Jag som fått äran att gästblogga hos Skrivmoster heter Ilone Lidström och
bor i Öjebyn,
är gift och vi har fyra barn och två barnbarn.
Numera är jag pensionär, jag har arbetat inom äldre-och handikappomsorgen
och tycker att arbetet varit både viktigt
och intressant.
Min blogg Vintersaga startades 2007 inspirerad av vår son som är min
läromästare och "personliga datasupport." :)

http://vintersaga.wordpress.com/

  

 

I dag har jag fått äran att gästblogga i skrivmosters hörna, det ska bli väldigt roligt. Mitt namn är Camilla Sandelin jag bor på den lilla ön Fårö, som har ca 550 invånare och är Sveriges åttonde största ö. För ca hundra år sedan levde befolkningen här mest på säljakt och fiske, även skogs- och jordbruk. I dag är turismen den stora inkomstkällan. Även idag kan man få se säl om man har tur, det är ganska skygga varelser men otroligt vackra. Själv har jag aldrig fått se någon på nära håll men min son fick besök när han fiskade,  av en årsgammal säl.

Mina båda föräldrar kommer från Fårö. Min pappa bor kvar på samma ställe där han föddes och är en glad och positiv 86-åring, han har i hela sitt liv jobbat med hantverk på olika sätt. I stenindustrin, ett hårt och slitsamt jobb jämfört med idag. Han har varit en duktig byggare och murare. Har gjort många fina öppna spisar här på Fårö. Min mamma jobbade på tåget i Stockholm innan hon träffade min pappa, där fick hon lära sig att springa på 10 cm höga klackar i tågkupéerna och servera. De har fått tillsammans sex barn och jag är yngst.

Jag var en hästtokig tjej när jag var liten. Min pappa tyckte också om hästar och det var tur det annars hade jag inte fått ha tre hästar som barn. Jag hade två gotlandsruss och en korsningsponny russ/nordsvensk travare. En väldigt pigg häst som älskade att springa fort. Jag ramlade av många gånger och blev diskvalificerad på en hopptävling för att hon hoppade över två hinder samtidigt. En gång ramlade jag av i mina bröders fiskelådor, det var nog den gång det gjort ondast att ramla av. Fiskelådorna var fulla med krok för de hade redan agnat (eller vad det nu heter) kroken. Som tur var fattade min pappa sig direkt och kastade upp mig på hästen och så smällde han henne i baken så hon for iväg. Jag hade nog inte frivilligt klivit upp på ett bra tag. Det visade sig att jag rubbat två kotor i ryggen. Men hästarna var mitt liv.

I mitt virriga och hektiska 43-åriga liv har jag också hunnit skaffa mig sex barn. Min första pojke kom -90, nästa kom -92 och tvillingpojkarna -94. Så jag hade väldigt fullt upp för samtidigt byggde vi för smågrisproduktion och satte igång med det. Det var riktigt kul och dagarna hann inte börja förrän de slutade. Trötta? Ja visst! Men vi hade roligt. 2002 föddes våra tvillingflickor och efter det är vi garanterat nöjda när det gäller barn. Nu blir det inga fler.

I flera år har jag arbetat på Ebbes på Fårö. Det är skinnbutik som säljer allt möjligt i skinn men också souvenirer. På vintrarna har jag kopplat upp mig via datorn och pluggat. Det är ju fantastiskt hade inte datorn funnits hade jag inte kunnat studera. Via denna fantastiska mackapär så har jag kunnat läsa in mina ämnen och lärt mig massor. Mitt absoluta favoritämne blev direkt ”Litterär Gestaltning”. För mig hade det varit en omöjlighet att köra till Visby varje dag för att studera. Både barnen och djuren hade blivit lidande. Jag är glad att jag kunnat vara hemma när mina barn kommit från skolan, det är god trygghet för dem. Nu är jag färdig med att studera och söker jobb för fullt. Det är tufft, det är många som söker samma jobb.

Just nu ligger Fårö ganska öde, det är tyst och mörkt i de flesta husen. Samtidigt som jag tycker det är ganska skönt saknar man liv och rörelse. Det är underbart att gå med hunden utan att behöva fundera på om man möter människor. Han kan få springa lös och jag kan få drömma mig bort i mina tankar och funderingar under promenaden. Fårö är en speciell ö och den har haft de mest ordinära innevånarna man kan tänka sig. I dag är det inte många av dessa speciella människor kvar. Det är underbart att sitta och lyssna på de gamla när de berättar om sin ungdom och vilka sattyg de hittade på. Samtidigt som det var snällare hyss var det många gånger mycket mer brutala.

