skrivmoster

Direktlänk till inlägg 30 juli 2017

Var snäll mot dig själv också!

Av skrivmoster - 30 juli 2017 14:25

 


Dagen har varit solig av och till fram tills nu. Vinden är gärna med och tar i. Bilden ovan är från ett par somrar sen. Nu har de planterat lejongap och tagetes. Det är också vackert men jag har ingen bild på det. Vi har en fin innergård! 

 


Förr då vi hade sommarstuga och bodde uppe i norr, brukade min man samla frön från tagetes när de blommat ut och sen sparade han dom till kommande vår, då han planterade och så hade vi till sommaren en uppsjö av blommor. Han hade gröna fingrar och ett intresse som jag tyvärr inte prioriterar. Det är mycket som han gjorde och som jag saknar. Vi var ett team och vi kompletterade varandra. 

 

Det svåra med att bli lämnad kvar efter ett så långt liv tillsammans är, att inte längre ha någon nära förtrogen att dela glädje och sorg med, att rådgöra med, bara småprata med och kunna säga sitt innersta till. Att inte längre känna att man "hör ihop" med någon. Vi lovade att hålla ihop och att "älska varandra i nöd och lust tills döden skiljer oss åt".  Det har vi gjort. Vi har upplevt mycket tillsammans både i glädje och sorg. Det senaste året blev jag ensam fast jag ändå inte var det. När han sa att han var ledsen över att inte kunna orka med som förr, så sa jag att "nu är det nöd". Han var så tacksam över att jag tog hand om honom. Jag gjorde så gott jag kunde även om jag kände mig väldigt otillräcklig på slutet. Han tackade alltid .. Det var min "plikt" att hjälpa honom, att finnas där för jag ville ju att han skulle ha det så bra som möjligt. 

Vi var som många andra inte så pigga på att skaffa hjälp. Han tyckte jag kunde och visste hur han ville ha det. Men till slut så fanns ingen utväg. Vi hann ha hemtjänst i fyra dagar ... Då var jag uppriktigt sagt väldigt slutkörd. 

 

När han låg inne på sjukhus en månad så visste jag att han inte skulle komma tillbaka hem. 

Det var viktigt för mig att återfå hemmet, som varit en sjuksal. Allt kretsade kring de behov han hade för att överleva och ha det drägligt. Mitt i all sorg och oro så var det viktigt för mig, att få bort apparater, hjälpmedel, rullstolar och allt som fanns runt om i hemmet. Jag ville bara se till att det blev ett hem igen. När det var gjort så kunde jag börja återhämta mig. Nu hade jag inte ansvaret. 

 

Nu när allt är över och han inte längre finns, så funderar jag ofta över mina handlingar. Jag försöker förstå och inser att allt hänger ihop. Viljan att göra sitt bästa hängde ihop med känslan av otillräcklighet. Vi höll ut i det längsta även innan det blev sjukhusvistelse. Han måste ju få vara hemma så länge som möjligt. Kanske ända till slutet ... Men det var en omöjlighet. Han hade sånt behov av avancerad sjukvård. Kunde jag ha gjort mera? Den frågan tror jag att de allra flesta ställer sig. Varför dog han innan vi hann dit? Som tröst är att han hade vak de sista nätterna. Vi behövde sova och hämta oss. Han var inte ensam. Dessutom var han inte vid medvetande de två sista dygnen. Men vi tror att han hörde oss. Vi hoppas det. 

 

En nära vän sa en gång, att han tyckte att det var konstigt att somliga ska försöka plåga sig  med allt - att ha dåligt samvete för sånt man inte kan råda över. Det är inte bra med självplågeri sa han. Inte heller snällt mot sig själv att hålla på och skuldbelägga. SÅ för att läkas, kunna sörja "hälsosamt"  skulle vi kanske tänka om. Var snäll mot dig själv! 

