Du får läsa mina funderingar ... men du behöver inte hålla med mig.

Under livets gång sker det mycket och vi pendlar mellan olika känslor och tar in ord och handlingar på varierande sätt. En del som vi utsätts för, som sjukdomar, dödsfall och annat som känns traumatiskt gör att vi "känner" på det ena eller andra sättet. Vi har känselspröt som i vissa fall är väldigt lyhörda.

När vi som betraktare ställs inför andras jobbiga händelser, vet vi i många fall inte hur vi ska bete oss. Somliga väljer att undvika personen för vad ska man säga? Andra vill låta höra att de förstår, fast de inte alls har en aning. De kör med tomma ord och säger t.ex "ja så är det i livet". Det vet jag med. En del verkar tro, att sorg och saknad går över lika fort som en förkylning. "Har du vant dig vid att vara ensam nu?" Så lätt är det inte. Allt måste ta sin tid. Det är dessa kommentarer man kunde vara utan. Ändå är det ju deras sätt att ge uppmärksamhet och troligen är det välment fast det klingar illa. De har i alla fall försökt ... 

Det som sårar mest är de som tiger och inte låtsas om någonting. Vi pratar ju annars, varför inte nu? Varför låtsas man som ingenting när personen begravs t.ex.? Är man vänner så borde det väl vara helt naturligt att man hör av sig som en sista hälsning till en vän som avlidit och som en tröst till de som blivit lämnade.. Så finns de som inte är nära men ändå hör av sig på olika sätt och det är värmande i hjärtat. Många tankar rör sig i huvudet och frågorna är obesvarade. Kanske är det ett sätt att bearbeta och komma vidare. Att fundera över hur vi som människor beter oss. Även jag. Det är inte roligt när nån frågar hur det är och man börjar säga nåt och så avbryter de och pratar om hur de har det. Allt är så mycket värre ... som en tävling ... 

Under den tid som varit och fortfarande är jag omsluten av fantastiska vänner, som ger mig ny kraft för varje dag. De som inte ger upp utan finns där oavsett om jag väljer att vara ensam nån dag. De återkommer och förtröttas inte. 

För många år sen fick ett av våra barn cancer och det var den absolut värsta perioden i mitt liv. Då mötte vi många olika sätt att tackla denna händelse, som var både långvarig och allvarlig. "I nöden prövas vännen" heter det och då blev det än klarare för oss. Vi ville gärna prata och förklara utan att för den skull uppsluka all tid. Många frågade oss ingenting utan frågade andra! De vi inte förväntade oss någonting ifrån gav oss kärlek och omtanke på olika sätt. Andra som normalt sett borde ha stöttat oss lyste med sin frånvaro. För oss hade livet stannat upp men för andra så gick det ju bara vidare och de frågade aldrig något fast de dagligen fanns omkring oss. Det var då jag fattade ett viktigt beslut. Jag skulle aldrig backa av rädsla eller vad det vara månde. När jag hamnade i en "jobbig" situation som mina vänner el. bekanta gick igenom, så skulle jag på ett för var och en passande sätt visa, att jag delade deras sorgliga eller mycket jobbiga del av livet. Det har jag verkligen försökt att göra sen dess. Ett telefonsamtal, en kram eller ett samtal öga mot öga. Jag finns, jag ser dig och tänker på dig. 

Vi är sårbara i olika skeenden i livet och behöver all medmänsklig kärlek som finns att dela med sig av. Att ta emot är oändligt skönt men att ge är gudomligt! 

Dagen har varit solig av och till fram tills nu. Vinden är gärna med och tar i. Bilden ovan är från ett par somrar sen. Nu har de planterat lejongap och tagetes. Det är också vackert men jag har ingen bild på det. Vi har en fin innergård! 

Förr då vi hade sommarstuga och bodde uppe i norr, brukade min man samla frön från tagetes när de blommat ut och sen sparade han dom till kommande vår, då han planterade och så hade vi till sommaren en uppsjö av blommor. Han hade gröna fingrar och ett intresse som jag tyvärr inte prioriterar. Det är mycket som han gjorde och som jag saknar. Vi var ett team och vi kompletterade varandra. 