För två månader sedan gjorde jag en helomvändning i mitt liv. Jag har sedan många år tillbaka kämpat med en övervikt som många inte förstått. De har tyckt att jag är ju som jag är. Men för mig har det varit jobbigt, när jag för ett år sedan fick en propp i mitt ben så rann bägaren över för mig. Jag hade redan bestämt mig innan för att ta hjälp av läkare för att gå ner i vikt. Så beslutet som jag sedan tog att göra ett kirurgiskt ingrepp kändes helt riktigt. Så för två månader sedan den 4 oktober så låg jag på operationsbordet på Danderyd där de gjorde en Gastric Bypass. Om denna resa kan ni läsa mer om på min hemsida http://www.ava-garden.se/33342031/9489/posting/och-s%C3%A5-forts%C3%A4tter-viktnedg%C3%A5ngen

Tack skrivmoster för att jag fick vara med på din blogg! Må gott och lev väl//C

OBS! Till er som väntar på att jag ska berätta om min vinst - konserten med Christer Sjögren m.fl. så hav tröst - jag berättar imorgon torsdag den 8 december! Välkomna tillbaka så får ni höra hur det var! Jag säger bara - VILKEN UPPLEVELSE!! / Skrivmoster

 

Gästblogg hos Signhild Skrivmoster 30 november

Margareta Börjesson, författare

Jag läste Anitha Östlunds text om vad som skapade hennes författarskap, arbetslösheten.

I mitt fall fick jag hjälp av mitt spelberoende. Ett katastrofalt spelande på internetcasinon, ett missbruk som jag inte kunde hantera eller ge upp förrän jag förlorat allt. Man, kärlek, hem, företag och pengar. Idag är jag tacksam för att allt hände, då trodde jag att livet var slut.

Just nu tror jag att det där är historia. Det är ett halvår sedan jag alls tittade in på något casino på nätet, och då enbart för att stänga av mitt konto. Jag har klippt sönder mitt bankkort för att göra det svårt att spela någonstans. Och jag skriver. Skriver och skriver.

I november deltar jag i något som heter NaNoWriMo – National Novel Writing Month, en idé som startade i USA för ett antal år sedan och som lockar många människor med skrivlust över hela världen. Tanken är att du varje dag i november (bara för att det är så grått och trist då) ska sätta dig ner och skriva 1 667 ord. Gör det och du har 50 000 ord idag, 30 november.

Bry dig inte om vad du skriver, redigera inte, korrekturläs inte, bara skriv. Det gör jag, mer eller mindre passionerat – ibland är det segt som tuggummi. Eftersom jag skriver detta en vecka drygt innan november månad är gången, vet jag inte om jag kommer i mål. Men hittills hänger jag med. Riktigt vad det är jag skrivit vet jag inte, men kanske finns där något som är användbart i något sammanhang.

När jag skriver minns jag. Kommer ihåg ord och uttryck som jag inte använt på länge, fastnar i tankar på hur mamma brukade säga att jag såg ut som en ”oppluvad skojarunge” när hårbandet hade åkt på sned. Eller varifrån uttrycket ”svinkallt” kommer. Ett försök att googla det ordet gav enbart någon annan som också undrade, plus en hänvisning till MC-klubb i Gällivare.

Lusten att skriva fanns när jag var ung, min syster minns att jag skrev dikter, någon publicerades nog också i Avesta Tidning. Sedan kom livet emellan, med numera fd man, tre söner och oftast spännande heltidsjobb. Jag började blogga lite försiktigt för ett par år sedan, innan hela livet föll samman. De blogginläggen är glada och ljusa, om mitt spelande skrev jag aldrig. Det var min hemlighet, min outhärdliga hemlighet från min älskade och alla som kände mig.

För ganska precis två år sedan vände mitt liv. Mannen jag levde med friade till mig och jag måste säga nej, och dessutom berätta allt om mitt spelande för honom. Han visste om det, men hade inte frågat, vågade inte veta omfattningen. Han gjorde slut, kunde inte leva med någon han inte kunde lita på, jag fick bo kvar till våren, sedan flytta.

Jag var förtvivlad och samtidigt lättad. Nu hade det värsta hänt. Det var skönt att inte behöva ljuga längre, inte behöva låtsas sova när jag låg där och vred mig, inte se glad ut medan jag undrade hur jag skulle kunna betala de lån jag tagit för att betala lån.

Med familjens och bästa vännens hjälp överlevde jag dag för dag. En av sönerna hyr ett hus på landet, där bor jag numera, och han en dag då och då. För ett år sedan tog jag kontakt med min husläkare och fick remiss till en terapeut. 10 samtal är vad landstinget menar är tillräckligt för att kurera en depression. Och kanske är det så. Nu skriver jag, visar upp det jag skriver, i min blogg och på skrivsajten 1av3. Det vågade jag inte tidigare.

 

Just nu går korna på gården in från sitt ”sommarbete”, förbi mitt köksfönster på väg till sin vinterladugård.

