Här har det varit tyst - länge ... Det har inte funnits någon som helst energi till att skriva i bloggen. Jag kan inte påstå att jag har någon större fantasi eller mening nu heller men jag vill ge det en ärlig chans i alla fall. Man brukar säga, att "livet kom emellan" och det är väl så det är. Livet förändras och gör att allt inte är som vanligt. T.ex min arbetsbörda har blivit så mycket större p.g.a mannens sjukdom och förlorad ork . Idag är det jag som gör allt som ska göras. Mycket av det jag gör har jag inte gjort förr. Så det är en ny erfarenhet. Vi hade i viss mån uppdelat vad var och en ansvarade för. Sen var han väldigt bra på att "serva" mig och göra små tjänster som jag idag saknar. Gå ut med sopor medan jag lagar mat eller står och stryker. Plocka ur och i diskmaskinen, rensa avlopp och byta lampor. Ja det finns mycket som var värdefullt.

Det jag saknar allra mest ändå är, att vi aldrig kan göra något tillsammans utanför husets väggar. Det är slut på att ta bilen och åka iväg, gå på olika sammankomster, äta lunch ute, strosa i affärer eller hälsa på vänner. Idag är det lägenhetens yta som är hans värld. Väldigt instängt och inte speciellt omväxlande. Jag kan i alla fall ta mig ut och vara med på lite olika aktiviteter även om jag känner mig ensam i gemenskapen. Jag saknar min man!

Eftersom han inte längre orkar gå de steg som krävs för att komma till våra grannar och vänner som vi umgås med, så ordnar vi våra träffar hemma hos oss. Vi bjuder in dom och då får han möjlighet till pratstund och lite gemenskap. Det är inte alltid han orkar hela tiden utan att vila en stund. Men om han inte anstränger sig och pratar så mycket går det bättre. Det finns ju ett uppdämt behov av att få prata med andra än mig. Men luften tar slut och även om han har syrgas så blir det ansträngande.

Inte hade vi tänkt oss att det skulle bli så här. Vi hade så många planer på att ta vara på dagarna och göra oss hemmastadda här nere i söder. Men så ville sjukdomen nåt annat och stal mer och mer av hans ork och förmåga. Bäst att sitta här hemma på altanen och njuta. Fastän jag vill så mycket mera ...  men det bromsar sig själv.

I somras var jag och sönerna uppe i norr och avslutade vår sommarstugetid sen 30 år. Stugan såldes och allt är borta nu. Inget är längre vårt. Vi har avvecklat både hus, stuga och nu är det bilen som står näst i tur. Vi "säljer ut vårt liv" sa jag en dag.

Det gäller att inte tappa modet och falla i djupet. Jag ber att jag inte ska glömma bort att se det ljusa som försöker skymma det mörka. Båda är vi "drabbade" på olika sätt.