Dagen har varit solig av och till fram tills nu. Vinden är gärna med och tar i. Bilden ovan är från ett par somrar sen. Nu har de planterat lejongap och tagetes. Det är också vackert men jag har ingen bild på det. Vi har en fin innergård! 

Förr då vi hade sommarstuga och bodde uppe i norr, brukade min man samla frön från tagetes när de blommat ut och sen sparade han dom till kommande vår, då han planterade och så hade vi till sommaren en uppsjö av blommor. Han hade gröna fingrar och ett intresse som jag tyvärr inte prioriterar. Det är mycket som han gjorde och som jag saknar. Vi var ett team och vi kompletterade varandra. 

Det svåra med att bli lämnad kvar efter ett så långt liv tillsammans är, att inte längre ha någon nära förtrogen att dela glädje och sorg med, att rådgöra med, bara småprata med och kunna säga sitt innersta till. Att inte längre känna att man "hör ihop" med någon. Vi lovade att hålla ihop och att "älska varandra i nöd och lust tills döden skiljer oss åt".  Det har vi gjort. Vi har upplevt mycket tillsammans både i glädje och sorg. Det senaste året blev jag ensam fast jag ändå inte var det. När han sa att han var ledsen över att inte kunna orka med som förr, så sa jag att "nu är det nöd". Han var så tacksam över att jag tog hand om honom. Jag gjorde så gott jag kunde även om jag kände mig väldigt otillräcklig på slutet. Han tackade alltid .. Det var min "plikt" att hjälpa honom, att finnas där för jag ville ju att han skulle ha det så bra som möjligt. 

Vi var som många andra inte så pigga på att skaffa hjälp. Han tyckte jag kunde och visste hur han ville ha det. Men till slut så fanns ingen utväg. Vi hann ha hemtjänst i fyra dagar ... Då var jag uppriktigt sagt väldigt slutkörd. 

När han låg inne på sjukhus en månad så visste jag att han inte skulle komma tillbaka hem. 

Det var viktigt för mig att återfå hemmet, som varit en sjuksal. Allt kretsade kring de behov han hade för att överleva och ha det drägligt. Mitt i all sorg och oro så var det viktigt för mig, att få bort apparater, hjälpmedel, rullstolar och allt som fanns runt om i hemmet. Jag ville bara se till att det blev ett hem igen. När det var gjort så kunde jag börja återhämta mig. Nu hade jag inte ansvaret. 

Nu när allt är över och han inte längre finns, så funderar jag ofta över mina handlingar. Jag försöker förstå och inser att allt hänger ihop. Viljan att göra sitt bästa hängde ihop med känslan av otillräcklighet. Vi höll ut i det längsta även innan det blev sjukhusvistelse. Han måste ju få vara hemma så länge som möjligt. Kanske ända till slutet ... Men det var en omöjlighet. Han hade sånt behov av avancerad sjukvård. Kunde jag ha gjort mera? Den frågan tror jag att de allra flesta ställer sig. Varför dog han innan vi hann dit? Som tröst är att han hade vak de sista nätterna. Vi behövde sova och hämta oss. Han var inte ensam. Dessutom var han inte vid medvetande de två sista dygnen. Men vi tror att han hörde oss. Vi hoppas det. 

En nära vän sa en gång, att han tyckte att det var konstigt att somliga ska försöka plåga sig  med allt - att ha dåligt samvete för sånt man inte kan råda över. Det är inte bra med självplågeri sa han. Inte heller snällt mot sig själv att hålla på och skuldbelägga. SÅ för att läkas, kunna sörja "hälsosamt"  skulle vi kanske tänka om. Var snäll mot dig själv! 

 

Barbro i Piteå

30 juli 2017 16:18

Åh kära du så fint du skriver och kärleksfullt och jag förstår det där med att inte känna sig tillräcklig. Att borde jag ha kunnat göra mera. Men du och de dina gjorde nog allt ni bara kunde och lite till. Kram

skrivmoster

3 augusti 2017 09:12

Tack Barbro! Som sagt ... man är bara människa och gör man det man kan och orkar så har man gjort sitt. Jag tror att alla känner igen sig i detta att ändå känna sig otillräcklig.

Kram!

 

Znogge

30 juli 2017 16:35

Jag tror att vi gör vårt bästa utifrån den förmåga vi äger i ögonblicket. Om man inte alltid lyckas så gör det inte oss till sämre människor. Att vårda en sjuk nära anhörig hemma är otroligt tufft och det finns ingen som orkar det i längden.

Syster min och jag turades om att sova hos mamma på sjukhuset och det var en plåga. Jag registrerade varenda andetag och sov inte en blund själv. Idag förstår jag inte hur vi orkade men det gick. Jag hann sätta mig på bussen hem när samtalet kom men syster min var där. Mitt i sorgen så var det nästan en lättnad att det äntligen var över.

Man måste vara rädd om sig själv för att kunna orka och så är det bara <3

http://znogge.wordpress.com

skrivmoster

3 augusti 2017 09:11

Tack för en tröstande kommentar! Jag tror egentligen att vad vi än gör, så ska vi sen ställa oss frågor om vi kunde ha gjort på ett annat sätt. Det måste ju räcka att man gör det man kan och orkar!

Kram

 

Maggan

30 juli 2017 18:19

Vet du raring, jag är ett ynkligt ynk som läser och bara gråter. Förstår så mycket och har tänkt så likt dina tankar fast omvänt när det var jag som var sjuk och inte visste om jag skulle överleva. Maken var som du och jag tackade och tackar ännu för all hjälp jag får.
Vargör har vi så höga/hårda krav på oss själva, om det var du i din mans sits så skulle du ha varit nöjd som det blev eller hur? Varför har vi så lätt att känna att vi inte räckter till, du som gjorde ditt yttersta och lite till av kärlek. <3

http://Wordpress.Livsglimtar.com

skrivmoster

3 augusti 2017 09:09

Tack snälla du! Det var precis dina ord jag behövde höra. Du stillade mitt inre och jag förstår precis - jag skulle också ha tackat och varit väldigt glad över att känna hans kärlek och omtänksamhet. Roligt att du ville hälsa på och läsa! Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nära mitt hjärta bär jag nyckeln in till stillhetens rum där osagda ord hänger i taket tänkta tankar svävar tystnaden andas och själens vatten blir till en stilla krusning ©Skrivmoster ...

Förra veckan hade jag många aktiviteter inbokade. Det var enbart av det trevliga slaget. Bl.a. så startade vår symötesgrupp upp för hösten. Det var länge sedan vi sågs så det blev en trevlig träff.  Torsdag var det surströmmingsdags med vänner/gran...

Så härligt att dessa gråvädersdagar är över för denna gången. Det känns underbart att vakna till solsken.  Idag längtar jag ut.    Som vanligt så läste jag nyheterna på morgonen. Inte är det någon upplyftande läsning precis. "Fyra skottlossning...

"Ta vara på livet medan du har det" - detta läste jag i en tidning igår. Viktiga ord, eftersom vi inte vet från dag till dag hur länge livet varar. Själv har jag för vana att varje kväll tacka för dagen jag fick. I min ålder är det så, att man verkli...

När jag hade lagt mig igår kväll så hörde jag "konstiga" ljud från altanen. Det tjöt i ventilen och så var det nåt annat som jag inte kunde komma på. Regnet smattrade förstås. I morse fick jag se... mina stolar på altanen var ute på drift. En låg ned...