Idag är det en regndag som en fortsättning på gårdagens start. Jag var beredd för det var så tydliga tecken från vädersidorna. Det är rätt skönt att vara inomhus och pyssla med lite av varje. Jag gör något en stund och sen så bryter jag och gör något annat eller bara tar det lugnt. Ingen frågar efter vad jag gör eller förväntar sig något av mig. Det är rätt tråkigt att inte ha någon att laga mat till, prata med och berätta för. Många säger att man känner sig halv när man blir ensam och det kan jag hålla med om. 

I dessa valtider så svämmar brevlådan över av reklam, radion sänder hur många program som helst med utfrågningar både regionalt och med alla partiledare. Även i TV är det gott om politik och valfläsk. Jag är inte den som lyssnar mera än med ena örat. Alla försöker att överträffa varandra och komma med finfina förslag i elfte timmen. 

VALTIDER
vilka menyer som bjuds
Valfläsk och blandade soppor
rörig dessert med okänt namn
Min aptit är obefintlig
menyernas pris ofantlig
Ju flera kockar ...

Även om man vill hoppa över en massa våld och tragiska händelser så är det svårt att undkomma. Det som nu ligger närmast hjärtat är den hemska händelsen med de unga pojkarna som är misstänkta för att ha mördat en EU-migrant. Händelsen lär ha föregåtts av trakasserier av mannen och jag förstår inte, att barn ger sig på vuxna människor. Finns det ingen som helst respekt? Man kan inte utföra en så grov händelse som misshandel som leder till döden. Var är spärrarna? Är det grupptryck och att man hetsar upp varandra? Någon i gruppen borde väl ha vaknat upp och insett att det var på väg att gå för långt. Nu vet jag inget alls om hur det verkligen har gått till utan går bara på det jag hört i radio, TV och läst. Det gör mig bekymrad, väldigt ledsen och upprörd och orolig för framtiden. Inte för min del utan för mina barnbarn som ska leva i detta hårdnande klimat. När så unga människor redan hamnat på fel sida om lagen och varit med om ett så grovt brott, känns det helt laglöst. Var i hela världen började det hela att gå fel? En sak är säker och det är, att denna händelse verkligen måste följa med hela livet. Man kan ju inte ignorera det faktum, att man tagit livet av en oskyldig människa! Vilken början på ett ungt liv ... Jag är bestört! 

Sedan kommer tankarna som alltid kommer - "dessa barn har föräldrar" ... hur ska det kännas för dom? Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det ska kännas. Jag hoppas bara att barnen ska få den hjälp de behöver att komma in på rätt väg i livet. Minderåriga låser man ju inte in ... och om det är rätt eller fel kan jag inte värdera. Frågan är om det skulle göra saken bättre. 

     Här är en bild på min mormor i unga år. Hon föddes 1888 och fick ett liv som inte blev lätt att leva. 

Min morfar dog alldeles för ung och lämnade mormor med tre barn varav det minsta, min mamma, var bara ett år. När den äldsta som var en flicka fyllde tio år så dog hon i sjukdom. Mormor kämpade och slet för brödfödan och för att klara av att fostra två barn ensam. 

Vill ni läsa mera så finns det i min bok "Flickan med änglahåret". 

Idag har vi en betydligt bättre back-up för de som blir ensamma med barnen. Det finns ekonomisk hjälp att få och även barntillsyn. Mormor hon jobbade om dagarna och barnen fick ofta klara sig själva med viss tillsyn av någon granne. Vi har maskiner för både disk och tvätt och mycket annat som underlättar. 

Jag tycker det är lyx att jag fort får undan disken så den inte syns och det ser tomt och välstädat ut på bänkar och i diskhon. Tvättmaskinen är guld värd för att inte tala om torktumlaren. Vi har kylskåp och frysskåp-box som vi fyller med det vi själva väljer. Det finns även en robot som dammsuger åt oss om vi inte orkar göra det själva. Likaså kan en robot klippa gräset utomhus. 

Någon handkraft behövs inte för att vispa grädde. Det sköter elvispen om. Hushållsassistenten jobbar med degen vi ska baka så den blir blank och välgjord. 