Det svåra med att bli lämnad kvar efter ett så långt liv tillsammans är, att inte längre ha någon nära förtrogen att dela glädje och sorg med, att rådgöra med, bara småprata med och kunna säga sitt innersta till. Att inte längre känna att man "hör ihop" med någon. Vi lovade att hålla ihop och att "älska varandra i nöd och lust tills döden skiljer oss åt".  Det har vi gjort. Vi har upplevt mycket tillsammans både i glädje och sorg. Det senaste året blev jag ensam fast jag ändå inte var det. När han sa att han var ledsen över att inte kunna orka med som förr, så sa jag att "nu är det nöd". Han var så tacksam över att jag tog hand om honom. Jag gjorde så gott jag kunde även om jag kände mig väldigt otillräcklig på slutet. Han tackade alltid .. Det var min "plikt" att hjälpa honom, att finnas där för jag ville ju att han skulle ha det så bra som möjligt. 

Vi var som många andra inte så pigga på att skaffa hjälp. Han tyckte jag kunde och visste hur han ville ha det. Men till slut så fanns ingen utväg. Vi hann ha hemtjänst i fyra dagar ... Då var jag uppriktigt sagt väldigt slutkörd. 

När han låg inne på sjukhus en månad så visste jag att han inte skulle komma tillbaka hem. 

Det var viktigt för mig att återfå hemmet, som varit en sjuksal. Allt kretsade kring de behov han hade för att överleva och ha det drägligt. Mitt i all sorg och oro så var det viktigt för mig, att få bort apparater, hjälpmedel, rullstolar och allt som fanns runt om i hemmet. Jag ville bara se till att det blev ett hem igen. När det var gjort så kunde jag börja återhämta mig. Nu hade jag inte ansvaret. 

Nu när allt är över och han inte längre finns, så funderar jag ofta över mina handlingar. Jag försöker förstå och inser att allt hänger ihop. Viljan att göra sitt bästa hängde ihop med känslan av otillräcklighet. Vi höll ut i det längsta även innan det blev sjukhusvistelse. Han måste ju få vara hemma så länge som möjligt. Kanske ända till slutet ... Men det var en omöjlighet. Han hade sånt behov av avancerad sjukvård. Kunde jag ha gjort mera? Den frågan tror jag att de allra flesta ställer sig. Varför dog han innan vi hann dit? Som tröst är att han hade vak de sista nätterna. Vi behövde sova och hämta oss. Han var inte ensam. Dessutom var han inte vid medvetande de två sista dygnen. Men vi tror att han hörde oss. Vi hoppas det. 

En nära vän sa en gång, att han tyckte att det var konstigt att somliga ska försöka plåga sig  med allt - att ha dåligt samvete för sånt man inte kan råda över. Det är inte bra med självplågeri sa han. Inte heller snällt mot sig själv att hålla på och skuldbelägga. SÅ för att läkas, kunna sörja "hälsosamt"  skulle vi kanske tänka om. Var snäll mot dig själv! 

  Denna fina pion är nu överblommad men den var så fantastiskt fin under blomningen! 

Igår började jag skriva och berätta om min semestervecka i Skåne. Jag jobbade med länkar och gjorde ett som jag tyckte bra inlägg. Sen plötsligt så händer nåt ... och jag lyckas trycka bort allt! Det var verkligen onödigt men nu ska jag göra ett nytt försök. Det känns roligt att få berätta om olika saker jag upplevt och som kanske du med skulle vilja göra. 

När min son m. familj åkte med husvagn ner till Gullbranna (Halmstadtrakten) så fick jag åka med. Sedan blev jag hämtad av sonens svärfar för jag var bjuden att vara hos dom under den kommande veckan. Vi var ute på utflykt varje dag! Det finns så mycket att se och uppleva! 

Här kommer en liten redovisning över de platser vi besökte och länkar till dom så att ni kan gå in och titta och bilda er en egen uppfattning. 