Mitt företag har gått i konkurs, Kronofogden tar det som går av pensionen, jag betalar av några lån vid sidan av. Ekonomi har jag ingen. Men jag har skrivandet, jag har en annan blogg idag än den jag hade tidigare, beskrivarblogg@wordpress.se. När jag skrivit färdigt alla novemberorden kommer jag igång där igen.

Och jag har börjat ta mig in i livet igen. Ett liv där min älskade åter finns, men bara ibland. Jag har en gnutta självrespekt igen. Framför allt har jag ett liv som är mitt och inte spelberoendets. Ett liv utan lögner och svek. Mitt liv.

Tack Skrivmoster för ditt utrymme!

 

När bitarna faller på plats

Jag heter Mona ErikssonWallgren, är dalkulla av födsel och ohejdad vana, men bor sedan ca 4 år mellan Skövde och Mariestad.

Jag har jobbat med barn i 30år. Ett fantastiskt jobb på många sätt, där jag får utlopp för kreativitet och fantasi. Det har gett mig många härliga skratt och underbara minnen. Det jag tycker mest om med mitt jobb är att läsa, berätta och dramatisera. Baksidorna med mitt yrke är hög ljudvolym, lyft och stress, problem som tyvärr ökar i takt med att barngrupperna växer och ekonomiska resurser minskar. Jag märker också att jag själv blir sårbarare ju äldre jag blir. Mer än en gång har jag tänkt tanken att "sadla om"…. men till vad?? Lite slentrianmässigt läser jag Platsbankens annonser men inget känns lockande. Pessimistiskt tänkar jag tankar som "det är för sent" och "jag är för gammal…"

Så en dag sitter jag och läser lokaltidningen. Där finns en artikel om en kvinna på lite drygt 60 år som jobbat med barnteater och barnverksamhet på bibliotek i ett antal år. Nu ska hon sluta för hon har fått nytt jobb (dessutom på en ort ganska långt ifrån där hon nu bor). Några lösa pusselbitar dyker upp i mitt huvud…..

 

Veckorna går och jag sitter där med dagens tidning igen. Ännu en artikel om en kvinna som jobbat med barnteater och liknande och nu har tilldelats ett kulturpris. Ytterligare några pusselbitar……

Jag sätter mig vid datorn söker, mejlar, läser. Tänker, känner….Vad vill jag? Vad kan jag? Vad törs jag? Jag älskar berättelser, sagor, att berätta, att skriva och har spelat en del amatörteater….Går det att bygga något av detta?

Så hittar jag plötsligt inte mindre än två högskolekurser på temat drama och muntligt berättande. De är på distans och jag är behörig. Jag söker. Några av de lösa pusselbitarna faller på plats……Nu är det bara att vänta, hoppas och försöka få ytterligare pusselbitar att hitta sin plats!

 

Hejsan!

Jag heter Anitha Östlund och är bok- och filmmanusförfattare.

Det är den magiska sammanfogningen av ord, och hur de kan trollbinda en människas tankar som driver mitt skrivande.

Jag vill skapa det där magiska, och gärna få den som läser att tänka både en och två gånger. Både ifrågasätta och nicka jakande, eller varför inte helt omvärdera det han eller hon tror är rätt.

Därför skriver jag, och naturligtvis för att fingrar och hjärna kräver av mig att få samarbeta minst en gång om dagen, helst flera.

Under tiden jag sitter på ett tåg hinner jag bygga så många historier runt karaktärer jag hittar och skeenden att jag ofta måste skriva ned dem i min lilla anteckningsbok.

I dag ligger där många hundra idéer som bara väntar på sin tur.

Egentligen är det så att min arbetslöshet skapat mig. Ur förtvivlan att inte hitta ett vettigt jobb har det vuxit en beslutsamhet att bli det jag alltid velat, att få skriva på heltid utan att någon ifrågasätter det jag gör. Det som förut gjorts nästan i hemlighet i mitt lilla krypin finns idag på pränt, köpbart för den som vill ha det.

Som liten lekte jag och min lillasyster ofta med ord. Vi slog upp ordlistan och drog sakta med pekfingret över sidorna samtidigt som vi blundade och räknade.

Sedan läste den ena upp ordet, medan den andra försökte lista ut betydelsen. På det här sättet lärde jag mig många okända, nästan glömda ord som jag sedan sparade tills ett vitt papper kom för mina händer.

På svenskalektionerna följde jag halvintresserat diskussionerna om verb, adjektiv och pluskvamperfekt, och levde upp då vi fick skriva fritt som det hette. Mitt anteckningsblock var fyllt av berättelser, både från livet och fantasin.

Ordet pluskvamperfekt tyckte jag var vackert, och kom av den anledningen ihåg det extra bra.

Mina starkaste ämnen i skolan var svenska, språk, teckning och gymnastik, resten tyckte jag var bläh, och fick trots idoga försök inte några höga betyg i. Jo, det fann faktiskt två roliga ämnen som jag älskade, fysik och biologi.