Vi har mängder av hjälpmedel. Snabbt blåser du håret torrt och i din frisyr med hårfönen och vissa har en plattång. Det finns jättefina duschkabiner med duschstrålar i olika färger, massage och jag vet inte vad. Toalocket behöver man inte släppa ner med en smäll för det går ner av sig själv. 

Ja jag har inte koll på alla olika finesser som finns i ett hem. Mina exempel är bara några. Vad jag menar är, att vi verkligen inte behöver slita ut oss. Vi behöver inte jäkta ihjäl oss. Ändå är det så mycket som tar tid och gör att timmarna inte räcker till. Dålig planering? 

Idag är jag lite irriterad eftersom jag har ont i en tand som jag lät laga för en tid sen. Hon kunde inte garantera nåt min tandläkare ... nej jag förstår det. Nu är tanden öm och nåt är fel. Jag lär väl inte klara mig från detta ... avskyr att dra ut tänder. Vi får se vad det blir av det hela. 

Nu blir det lite matlagning. Jag ska steka kycklingben som jag köpte idag. Har inte ätit "riktig mat" än så det är bäst att stoppa i sig en liten middag. 

Himlen brinner och är så vacker. Gammal bild men lika aktuell för det. 

Ibland är det ju så att tålamodet också brinner. Jag försökte igår under närmare två timmar få reda i ett ärende som jag påbörjat. Först ringde jag det nummer som går till kundtjänst och fick sitta i kö en lång stund. När jag kom fram blev jag kopplad vidare och hamnade i en ny kö. Väl framme så fick jag veta att "nej dom kunde inte hjälpa mig" och kopplade därför vidare. Det var en lång väntan i den kön och när rösten sa att jag var nr 2 så andades jag ut. Sedan gick det tio minuter då jag endast hörde signaler och inget mera. Då gav jag upp! 

På em. mailade jag till dom och fick på senare delen av dagen ett "svar" som endast innehöll "Med vänlig hälsning" och ett namn. Jaha, vad betyder det?? Jag bad i mitt mail att de skulle överlämna ärendet till RÄTT avdelning så jag skulle slippa valsa runt ännu mera. "Ring mig" var budskapet. Nu väntar jag och lär få göra det ... Jag hör att det är unga personer som svarar och som blir "övertydliga och lite överlägsna" när de märker att det är "en tant" som de pratar med. Killarna var de som utmärkte sig mest. Ville helst prata själv och inte lyssna ... 

Jag kan säga att mitt tålamod prövades och det fanns inget kvar av det när förmiddagen var över. Borde man inte vara rädd om sin kund och det när den helst vill binda upp sig för en längre period? Jag vill ju vara kvar hos denna leverantör men jag är inte nöjd med hur de behandlar mig när jag försöker få fram mitt ärende. Morr! 

"Målamod" sa mitt barnbarn när hon var liten. Ja man får i många sammanhang ha gott om tålamod. Jag är inte alltid så bra på det men har lärt mig under årens lopp. Står jag i en kö kan jag ju andas lugnt, tänka sköna tankar, iaktta mina medköande och passa på att vila. Ofta är det oroligt i en kö för många tittar på klockan, suckar och kräver flera kassörskor fast det inte finns flera kassor. Onödigt att hetsa upp sig så. Jag brukar släppa förbi de som står och flåsar mig i nacken eller bara har ett par saker i sin hand i affären. Jag hinner ändå. 

Med mina barnbarn har jag gott om tålamod. Mycket mera än jag hade med mina barn. Men barnbarnen är något särskilt för jag behöver inte fostra dem och när det blir jobbigt så vet jag att dom snart blir hämtade. Då kan jag pusta ut. Fick jag inte ha barnbarnen här hos mig så skulle det vara fruktansvärt långsamt. De tillför så mycket i mitt liv och är så kloka och härliga att ha omkring sig och umgås med. 

Tålamodet är som en tråd

hos några är den slitstark 

hos andra av något tunnare slag

När tålamodet brister 

går tråden av i olika fart 

vore den ett gummiband 

skulle den töja sig 

och hålla betydligt längre

kanske för flera ... 

  Jag tröttnar aldrig på att fotografera upp mot himlen. Det är så många vackra bilder varje dag. 