- GRÄDDHYLLAN i Markaryd. 

http://graddhyllan.net

Här hade vi tänkt äta deras söndagsbuffé men vi hade inte räknat med att det skulle stå ett stort sällskap på gården och vänta på sin tur. När de fått sina platser var det fullsatt! Men det finns ett annat hus på samma ställe och som räknas som cafe´där vi kunde äta. Det blev inte buffe´ men väl varmrökt lax med potatissallad och härliga grönsaker. Omgivningen var vacker men vädret var lite grått just då vi var där. 

- BIRGIT NILSSONS MUSEUM OCH STALLCAFÉ - Beläget i Västra Karup. http://upplevbjare.se/birgit-nilsson-museum-stallkafe/

Där fick vi en guidning i Birgits föräldrahem som senare blev hennes sommarhus. På ett livfullt och trevligt sätt fick vi inblick i hur Birgit levt som ensambarn. Hon var dock inte bortskämd! 

Detta ställe är värt ett besök! Vi hade en solig och fin dag. 

- WÄRSJÖNÄS INTERIÖR OCH LANTLIV http://www.warsjonas.se/

Här var det vackert med vatten precis nedanför de välskötta gräsmattorna och prunkande blommorna och buskarna. Tyvärr var det mulet och blåsigt så vi valde att inte fika där utomhus. Däremot köpte jag en vacker lykta på fot som ett minne från platsen. 

- Milles Boutique och Café i Tockarp http://www.cafekartan.se/0483649/Milles_Boutique

I hemmiljö har denna tjej ordnat ett trevligt cafe´där man sitter i de möbler som ingår i hennes försäljning. Hon erbjuder hembakat bröd i väl tilltagna bitar. Afternoon Tea och mycket annat kan man också njuta av. Här finns mycket att gå omkring och titta på fast det kan upplevas som lite trångt. Eftersom jag har ett överflöd av saker själv, så köpte jag endast en påse te på lös vikt. Mycket trevligt bemötande! 

- SOLBACKEN  i Båstad http://www.solbacken.eu/

På en höjd i Båstad ligger detta mysiga café. Man får gå via rätt många trappsteg om man ska komma till de mysiga bersåerna på olika platåer. Det var det värt! Vi njöt av deras otroligt goda våfflor med sylt och grädde och kaffe förstås. En hundring per person får man betala! Smakar det så kostar det! Vilken fin upplevelse med denna utsikt och mysfaktorn var hög! Naturligtvis så körde vi en sväng i centrum och det var som oftast gott om folk i rörelse. Tennisveckan var ju igång. 

- LOPPIS är kul! http://www.svenskaloppisar.se/visaloppis.asp?id=10311

Vi gjorde ett besök och gick runt och tittade på SÅ MYCKET! Det blev inget köpt denna gången. Jag skulle kunna ha eget loppis!! Detta var Citykyrkans loppis i Örkelljunga. Däremot fikade vi i deras café och där var det hembakat och mycket gott som bjöds. 

- FAMILIA I HYLLINGE http://www.familiakopcentrum.se/butiker/

Vad är en semester utan shopping?! Vi besökte alltså köpcentret i Hyllinge och där fanns det gott om butiker samlade i en galleria. Köplusten vaknade och det följde med ett och annat. Om man kan fynda är det svårt att låta bli! Ett planerat inköp blev det också. Jag köpte ett nytt armbandsur för jag har tröttnat på alla reklamklockor som inte håller. Armbandet är slut i ett nafs ...  Nu hittade jag en större klocka som var i rose´ och räknades som ett smycke. Inte mig emot! Jag behöver ju inte bada i den! Den var dessutom för halva priset! 

- CAFE´ KILLERÖD http://www.cafe-killerod.se/

http://www.cafe-killerod.se/Historia

Jag vill nog säga, att detta besök var något utöver det vanliga! Hoppas ni går in och tittar och scrollar neråt och får se alla fina bilder! Det är ingen överdrift att kalla det "kungligt". Greve Carl Johan Bernadotte skulle fira sin 80-årsdag och då fick detta café uppdraget att baka och det blev en tryffelbiskvi, som senare fick grevens namn. De har även tryffeltårta och mycket annat gott. Läs och gå på upptäcktsfärd på Killeröd! 

