv skulden till att det blev som det blev. 

Så länge man inte skadar någon annan tycker jag att man bör glömma det som varit och som är historia redan nästa dag. 

Dags för matlagning ... en lasagne står på listan. "Storkok" för mig som är ensam med den fördelen, att det blir flera portioner som får sin plats i frysen. Skönt att ta fram när latmasken kryper fram. Jag ska även göra en äppelkaka eller paj för jag har fått så fina äpplen av en vän. 

Regndropparna syns på rutan och det blåser mera än friskt. En innedag skulle jag kalla detta. Det är som bäddat för att läsa någon av alla böcker som ligger och väntar på att få ur sig sin berättelse. Närmast har jag "Björnstad". Den har fått rosor av andra som läst. Jag passade på att köpa även fortsättningen. Mellan varven läser jag några sidor i boken "När livet går i spillror".. 

Det tar sin tid att plocka upp alla skärvor och försöka lappa ihop det som brast. Livet har ett annat utseende idag och det har nya konturer. Jag gör mitt bästa för att få en bild, som känns bra för mig. 

Nu kommer solen och temperaturen är på sommarläge! Vi skulle kunna få +22 gr idag hörde jag. Det låter ju bra! 

Idag är det symötesdag och det vill jag inte missa. Vi har så roligt tillsammans och dessa timmar ger så mycket för både själ och hjärta. 

Denna vecka är fylld av aktiviteter om jag bara vill och orkar. Dagträff med musik imorgon vill jag absolut vara med på. På fredag After Work med buffé  och framträdande av Jonas Helgesson. Det missar jag inte gärna ... Lördag konsert ... Ja välja är inte lätt. Hoppas jag kan vara med på allt! Nästa vecka är däremot helt blank. 

Jag trivs bra hemma men det är värdefullt att komma ut nån timme och träffa andra. "Du kan ju inte vara ensam som är ute på så mycket" får jag höra då och då. Nej inte när jag är ute och träffar folk, då är jag inte ensam. Men dygnets alla andra timmar är jag ensam och jag har ingen att dela min glädje och sorg med. Ingen så nära som ens partner är. Vill jag berätta så får jag göra det rakt ut i luften och prata för mig själv. Så gör jag då och då när jag absolut vill berätta för min bortgångne man om något som han borde få veta och som jag vill dela med honom. 

Självvald ensamhet kan vara skön och helst om man vet att partnern finns där och kommer tillbaka. Ofrivillig ensamhet är inte alls rolig. Den gör många gånger ont och helst när man inte nås av förståelse för situationen. Det var så skönt att prata med min bror som kom på besök. Hans fru dog för ca 3 mån. sedan och nu har han stor förståelse för hur jag har känt och känner. Man måste uppleva det hela för att få full insikt. Många vill så väl och säger olika fraser som tröst. De är svåra att ta till sig eftersom de är så ihåliga. 

"Du ser så glad och pigg ut" ... ja tack för det. Ingen kan se insidan .. 

"Nu har det gått ett år och nu blir det nog lättare" ... Sorgen har ingen fast tidsplan. 

"Lev på dom glada minnena och var tacksam" ..  Först måste man gå igenom det svåra. 

Bäst är att bearbeta sin sorg och saknad utan att fastna i meningar som gör mera skada än nytta. Alla sörjer på olika sätt och finner sin väg ut ur det jobbiga. Livet måste gå vidare så länge man har det! De små guldkornen blir till ett större när man plockar och spar det som gör livet värt att leva!