Om jag inte bott där jag gjorde hade jag säkert blivit biolog, så stort var intresset.

Jag kunde sitta i timmar vid sjön och studera fåglar, fiskar och allt annat som rör sig där. Teckningsblocket var tummat och ofta vått i hörnen medan anteckningsboken var kliniskt ren och torr.

Några högskolestudier var inte möjliga i vår lilla pyttestad, och aldrig att jag flyttade därifrån. Livet som bonntös med egen häst, hund och katt tilltalade mig alldeles för mycket.

Men livet ville annorlunda, och ett tiotal år senare gick flyttlasset till storstaden med obegränsat utbud, och kurser i allt.

Där någonstans ändrade mitt skrivande karaktär, och när datoråldern trängde in blev allt så mycket enklare. Ett helt stycke raderades i en knapptryckning, och att byta hela meningar var urenkelt.

Sakta började en berättelse om mitt liv skrivas ned med hjälp av dagboken. Hundra sidor förvandlades snabbt till tvåhundra, och om inte Ödet om igen klickat in sig i mitt liv hade säkert ytterligare hundra skrivits ihop.

Istället ändrades livet till att delas med en annan, och kvällarna tillbringades sittande i soffan framför ”dumburken” som jag kallade teven. Något som inte funnits i mitt liv efter flytten hemifrån.

Böcker i hundratal trängdes i bokhyllan skrikande efter att bli lästa, och på nätterna drömde jag hela filmer som längtade efter att bli nedskrivna.

Dagboken blev min ventil, och där skrev jag ned alla känslor och händelser som pågick i och utanför mig.

Ett tiotal år senare sitter jag i soffan och skriver medan barnen busar omkring, hundarna skäller och elden sprakar i spisen.

Och fortfarande älskar jag magin med ord, och vad de kan göra med sinnet. De berusar mig när de dyker in i min hjärna, driver mig att skriva sida upp och sida ned.

Men idag fångar jag dem, trycker dem på vitt papper, tvingar dem att stanna och beröra andra än mig själv.

 

Min novellsamling PAPPERSSKÄRVOR finns till försäljning, och snart kommer jag att på ett eller annat vis ha mitt nuvarande bokprojekt HAT OCH EN GNUTTA KÄRLEK ståendes bredvid. En bok om en författarinna som av en händelse träffar den som ovetande styrt och styr hennes liv. Han är seriemördare och hatar unga kvinnor.

Du hittar ett utdrag ur boken på min blogg www.novellbloggen-razaha.blogspot.com

Där kan du även läsa mina dagliga noveller, dikter och dagboksinlägg

Tack Skrivmoster för att jag fick besöka din blogg.

 

Hej och ho, idag har jag den stora äran och har onsdagsrutans scen alldeles för mig själv. Tack Skrivmoster!

Mitt namn är Wiebke ”Dagsson” Sundin och jag är sedan 10 år tillbaks hemmastadd i Lund. Fram tills dess bodde jag i Norra Tyskland, där jag också föddes för 41 år sedan. Jag är husarkitekt och startade 2008 min egen verksamhet med namnet SUNDARK – arkitektur ute och inne. Kolla gärna in på www.sundark.se!

Anledningen till att jag flyttade till Sverige är att jag sommaren 1993 träffade en underbar och stilig svensk kille som jag nu är gift med. Tillsammans har vi numera två barn på 5 och 7 år.

  

För två år sedan anförtrodde mig min mor hennes fars fältpostbrev. Han skrev mer än 300 brev hem till sin familj när han var stationerad som soldat i Grekland. Åren var 1943 – 1945.

Att läsa hans brev blev en stor överraskning för mig. Vilken skatt jag hade fått i händerna! Redan vid första brev blev jag fängslad av hans sätt att skriva. Pappren jag hade framför mig var fyllda av liv, vits, känslor och noggranna beskrivningar av det militära livet och människorna omkring min morfar. Och som plus i kanten var allting skrivet med tydlig handstil.

Det må låta kitschigt men jag fick plötsligt lära känna min morfar trots att han har varit död i 65 år. Kanske det var omedvetet rätt att jag väntade med lektyren så länge som jag gjorde. När han skrev breven var han och min mormor lika gamla som min man och jag är nu, och även deras 2 barn var nästan jämngamla med våra barn nu. Jag delar hans oro för familjen, det känns som min egen. Å andra sidan är det roligt att läsa om den lilla bångstyra 4åringen som påminner om min egen 4åring och som i själva verket är min mor.