Vi satt på den stora ovala "balkongen" med utsikt över Skälderviken och landskapet. Det var som en dröm! Likaså det vi fikade - en mördegskakform fylld med vaniljkräm, hallonsylt, grädde och massor av stora hallon! Detta glömmer jag aldrig! 

-GULLBRANNAGÅRDEN  http://gullbrannagarden.se/

Naturligtvis blev det en tur till Gullbranna där sonen med familj som vanligt firar husvagnssemester varje sommar. Det var en toppenfin dag och vi fick vara med när flickorna med hjälp av morfar byggde sina tävlingsbåtar. Senare på dagen var det båtrace i bäcken och det lämnades in och registrerades över 100 båtar. Hur de tävlande lyckades var lite olika. En del båtar hamnade upp och ner, andra fastnade i kanten på bäcken medan somliga flöt på i bästa fart och de blev förstås vinnare. Det var rätt trångt när båtarna gick i gång men det blev 12 heat för att minimera trängseln. Vi hann äta i restaurangen innan vi tackade för oss och vände hemåt. 

Jag tror att jag kommit ihåg alla platser vi besökt ... det blev en fullspäckad vecka men otroligt trevlig! Det var verkligen pensionat med helpension! Så ompysslad och omhuldad som jag blev går inte att vara nog tacksam för. Vi morföräldrar- och farförälder trivs så bra tillsammans och har stor glädje av varandra. 

Nu lever jag på nya minnen! 

Nu är det länge sedan jag var här ... har inte haft någon som helst lust till att blogga. Livet har kastat mig hit och dit. Det har varit höga berg och djupa dalar. 

Hela året var en påfrestning med många svårigheter och inte alls något hopp. Vi visste både min man och jag, att livet rann ut för honom. Han kämpade och borde ha fått tapperhetsmedalj av högsta valör. Ingen kan förstå hur svårt han hade det. Inte ens jag kunde föreställa mig hans lidande fast jag hela tiden var mitt i det. Han försökte alltid men det blev tydligt och synligt, att han inte kunde bemästra sjukdomen eftersom den hade honom i sitt grepp. Syrgasbehovet ökade hela tiden och hans krafter sinade. Påskdagen var det helt uppenbart att det inte längre gick att vara hemma. Jag kunde inte ge honom det han behövde - avancerad sjukvård. När ambulansen hämtade honom fick han direkt DUBBEL dos av syrgas! Den dosen behöll han tiden ut. Under en månads tid vårdades han på sjukhuset och de lyckades häva den infektion som tydligen försämrat honom så mycket. Då hamnade han i det faktum, att sjukvårdsbehovet var tillgodosett och hans säng behövdes till någon annan. Det blev ambulansflytt till ett korttidsboende och fortsatta dagar i sängen. Det var ett bra ställe han kom till och personalen var helt underbar. Men är man sjuk, sängbunden och i behov av andras omsorger, så är ju inte en flytt optimal. EN enda vecka levde han på detta nya ställe. Han upplevde det jobbigt att kommunicera med nya människor när han egentligen inte orkade prata. Att sen försöka komma in i nya rutiner var inte heller så lätt. Hur som helst gjorde de det allra bästa för honom och p.g.a olika orsaker så fick han även extravak sina sista nätter i livet. Han somnade in lugnt och stilla befriad från ett ovärdigt liv som enbart bestod av lidande och krävde mycket energi för att komma igenom dagen. 