 

 

 
ANNONS
 
Ingen bild

Barbro i Piteå

30 juli 2017 16:18

Åh kära du så fint du skriver och kärleksfullt och jag förstår det där med att inte känna sig tillräcklig. Att borde jag ha kunnat göra mera. Men du och de dina gjorde nog allt ni bara kunde och lite till. Kram

skrivmoster

3 augusti 2017 09:12

Tack Barbro! Som sagt ... man är bara människa och gör man det man kan och orkar så har man gjort sitt. Jag tror att alla känner igen sig i detta att ändå känna sig otillräcklig.

Kram!

 
Znogge

Znogge

30 juli 2017 16:35

Jag tror att vi gör vårt bästa utifrån den förmåga vi äger i ögonblicket. Om man inte alltid lyckas så gör det inte oss till sämre människor. Att vårda en sjuk nära anhörig hemma är otroligt tufft och det finns ingen som orkar det i längden.

Syster min och jag turades om att sova hos mamma på sjukhuset och det var en plåga. Jag registrerade varenda andetag och sov inte en blund själv. Idag förstår jag inte hur vi orkade men det gick. Jag hann sätta mig på bussen hem när samtalet kom men syster min var där. Mitt i sorgen så var det nästan en lättnad att det äntligen var över.

Man måste vara rädd om sig själv för att kunna orka och så är det bara <3

http://znogge.wordpress.com

skrivmoster

3 augusti 2017 09:11

Tack för en tröstande kommentar! Jag tror egentligen att vad vi än gör, så ska vi sen ställa oss frågor om vi kunde ha gjort på ett annat sätt. Det måste ju räcka att man gör det man kan och orkar!

Kram

 
Maggan

Maggan

30 juli 2017 18:19

Vet du raring, jag är ett ynkligt ynk som läser och bara gråter. Förstår så mycket och har tänkt så likt dina tankar fast omvänt när det var jag som var sjuk och inte visste om jag skulle överleva. Maken var som du och jag tackade och tackar ännu för all hjälp jag får.
Vargör har vi så höga/hårda krav på oss själva, om det var du i din mans sits så skulle du ha varit nöjd som det blev eller hur? Varför har vi så lätt att känna att vi inte räckter till, du som gjorde ditt yttersta och lite till av kärlek. <3

http://Wordpress.Livsglimtar.com

skrivmoster

3 augusti 2017 09:09

Tack snälla du! Det var precis dina ord jag behövde höra. Du stillade mitt inre och jag förstår precis - jag skulle också ha tackat och varit väldigt glad över att känna hans kärlek och omtänksamhet. Roligt att du ville hälsa på och läsa! Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av skrivmoster - Söndag 30 sept 13:07


  Idag sjöng en liten tjej en sång ... "varför vara nöjd med många likes när det finns kärlek" ...  En hel del samlar på "likes" ... ju flera desto bättre. Visst, det är en bekräftelse, om det är sånt man söker. Det är bra mycket trevligare med ...

Av skrivmoster - Onsdag 26 sept 10:16


  Idag är det ett förfärligt stormande. Det kommer kastbyar som är obeskrivliga. Jag känner att jag måste gå ut i eftermiddag och möta mitt yngsta barnbarn, som ska gå till mig från skolan. Hon är så liten och lätt att hon "kan blåsa bort" ... ...

Av skrivmoster - Tisdag 25 sept 18:58


     Det är två dagar till julafton. Han hostar och hostar ... Jag kommer inte igång med julstöket. Något håller tillbaka min arbetslust. Han beslutar sig för att gå till vårdcentralen och få något för den jobbiga hostan. Hela julhelgen kan han ...

Av skrivmoster - Lördag 22 sept 10:28

  Ja nu gäller det att "hålla i hatten" för det blåser häftiga byiga vindar. På baksidan av huset där jag har mitt sovrum har natten varit lugn och jag har inte hört ett dugg. Här på framsidan är det blåsigt och ölandstoken snurrar nästan runt av ...

Av skrivmoster - Tisdag 18 sept 09:56


  Nu kommer solen och temperaturen är på sommarläge! Vi skulle kunna få +22 gr idag hörde jag. Det låter ju bra!    Idag är det symötesdag och det vill jag inte missa. Vi har så roligt tillsammans och dessa timmar ger så mycket för både själ o...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se