Jag skrattade högt när jag läste om hans önskelista på maträtter inför hans kommande permission. Samma rätter brukar jag önskar när jag åker hem till Tyskland! Bland annat en gryta baserad på vita och gröna bönor med rökt fläsk. Den speciella noten tillför päron och äpple. Den här rätten och min andra favorit, en sorts köttgröt, är inte direkt uppskattad av min man och mina barn. Några brev senare skriver morfar att han och hans österrikiska kamrater jämför varandras favoriträtter. Österrikarnas kommentar: ”Och sådant äter ni även när det är fred??”. Men morfar och jag är överens: det är en delikatess!!

Breven har satt mig på en resa på längden och på tvären. Jag har lärt mig mycket om min egen bakgrund och Europas historia och inte minst tyskarnas bråkiga roll i det.

  

I maj 2010 åkte jag med mina föräldrar till Grekland för att söka upp de platserna morfar skriver om. Han hade varit noggrann med sina beskrivningar och med hjälp av några fotografier kunde vi hitta ungefär var han hade sin ställning den längsta tiden under sin Greklandvistelse. (Vi undrade om han egentligen fick göra så detaljerade beskrivningar?).

För att kunna sätta morfars berättelser i historisk kontext läste jag historieböckerna på nytt och faktan fastnade också. Det hade det inte gjort när jag var yngre. Ord och namn som jag tidigare hade hört bildade nu äntligen en enhet. En stor hjälp var och är fortfarande min far som verkar kunna den europeiska historien utantill. Han blev intervjuad av mig om allt. Och när vi ändå höll på med det fick han också berätta så mycket som möjligt om hans familj och föräldrar. Som sagt jag har lärt känna hela min familj.

 

 Min mor och jag i Thessaloniki. Vad jag än gör ser jag ut som en turist!

Jag lyckades till och med spåra familjerna till 4 av morfars kamrater. Det blev delvis mycket känslofyllda möten men jag tror att det trots allt var uppskattat. Tyvärr har ingen av familjerna sparat några fältpostbrev men de minns det lilla vad deras papporna berättade efter sina hemkomster. Minnen gällde dock enbart den besvärliga vägen genom Jugoslavien som min morfar inte hade överlevt. De blev i sin tur glada över att få läsa breven om deras pappornas vardag i Grekland 1943/44.

Förra årets julklapp till mina föräldrar och min bror var en sammanställning av breven och foton. Redan i sin oredigerade form är boken en spännande läsning som bjuder på många känslor. Men projektet är inte avslutat vid det här laget. Jag har en lika stor hög av mormors brev liggande som väntar på att bearbetas. I vilken form mitt projekt kommer att avslutas vet jag inte än, men för mig gäller här mer än vanligt:”Vägen är målet”. Tack vara breven har jag träffat många intressanta personer, bland dem min morfar Willy Albes.

 

Faktaruta

En historia berättad i 303 brev:

Året är 1943 och den 41 år gamla grundskoleläraren Willy Albes från Georgsmarienhütte nära Osnabrück blir kallad till tyska Wehrmacht. I mars börjar han sin grundutbildning i Eisenstad nära den ungerska gränsen. Vid mönstringen konstateras det ett hjärtfel på honom och han hamnar i en enhet tillsammans med andra soldater som på grund av sina skavanker anses inte vara krigsdugliga men kan betros med bevakningsuppdrag. Flera av hans nya kamrater härstammar som han från nordvästra Tyskland och dessa män knyter snabbt vänskapsband. Efter 3 månader är han färdigutbildad som soldat och hans enhet förbereds på ett uppdrag någonstans i sydöstra Europa.

Sedan dag 1 i Wehrmacht beskriver Willy utförligt sitt nya liv som soldat i brev som nästan dagligen skickas till sin hustru Angela och sina två barn. Han är noggrann i sina skildringar för att ge sin familj hemma en så omfattande bild av sin vardag som möjligt. Samtidigt försöker han att vara delaktig i familjelivet och stödjer Angela i att fatta rätt beslut angående barnfostran och hantering av släktingar, inte minst hans egna. Han upptäcker dessutom att han genom brevskrivandet har hittat en kanal att bearbeta sorgen efter sin äldsta dotters bortgång bara ett halvt år innan han blev inkallad.

Efter nervtärande väntan i flera veckor där olika rykten har spridits om kompaniets insatsområde börjar Willy och kamraterna i juni sin resa med Grekland som mål.

Väl på plats blir de tilldelade sina uppdrag att bevaka järnvägslinjen mellan Aten och norra Grekland, livslinjen för de tyska Afrikatrupperna. Mellan juli och oktober kretsar hans vardag för det mesta om att få ordning på deras ställning i bergen mellan Larisa och Lamia.

Ett tag befattas Albes med att vara hjälpreda för kompaniets räkenskapsansvariga. Willys noggrannhet och kunskap kommer väl till pass när det gäller att hålla ordning i kompaniets räkenskapsböcker. Han trivs med uppgiften inte minst för att männen kommer närmare varandra och hittar i varandra själsbrödrar som kan dela sina djupaste sorger och farhågor som kriget medför.

