Har ni tänkt på hur vi beter oss mot de som hamnat i någon form av kris? Många flyr och gör allt för att slippa möta personen medan andra, som troligen själv varit i krissituation, tar kontakt och möter det svåra fast det inte är det roligaste. 

Jag råkade få syn på reklam för en bok, som jag gärna ville göra till min. Boken heter "När livet går i spillror" och är skriven av Ulf Lidman. 

Boken tar upp många saker som vi alla borde veta och känna till inför egen eller andras kris. Ingen kommer undan, alltid är det något som ställer livet på ända och vi tappar fotfästet för en tid. 

Många gånger är vi snabba till att uttrycka vår uppfattning om hur andra beter sig i svåra situationer. Vi tycker att vi vet och att det ska synas t.ex att man sörjer. I boken står det - jag citerar - " Det är alltid individen som har tolkningsföreträde gällande sin egen situation och kris". Alltså, det är inte vi som anhöriga eller vänner som ska diktera hur man ska uppträda. 

Vi är snara till att slänga ur oss fraser och sånt som VI tycker är relevant och hur man SKA bete sig i kris. 

"Krishanteringen ägs alltid av den utsatte." (citat ur boken). Vi kan inte diktera, ha åsikter om eller ge råd om hur man ska hantera en sorg t.ex Allt är individuellt och det är den utsatta som finner sin väg ur krisen. 

Som sörjande är man lite extra känslig för vad som sägs och görs. Då är det lätt att möta en taggig person som inte vill höra eller träffa andra bara för att slippa bli utsatt för tyckanden och tänkanden. 

Oftast vill de som uttrycker sig lite klumpigt bara väl men har inte rätt sinne för att nå fram på rätt sätt. I boken vädjas till den som har det jobbigt att försöka ha överseende med vänner som inte kanske format orden som den drabbade skulle önska. 

"Det är aldrig någons rättighet att ta del av ditt inre. Det är en förmån som du ger dem". (citat ur boken). 

Det är kanske därför som man inte alltid känner för att vara en öppen bok och ge alla del av det innersta. Många är väldigt öppna och de litar blint på personer som frågar och visar intresse. Men jag vill säga, att man bör pejla lite om det känns bra och inte vara så snar till att öppna upp sig. En del frågar tyvärr bara av nyfikenhet och är i grunden inte intresserade av just själva kärnan, som är att vara den som lyssnar och underlättar för den i en utsatt situation. 

Äkta vänner, som är dyrbara pärlor, vill verkligen väl och har förstått att den i kris behöver få prata om och om igen om det som hänt. Att inte fylla i och börja berätta om SINA kriser utan låta den det gäller, få den tid det tar att berätta om sina tankar. Annars kan det bli så att den som öppnar sitt hjärta känner sig bestulen på det svåra och att den som skulle lyssna har fullt upp med att prata om egna upplevelser. Det kan man kanske göra i ett senare skede när inte allt är så smärtsamt och nytt för den drabbade. Men A och O är alltid att låta den som behöver berätta, få göra det utan att bli avbruten och svälja ner sina egna erfarenheter för det var inte det som var kärnan i samtalet. 

Jag tror att de flesta av oss vet hur det är ... när någon berättar om en upplevelse så är vi så snabba att börja säga vad VI har varit med om och det är ju oftast värre än för den som först berättade. 

En kris behöver alltid bearbetas för att man ska komma vidare. Det finns många sätt men inget  är rätt eller fel. Allt beror på individen. I den första mörka fasen har jag pratat en hel del med de som står mig nära. Jag har gråtit förtvivlat, skrivit till min avlidne man, "pratat" med honom och känt mig övergiven, utan samhörighet och någon att vända mig till. Det värsta var att bearbeta den långa och svåra sjukdomstiden. Allt lidande, all oro och förtvivlan. När jag plötsligt kunde känna att jag var tacksam för att han inte längre behöver lida, så var jag en bra bit på väg. Visst vill jag ha honom tillbaka, men inte som sjuk. Det skulle jag inte orka med. Jag försöker verkligen att minnas allt som var bra, alla fina år vi haft och allt vi gått igenom i både glädje och sorg. Såna tankar är det som ska bära mig vidare. 