Nu har jag börjat fundera över bloggen... den som jag bara skriver i rakt av utan tema eller nån röd tråd. Bara en massa ord ... Det känns som om jag borde fylla den med något mera meningsfullt. Frågan är vad? Kanske jag får tänka tillbaka på mitt liv och skriva något om det jag minns. Jag ska tänka på saken ... 

  Mitt senaste blogginlägg gick åt skogen när jag skrivit klart och tryckte på "skicka". Då var det nåt krångel så bloggplatsen kunde inte ta emot det jag skrivit. Gissa om jag blev sur och less - orkade inte återskapa det hela. 

Bilden idag är på min trotjänare, som jag haft i ett antal år och verkligen använt. Den har tagit mig många mil och varit till stor glädje. Nu har jag insett att det är slut på det. Har man ett krånglande knä så är det lätt hänt att det blir en olycka. Det råkade en bekant ut för när hon skulle gå av cykeln. Det blev operation och många besvärligheter. Jag tycker det känns väldigt tråkigt att inte längre kunna ta cykeln och komma iväg dit jag vill. Men som med så mycket annat, så förändrar livet sig och man får bara acceptera hur det är. SÅ nu är min cykel till salu! 

Igår ville barnbarnen att jag skulle följa med på en "Happening" som anordnades på Allianskyrkans gårdsplan. Där var anordnat så mycket trevligt. Bl.a sjöng barnkören som mina barnbarn är med i. De sjunger med liv och lust och det är fart och fläkt. Jag träffade några trevliga personer och fick en trevlig fikastund med jättegott fika med en av dem. Mest var det barnfamiljer och barnen hade jättekul i hoppborgen t.ex Några gick tipspromenad också. Det fanns som sagt lite av varje att sysselsätta sig med. Senare på kvällen skulle det bli en konsert men så länge ville inte jag stanna kvar. Jag föredrog att bli hemskjutsad tidigare. 

Min kropp försöker idag att säga till mig att ta en lugn och stillsam dag. Den protesterar högljutt genom att göra ont och irritera mig. Jag borde vara van och veta att det är så det blir efter att under flera dagar ha haft "fullt upp". Det gäller att hitta balansen. Det har jag ju verkligen möjlighet till och idag tror jag att kroppen får bestämma. 

Vädret är halvklart, +14 gr och vinden är som vanligt yster. Det finns vissa toner av höst över naturen även om det kommit regn och friskat upp gräset t.ex Häromdagen var det sommarvarmt så den känslan vill jag hålla kvar. Trots att det varit för varmt så har det varit en helt underbar sommar! Synd bara att jag fått uppleva den och mycket annat på egen hand. Hade så gärna haft min älskade make kvar ..  Men i det skick han var så hade han aldrig klarat en sommar som denna. 

Nu är det snart dags för mina aktiviteter att komma igång och det ser jag fram emot liksom ett besök i början av september. Det ska bli så roligt! 

En riktig sommardag har vi haft idag i alla fall vad temperaturen beträffar. Klockan 5.30 i morse var det +15 gr. Nu har vi haft drygt 30 gr i solen. Luften är lite kvav och jag tycker det ser ut som om det skulle kunna komma lite regn. Men det är väl för mycket begärt ... 

Så tråkigt det är att läsa om våra förtroendevalda, som vi satt vår tillit till och som sen missbrukar det hela och gör sitt samvete rymligt. Man kan inte använda statens medel till att förlusta sig och även ta med anhöriga i det också. Märkligt nog så "vet" de inte om vad de gjort eller minns inte. Ibland heter det att man gjort ett misstag ... Visst det kan vi alla göra men i detta fallet så är det ett stort ansvar som vilar på hur man sköter redovisning för resor och annat. 

Man vill ju inte tro att det är medvetna handlingar. I så fall är det väldigt illa. Många väljer att lämna sin post och det kanske är det rätta. Det kan bli svårt att lita på en person som så uppenbart har missbrukat sin position. Visst förstår väl alla vad som hör till tjänsten och till privata utsvävningar? Det vill jag i alla fall tro. 

Nu är det snart val och då gäller det att överträffa varandra och lova guld och gröna skogar. Det är alldeles för mycket käbbel och "skitprat" tycker jag och därför så går det mesta in genom ena örat och ut genom det andra. Jag har nog klart för mig vad jag tror och vill i alla fall. Röstar gör jag förstås! 