Vid årsskiftet 1943/44 ändras hans uppgifter och han blir betrodd med marketenteriet och mattransporter till sin trupp. På hans schema står då regelbundna tågresor till Larissa, Lamia och Thessaloniki. Så ges honom möjligheten att se sig om i städerna och han kan samla på intryck från det mycket enkla livet där. Han fångas av den vackra naturen men blir illa berörd av fattigdomen.

I april 1944 får han permission och åker hem till sin familj. Redan på ditresan förfäras han över åsynen av de sönderbombade städer som han passerar. Läget i Osnabrück är inte mycket bättre. Under sin 3 veckors långa vistelse upplever han flera bombangrepp mot Osnabrück. Den egna staden blev förskonat men familjen tillbringar trots allt mycket tid i bunkern.

Familjen njuter så gott de kan av att ha fadern hemma. Under tiden firar sonen sin 1:sta kommunion som är en viktig fest för katolikerna. Vad som annars firas som stor familjefest förblir under de nu rådande förhållanden väldigt enkel. Men familjen och närmsta släkten hinner samlas.

Krigsläget för Tyskland har onekligen försämrats och det blir mer och mer uppenbarligen att landet befinner sig i en utsiktslös situation. Med minnesbilderna av de bombarderade städerna hemma och vetskapen att bara ett mirakel kan rädda Tyskland beger han sig i början av maj tillbaks till sitt kompani i de grekiska bergen. Mer och mer tillåter han sig själv kritiska tankar mot ledningen och uttalar även vissa av dem, både i breven hem och i förtroliga samtal med sina närmsta kamrater.

I slutet av september 1944 förbereds de tyska trupperna för sin reträtt från Grekland. Angreppen från partisanerna blir allt mer frekventa. Willys kompani lämnar landet bland de första i mitten av oktober. Med tåg transporteras de via Skopje till frontlinjen nära Kraljewo. I detta ingenmansland av övergivna hus och gårdar tillbringar kompaniet ungefär 1 månad. Den sista november 1944 blir de överfallna av partisanerna och tvingas fly. Ett dygn uthärdar de i jordhål för att sedan börja flera dyngslånga marscher utan mat mot nordväst tills de når Visegrad där de får vila sig.

Här får Willys kompani återigen uppdraget att bevaka järnvägslinjen och en bro. Bron hade redan vid två olika tillfällen sprängts av tyska trupper så uppdraget mot vem den skall skyddas är oklart. Lika oklart är hur den vidare vägen hem kan förväntas se ut. Till exempel tvingas kompaniet ta ett mycket besvärligt bergspassage två gånger eftersom man rör sig i en cirkel. Dessutom ställer vintervädret till stora besvär.

Under 4 veckor i vilka jul och nyår infaller stannar kompaniet i en enkel stuga på 1700 m höjd utan att röra sig från fläcken i motsats till andra Greklandsoldater som marscherar förbi kompani efter kompani.

I januari och februari rör sig Willys kompani vidare och närmar sig långsamt Sarajevo som Willy dock aldrig kommer att nå.

Det sista brevet som Angela får är skrivet i mitten av februari 1945. Innehållet rör sig enbart om Willys drömmar om att komma hem till sin familj. I juli får hon vetskap om att en av Willys kamrater har återvänt till sin familj. Hon kontakter hans familj och får veta att Willy har blivit skadad vid ett partisanangrepp men att man inte vet om och i vilket lasarett man har transporterat honom. Med sin granne som stöd skriver hon flera brev till kamraternas familjer för att få klarhet i var hennes man kan befinna sig.

I november 1945 får hon ett brev av räkenskapsansvarigen som Willy hade varit underordnat. Brevet bär den sorgliga nyheten om att Willy aldrig mer kommer att återvända.

Den femte Mars har hans kompani blivit överfallen av partisaner och utsattes för ett entimmes långt angrepp. Willy, som stod vakt när anfallet började, blev träffad i huvudet. Han och kamraten vid hans sida evakuerades från sina platser. Båda männen hade ådragit sig svåra skottskådor. Underbefälet som bärgade männen bedömde att deras skador var för svåra för att det skulle finnas en chans att överleva och när kompaniet tvingades fly sin ställning lämnades de två döende männen tillbaks.

Informationen bekräftas några veckor senare även av underbefälet som själv klarade vägen hem.

Några år senare mottar Angela ett brev från röda korset som meddelar att man har bärgat Willys kvarlevor och att han har fått en grav vid Mededa i närheten av Visegrad.

 

Willy Albes andra från höger och hans kamrater

 Grekland 14-7-43

Min kära.

Nyrakad – på bra humör,

nybadad – redo för att skriva!