Nu är "allt" över och jag försöker att leva vidare i mitt "nya" liv. Det är inte lätt att bli ensam när man delat liv med någon i 56 år. I och för sig så har mitt liv varit på paus i minst ett år. Jag har fått göra allt hemma, gått ensam på olika arrangemang och skött om honom på bästa sätt efter min förmåga. Det var många gånger väldigt oroligt och krävande. Jag kunde aldrig känna mig helt lugn med denna syrgasapparat som stod och stånkade hela dagarna och nätterna. Det var hans livlina och jag fasade för att den skulle stanna och jag måste fixa annan lösning via de gastuber vi hade. Jag visste ju att han inte klarade sig länge utan syrgasen. Vilket liv han hade ... Han låg i soffhörnan dag ut och dag in ... såg på TV, kollade byggjobbet på området ovanför oss, läste ibland. Sov mycket. Ett otroligt "fattigt" liv. Men han klagade inte ... Vi har ju vetat sen fem år tillbaka, att hans sjukdom var obotlig och ledde till döden. Frågan var bara NÄR den skulle få ett grepp som ingen kunde hjälpa honom att ta sig ur. Det visade sig vid årsskiftet, att sjukdomen tog större och större plats. Han höll ut i ca fem månader. Men den 24 maj 2017 var hans tid på jorden slut. 

Så här kan det se ut när man har firat födelsedag som min man gjort. Igår hade vi en gemensam fest för honom och grannen Miro som fyller år imorgon. Vi samlade granngänget hos oss och sen firade vi i fem timmar! Vi trivs så bra tillsammans så snacket det flyger som en yster vårflod. Det är roligt att ha så kära vänner och att vi får möjlighet att vara tillsammans då och då. Vi är åtta stycken som träffas regelbundet och vi bor alla på samma gård utom en som bor nere i byn.

Födelsedagsbarnen får ju vara med på bild. Det är två män som varit i farten hela sitt liv men som båda nu drabbats av sjukdomar. Sorgligt men vi försöker att ha det trevligt tillsammans så länge det håller.

Inget är som vänskap! Den är pålitlig och den gör gott för alla som får ta del av den.

Dimman ligger tät över nejden. Man ser inte ens över vägen idag. Temperaturen ligger på -0.9 gr.

Vi har ingen snö alls och det är som en dröm för mig som bott i norr så många år och kämpat mig igenom dessa långa vintrar med massor av snö och kyla. Nu har de i och för sig mycket lindrigare vintrar och inte mycket snö heller.

Det är så mycket som händer i vårt land och i vår värld. VI matas så vi blir spyfärdiga över alla "nyheter" av mer eller mindre värde. Ibland läser jag bara rubriken och knappt det för jag orkar inte ta in allt. Värst är allt detta våld och all ondska som finns. Man har noll och ingen respekt för sina medmänniskor. Det går ut på att få ur sig sin inneboende frustration över något, som bara den personen själv vet. Äldre människor är ett lätt byte.  Vet hut säger jag!

Självbombare som i sin övertygelse drar med sig helt oskyldiga människor in i döden, bilbrännare, pyromaner, våldsmän, mördare, rånare och tjuvar. Vad är det för fel på dessa som i mina ögon verkar helt känslokalla??

Sedan de som ska styra både vårt land och övriga länder i världen. Stormakterna - deras handlingar gör mig skräckslagen. Det är legalt och tillåtet att misshandla kvinnor... skojar ni? Och vad håller Trumph på med i USA?

Här hemma är det gnissel och utspel som oroar och ställer till det. Nya mutbrott och "skandaler" i stora företag där troligen maktbegäret har gått över styr. Vem orkar ta in allt och engagera sig i det som sker? Man känner sig som en liten myra som ingen ser eller hör. Det pratas så mycket om att vara med och påverka, att inte ge upp, att inte tiga. Hoppas det finns många som orkar med den uppgiften. Jag förfäras och reagerar på mångt och mycket men där stannar mitt engagemang och min ork. Vem ska orka få skutan på rätt köl igen och släppa fram en trygghet och harmoni i världen? Hur kunde det bli så här bara i vårt land?  Det känns så hårt och kallt ....

Tulpaner är verkligen uppiggande och påminner om vår. Men vi är bara i slutet av januari och för en nordbo är det svårt att tänka sig vår redan. Det vi vet är att vi är på väg i alla fall mot ljusare tider. Fortfarande tycker jag att det mörknar rätt fort på eftermiddagen och helst när det är gråväder som vi haft nu en tid. Dimmigt och fuktigt. Inte alls något önskeväder.