En och annan har hört av sig och sagt att det är roligt att jag bloggar igen. Ja ni får passa på och läsa för plötsligt så tappar jag motivationen och det blir tyst igen. 

Nu har jag varit änka i 15 månader och det är ofattbart att tiden bara går och går. Jag jobbar på med att klara mig utan min käre man. Han fattas mig många gånger och det går inte en dag utan att jag tänker på honom och pratar med honom om olika saker. Sorgen är inte överskuggande men saknaden är bottenlös. Han behövs i våra liv! 

"Jag hör dina steg och andetag

ser din bild på fotografiet 

många gånger varenda dag 

Du är med mig i den mörka natt

så jag känner trygghetens ro 

jag söker din hand men får den ej fatt" 

©Skrivmoster

Jag älskar himlabilder och måste bara fotografera när det bjuds skönhet och dramatik. 

Det är långt mellan mina blogginlägg och jag förstår om ni som tittar in börjar tröttna. Det är inte lika inspirerande längre att skriva i bloggen känner jag. Nu blir det nog så att jag ibland när andan faller på, tittar in och skriver det som ligger mig närmast hjärtat. 

Sedan maj 2017 när min älskade man dog, har jag fått nya sorger med täta mellanrum. Den fjärde sorgen var att min nära vän/syster/svägerska dog den 10 juli. Hon kämpade med sin bröstcancer och förlorade. Förra veckan var jag med min son till Sthlm och var med på hennes begravning och minnesstund. Det var en vacker men sorglig stund. Vi hade så fin kontakt och många givande samtal. Att hälsa på hos henne och min bror har alltid varit högtidsstunder och vi har haft så roligt tillsammans. Som person var hon en underhållande och rolig svägerska/syster. Hon visste nog inte alltid så rolig hon var och skratten följde alltid i hennes spår. 

Hon och jag hade en gemensam sak nu på senare tid. Vi var båda väldigt intresserade av TV-serien Förväxlingen. Ofta SMS:ade vi till varann och pratade om vad som hänt och vad vi trodde om fortsättningen. Två säsonger har vi hängt med och nu inför den tredje så var vi båda så förväntansfulla. Nu får hon inte se längre ... men jag ska se och tänka på henne så kanske hon får veta genom mig. Jag saknar våra SMS och ibland långa samtal där Förväxlingen ofta var med i bilden. 

Det är en tidig och vacker morgon som p.g.a den torka vi haft, redan har många brända toner i sin färgskala. Igår var det riktig sommarvärme igen och nu har vi faktiskt fått en och annan regnskur som dröjt sig kvar. De annars så frodigt gröna ängarna är bruna ändå och bonden har inte fått skörda så många gånger som han brukar göra. Ett par gånger där det andra gången inte alls var så mycket som vanligt. I fjol skördade de fyra gånger! 

Jag tycker om den tidiga morgonstunden och tystnaden då jag får vakna till både kropp och själ i lugn takt. 

Här har varit liv och lust i flera dagar nu när barnbarnen varit här och förgyllt tillvaron. Igår började båda i skolan. Den lilla i ettan och den stora i trean. Jag är glad att de trivs i skolan och att det inte är någon "stor" skola. Det sistnämnda börjar vara ett stort problem eftersom lokalerna inte räcker till för den barnaskara som ständigt växer i och med inflyttningen. Nu är skolan kompletterad med två stora "baracker" som upptar annan viktig plats för barnens lek och aktiviteter på rasterna. Det behövs en NY skola med flera lokaler! Maskineriet fram till detta solklara beslut är trögt och mal långsamt. Svårt att förstå när man ser klassernas storlek. Även i år så delas ettan i två grupper med var sin lärare. Det kan bli jobbigt annars att vara i en grupp med över 30 barn! 

Det pratas alltid om att prioritera och där förstår jag inte alltid de styrandes val. Att orten växer så det knakar och att det föds många barn kan inte vara en nyhet. Eftersom det tar sån tid att planera för ett nybygge eller en utbyggnad, så borde man följa utvecklingen med öppna ögon och inse, att det brådskar och är en välbehövlig insats som bör prioriteras. 