Det har redan passerat några timmar sedan jag har badat, men ett svalt bad stimulerar nerverna. Jag tror inte att jag har berättat för dig, hur det går av stapeln när man badar här. Man axlar alltså sitt gevär (utan gevär får ingen gå till vattenstället och dessutom bara två och två) - tvättgrejer i den ena, matkärlen i den andra handen - och vandrar över halsbrytande stigar (fast det bara är 500m) till vattenstället. Ett romantiskt fläck på jorden, på båda sidor höga kala berg och klippor och mitt emellan kommer ur ett fingertjockt rör en liten stråle vatten. Våra menige har förlängt röret, fäst en konservburk med flera hål i och duschen är färdig. Att skruva upp kranen, ställa in varmt och kallt efter termometer faller bort. Men historien har en fördel: man kan söka upp tvättstället vid alla dygnets tider och vattnet verkar mirakel på grund av sin kyla. Här är alla spritt nakna, tvättar sina kläder, rakar sig och politiserar. Vattnet är samtidigt dricks- och kokvatten och måste bäras i kannor till köket tre gånger om dagen, ett väldigt tungt arbete. Men även detta har underlättats för oss, eftersom vi har skaffat en åsna, som tar över kånkandet. Vi är stolta över vårt vattenställe, inte alla förläggningar är i samma lyckliga situation som vi. Men du behöver inte schackra bort vår badrumsinredning ännu, före eller senare kommer jag att fundera över ett vältempererat bad och låtar mig tvättas enbart av min Mami, hör du väl? - I går blev jag nästan bortkommenderad till en utbildningskurs i radio, 4 veckor i Larissa. På ena sidan hade jag gärna åkt dit för att lära känna det grekiska stadslivet (Larissa är Greklands tredje största stad). Jag hade även haft bättre inköpsmöjligheter där och hade kunnat skicka grekiska godbitar då och då. Å andra sidan stannar jag hellre hos mina kamrater, speciellt just nu, då man pratar om att dra tillbaks g.v.H.^*-folket. Om det stämmer vet jag ej, vi avvaktar. Tills vidare kan jag uthärda och nattvakarna klarar jag av bra. Det borde bara bli dags att man skaffa fram ett bättre tak över huvudet. Men problemet ligger i den dåliga förbindelsen, speciellt eftersom de välkända partisanerna återigen ha saboterat banlinjen natten till i måndags. Hittills har vi inte sett något av dem och varje morgon kan vi plocka ut våra oanvända patroner ur geväret, gudskelov. -

Och hur har ni det? Jag är fortfarande, precis som alla mina kamrater, utan en enda nyhet från hemlandet. Det känns hårt, men förhoppningsvis får du mina brev. Skulle nyheterna brytas, ingen panik, från utlandet fungerar förbindelsen inte lika omgående som från Trier. Det har du redan fått höra av de andra krigsfruarna. Men främst – oroa dig inte.

Och vad gör mina barn? Ni kan ju säkert äta mycket frukt och färska grönsaker nu. Och ni vet ju, hur nyttigt det är och att man blir stor av det. Er Papi äter mycket knäckebröd, man får bra tänder av det. Knäcka på ordentligt! Och på lovet måste ni leka mycket. Men ni får inte glömma er Papi.

Många små pussar till er alla

Er Papi.

 *g.v.H. =militärisk term. 'krigsduglig på hemmafronten'.

 

 Soldaternas tvättställe. I mitten W. Albes

  Annika Bengtsson

Om mig: jag bor i Mellbystrand i södra Halland, är redigerare och författare, debuterade 1984 med ungdomsromanen Och natten är lång och svår (Setterns förlag). 2007 kom Kråkprinsessan, 2009 Glömskelunden (båda på Ord & visor förlag), 2011 gavs Snökupan ut, på Grim förlag, som är mitt eget lilla förlag. De tre sistnämnda romanerna hör ihop, den fjärde och sista fristående delen kommer 2013 (det är den som utspelar sig i Cornwall).

Förutom att skriva tycker jag mycket om att pyssla i trädgården. Jag kan falla i belåten trance över en hög fin matjord, och när det myllrar av mask i komposten känner jag mig rik.

Sedan första augusti har jag arbetat med manuset till min nästa roman, som delvis utspelar sig i Cornwall, närmare bestämt i Penzance, under några soliga försommardagar. Jag var i Penzance förra året, delvis för att leta efter inspiration till att skriva den här romanen. Och inspiration fick jag, alla pusselbitar föll på plats och det kändes som om romanen skrev sig själv.

Fast så var det förstås inte. När det väl kom till kritan fick jag kämpa för varje ord och varje mening. Skrivandet var stundtals mer jobbigt än lustfyllt och jag var medveten om att jag hade mycket att åtgärda det blev dags för omarbetning.