Idag har jag varit med goda grannar till Gränna. De har haft sina ärenden och jag har veckohandlat mat. Det blir mycket när man ska tänka för flera dagar och dessutom för ett par kalas. Mannen har firat sin födelsedag för ca en vecka sen och i helgen är det dags för en vän här på gården att fylla år. Då gör vi ett gemensamt kalas här imorgon så blir båda firade. På söndag är det sonen med familj som kommer "i efterskott". De har varit bortresta och inte kunnat fira som tänkt var. Men nu har vi ju något roligt att se fram emot. Imorgon blir vi 8 st och på söndag är det bara 6 st.

Nu sitter jag och väntar på yngsta barnbarnet som vill komma hit "ensam" - alltså utan storasyster. Den sistnämnda var här i onsdags och då skulle det bakas. Jag gissar att det är sådana önskemål även idag från lilla fröken. Vi får väl se. Hon ska ha med sig sin älsklingsdocka som heter Malou och som jag inte träffat. Jag har bara hört väldigt mycket om denna docka som i barnbarnets ögon är väldigt levande. Det blir spännande!!

  Här har det varit tyst - länge ... Det har inte funnits någon som helst energi till att skriva i bloggen. Jag kan inte påstå att jag har någon större fantasi eller mening nu heller men jag vill ge det en ärlig chans i alla fall. Man brukar säga, att "livet kom emellan" och det är väl så det är. Livet förändras och gör att allt inte är som vanligt. T.ex min arbetsbörda har blivit så mycket större p.g.a mannens sjukdom och förlorad ork . Idag är det jag som gör allt som ska göras. Mycket av det jag gör har jag inte gjort förr. Så det är en ny erfarenhet. Vi hade i viss mån uppdelat vad var och en ansvarade för. Sen var han väldigt bra på att "serva" mig och göra små tjänster som jag idag saknar. Gå ut med sopor medan jag lagar mat eller står och stryker. Plocka ur och i diskmaskinen, rensa avlopp och byta lampor. Ja det finns mycket som var värdefullt.

Det jag saknar allra mest ändå är, att vi aldrig kan göra något tillsammans utanför husets väggar. Det är slut på att ta bilen och åka iväg, gå på olika sammankomster, äta lunch ute, strosa i affärer eller hälsa på vänner. Idag är det lägenhetens yta som är hans värld. Väldigt instängt och inte speciellt omväxlande. Jag kan i alla fall ta mig ut och vara med på lite olika aktiviteter även om jag känner mig ensam i gemenskapen. Jag saknar min man!

Eftersom han inte längre orkar gå de steg som krävs för att komma till våra grannar och vänner som vi umgås med, så ordnar vi våra träffar hemma hos oss. Vi bjuder in dom och då får han möjlighet till pratstund och lite gemenskap. Det är inte alltid han orkar hela tiden utan att vila en stund. Men om han inte anstränger sig och pratar så mycket går det bättre. Det finns ju ett uppdämt behov av att få prata med andra än mig. Men luften tar slut och även om han har syrgas så blir det ansträngande.

Inte hade vi tänkt oss att det skulle bli så här. Vi hade så många planer på att ta vara på dagarna och göra oss hemmastadda här nere i söder. Men så ville sjukdomen nåt annat och stal mer och mer av hans ork och förmåga. Bäst att sitta här hemma på altanen och njuta. Fastän jag vill så mycket mera ...  men det bromsar sig själv.

I somras var jag och sönerna uppe i norr och avslutade vår sommarstugetid sen 30 år. Stugan såldes och allt är borta nu. Inget är längre vårt. Vi har avvecklat både hus, stuga och nu är det bilen som står näst i tur. Vi "säljer ut vårt liv" sa jag en dag.

Det gäller att inte tappa modet och falla i djupet. Jag ber att jag inte ska glömma bort att se det ljusa som försöker skymma det mörka. Båda är vi "drabbade" på olika sätt.