I alla fall är det en bra skola sett till undervisning och personal! 

De är alla värda en arbetsplats där utvecklingen går framåt så de  tillsammans med eleverna kan skapa en lugn och trygg miljö. Utan trängsel och "nödlösningar" ... 

Livet går vidare ... ett år har jag varit änka. Det är ofattbart att det gått så lång tid. Mer och mer börjar jag vakna ur en dvala, som jag inte trott jag levt i. Men nu vaknar nya tankar till liv och jag förstår inte, att jag orkat ta hand om så mycket "administrativt" som jag gjort. Det är väl för att jag är mest hemma på pappersarbete och samtal om olika regler och paragrafer som man har att förhålla sig till. Jag kan tacka mitt f.d jobb för mycket av det. 

Från första stund har jag varit ute bland folk i samhället och inte gömt mig hemma med min sorg. Det skulle ha gjort allt så mycket svårare. Jag har förstås fått många råd och uppmaningar om hur jag ska vara och leva. Oftast kommer dessa från de, som fortfarande har sin man i livet. De vill så väl men det blir så fel ...  Det enda man kan göra är, att låta det rinna av och tänka, att de inte vet hur det verkligen är. Något som skulle bli till tröst blir bara så platt. 

Det finns väldigt många goda råd till de som är vänner och som förväntas vara stöttande. Från den sörjandes sida sett är det många väl genomtänkta punkter, som t.ex Svenska Kyrkan har utarbetat. Frågan är bara hur många som orkar och har lust, att anamma dessa och ge av sin egen tid. De allra flesta har så mycket själva, att de inte orkar tänka på andra. Som sörjande kändes det helt underbart, att kanske få möta denna omsorg som återspeglades i orden. 

"Första hjälpen vid sorg" heter Kyrkans folder https://www.svenskakyrkan.se/sorg/forsta-hjalpen-vid-sorg

1. Ta ansvar för kontakten

Det är så, att även om man varit bra på att höra av sig, så blir det svårt att få det till att bli, att orka. Då är det skönt om någon orkar istället för mig att upprätthålla kontakten. "Ring mig" borde bytas mot "jag ringer dig".

2. Ta initiativ 

Man blir jätteglad när någon hittar på nåt i vardagen. Bjuder på fika t.ex Kanske jag inte orkar just då, men fråga igen! 

3. Visa närvaro 

Många säger att "jag ville inte störa" ... inget kan vara mera fel... det är inte att störa, det är att bry sig om. 

4. Bryt tystnaden 

Om man tycker det är jobbigt att ringa så är ju SMS ett alternativ. Bara visa att du finns! 

5. Kom ihåg sorgen

Var inte rädd för att tala om sorgen och den som saknas. För oss som sörjer är milstolpar viktiga och vi vill prata om det som varit. Det finns ingen tidsperiod som är gräns för när sorgen "går över" ... det är så individuellt. 

6. Ha tålamod 

Man vill gärna älta och berätta om och om igen. Det kan ses som en fas i att bearbeta sin sorg. 

En del förstår inte att det är viktigt. Dom kanske blir trötta på att höra och tror att man har "fastnat" i sin sorg. 

7. Uppmärksamma årsdagen 

Jag har hört vänner säga, att "nu är det 7 år sen maken dog, nu är det 23 år sen " ... det kommer alltid att vara viktiga datum och det känns bra när någon vill minnas den som gått bort och att man får dela denna händelse med andra. 

8. Fortsätt att minnas 

Det handlar egentligen om samma sak som i ovanstående. Man vill låta den som en gång fanns finnas med i olika tillfällen i vardagen. Man vill tala om personen ... 

9. Ge utrymme

Det sista men vill höra är andras upplevelser när man är så fylld av sin egen sorg. Vi får försöka att stå tillbaka och spara det vi upplevt till ett lämpligare tillfälle. 

10. Hjälp till i vardagen 

Det är guld värt när någon erbjuder skjuts, kommer med nåt ätbart för att man inte orkar tänka på matlagning eller gör någon enkel tjänst som man inte orkar med just då. 

De tio punkterna är från Kyrkans folder men kommentarerna är mina egna. Läs gärna via länken så får ni mera kött på benen. Jag tycker det är en mycket bra och väl genomtänkt folder.