 

Det var alltså detta jag började med i augusti. Planen var att bli klar till sista oktober. Den planen höll. Nu har jag inlett ett nytt projekt: jag ska skriva en kåserisamling om katten Cayenne, som lagom till sin tioårsdag i september nästa år blir huvudfigur i en bok. Ända sedan åttiotalet har jag regelbundet skrivit kåserier i Hallandsposten (där jag också är anställd) och allra populärast har mina kattkåserier varit. För att binda ihop kåserierna har jag tänkt lägga till lite mellansnack och kommentarer, och nu är alltså det arbetet inlett. Jag har två månader på mig, sedan drar jag igång nästa projekt.

Som ni kanske förstår är jag projektdriven. Jag älskar att lägga upp planer och jobba mot en deadline. Förmodligen har det med mitt jobb som nattredigerare att göra. Där gör man klart en produkt varje kväll, det får bära eller brista – man måste bli klar. Sedan kan man gå hem och glömma alltsammans; nästa dag är det en ny produkt att göra klar. Och vi har en deadline att jobba mot, ett klockslag då vi måste vara klara innan tidningen går i tryck.

Det finns fördelar med det här sättet att jobba, men det finns också nackdelar. I synnerhet om metoden tillåts ta över ens liv. Jag har svårt att göra någonting om det inte finns en deadline i andra änden.

Och när jag är mitt uppe i ett projekt har jag svårt att koncentrera mig på någonting annat än att kämpa mot denna deadline. När jag skriver upphör allt praktiskt arbete hemma, i synnerhet städningen blir gravt lidande. Men jag är bra på att hålla deadline. Jag fick några dagar över i slutet av oktober och beslöt mig för att storstäda huset. Som ett projekt, med deadline i lördags kväll.

Innan någon får för sig att jag är en Duracellkanin som bara går och går måste jag påpeka att jag är rätt bra på att bara sitta på en stol och titta på väggarna också. Jag tror att det är nödvändigt att ta det lugnt ibland, bara njuta av stunden.

Men det är i mina olika projekt jag trivs bäst. När jag inte skriver gungar marken under mina fötter och tillvaron blir bräcklig. Därför tar jag mig nu an Cayenneboken med ny energi (och i nystädat hus).

Idag är det dags för ännu en gäst i min blogg. Det känns roligt att få välkomna en manlig vän från skrivarsajten 1av3. Mycket nöje önskar jag er alla som läser och du är hjärtligt välkommen, min gästbloggare som själv får presentera sig!

  

Hej – välkommen & tack för att du läser…

Jag heter Svenarne Janson och är inbjuden att gästblogga här.

Är nybliven pensionär, bosatt i Sundsvall,

med ett yrkesliv som alltid handlat om böcker & bokhandel i alla dess former.

I Sundsvall (där jag bor), Östersund, Härnösand och de sista tio arbetsåren i Stockholm (Kista).

Skrivit har jag alltid gjort.

Pysslat en del med lokalradio (90-tal), med egen text, musikval - det mesta…

Dagsvers & kåseri i lokalpressen.

Lite i utkanten på TV-världen, på lokal basis.

Alltid med ordet, texten, versen, dikten som min krycka.

Numera med 1av3 som en stimulerande uttrycks- & mötesplats.

Men främst bloggen

www.tidstypiskt.blogspot.com

som min samlingsplats för alster

som jag tror att jag vill spara – och någon möjligen läsa…

Välkommen dit, om du blir nyfiken och tack för din uppmärksamhet!

Trevlig läsning!

Nattro

När kvällen sakta smyger över gränsen till natt.

En god natt – som stillsamt tar mörkret i famn, utan oväld.

En lugn natt – när alla media står på off och kontrollerna blinka blå.

När sista glaset vin blev det sista, och inte ett för mycket.

Och det är tyst i huset, och i staden.

När sängen är outgrundligt stor och sval.

När inga plikter står på rad den kommande dagen.

Så låter jag dig omfamnas av dig, sömn …

Med din lugna frånvaro, intighet och tidlöshet.

I din famn vill jag vila, ljuvligt och oändligt.

När gryningen kommer spottar du ut mig, som en kärna eller ett skal.

- Var morgon ny!

　

110827

ÅRSTIDSVÄXLING

　

　

　

Det skymmer i godhetens trädgård ...

Sakta blir dagarna kortare -
blomsterprakten har för länge sedan överansträngt sin välvilja.
Färgerna mörknar och murknar.
Dunkla kvällar tär på milda nätter.
Nattfjärilar söker alla ljus, utan undantag.
Fria tankar förmörkas.
Sorg och klagan finns igen - som om inget hänt.
Långsamt tar agendan överhand.

- Höst, säger de mångkunniga.

- Tröst, säger jag!

Trösta mitt frusna hjärta.
Lär mig att känna bortom köld och mörker.
Led mig utan villospår mot ljus, grönska och värme.
Övertyga min klentrogna själ och sprid tålamod.

- Vänjer mig gör jag aldrig ...

　

© Svenarne Jansson