Livet är värt att leva och mina barnbarn gör allt mycket lättare. Mina barn och min "kärdotter" liksom min bonusfamilj månar om mig och väcker en glädje och tacksamhet som fyller mig. 

Något jag hade bestämt mig för var, att inte låsa mig inne utan ge mig ut i vardagen med dess aktiviteter jag hade sedan förr. Det har hjälpt mig enormt att få vara i gemenskap med trevliga människor och ha något att se fram emot. Där emellan tycker jag det är skönt att få vara ensam ibland i mitt hem och bara möta dagen som den blir. Det är inte farligt att vara ensam. Inte när man kan välja gemenskap när man vill. Den andra ensamheten är skrämmande .. helst när man är en "social" person som gillar medmänniskor och livet! När det ser som mörkast ut så kommer ljuset ... 

Lördag och regnet ligger över oss. Det kommer ibland i droppar och ibland i häftiga skurar. Grått och trist ... Lite höstlikt. Igår såg jag på väderkartan att det till veckan kan bli sommartemperatur igen. Inte mig emot!

Om jag ser tillbaka på veckan så har den varit väldigt innehållsrik liksom veckan före. Ibland händer allt på en gång. Jag hade barnbarnen en dag och vi hade så roligt. Dels hade jag lite överraskningar för dom. Min bror kom bilande från huvudstaden och det visste ingen mera än jag. Det blev klang och jubel när de upptäckte att han var här. Även för mig var det värdefullt att vi fick sitta ner och prata i lugn och ro på kvällen. Vi har samma erfarenhet ... att bli lämnad p.g.a dödsfall. Hans fru dog för snart tre månader sedan. Det har varit en tuff tid för honom på många sätt. De hade år av sjukdom liksom vi hade. Båda visste att det skulle sluta på ett enda vis. Det är gott att prata med en person som har upplevt samma och vi förstår varandra väldigt väl. 

Igår kom barnen en stund igen och dom var helt uppslukade av böckerna som de varit och lånat på biblioteket. Den lilla läser med allvar "lättlästa" böcker. Hon är så duktig. Den stora som läst flytande i flera år har jämt näsan i en bok. Jag tycker det är jättebra att de har sånt intresse av att läsa för det är viktigt på många sätt. 

Om man ser längre än till entrén till huset, så händer det mycket till veckan vad gäller aktiviteter. Jag får välja och vraka och se vad jag känner för och orkar med. 

Halva september har redan gått och jag fattar inte det. Kanske för att jag haft så mycket omkring mig med besök och annat. 

Sverige väntar med spänning på vad de styrande ska komma fram till efter förra söndagens val. Nu känns det inte helt stabilt eftersom många vill vara med och bestämma och uttrycka sina åsikter. Vi kan bara vänta och se vad som händer. 

En sak är säker och det är att här händer inte mycket denna helgen. Jag kommer att ta det lugnt och hämta ny kraft inför den kommande veckan. 

Det handlar om att det är regn och blåst idag! Usch ... jag skulle helst vilja krypa ner under täcket och sova. Jag vaknade efter kl. 2 och hörde något som jag inte kunde förstå vad det var. Så jag somnade om rätt hårt och vaknade 4.30 av ett ljud som jag måste upp och kolla. Det visade sig vara brandvarnaren som pep med ett hemskt ljud i intervaller. Det var så att jag fick obehangskänslor. Men ... vad gör man sömndrucken och ostadig? Inte klättrar man ... Det kan ju ställa till det än värre. 

Jag gick tillbaka till sängen och drog täcket över huvudet. Dörren hade jag stängt ordentligt. Men nog hörde jag ljudet. Somnade till slut bort några minuter och låg sen och bara vilade. Det var helt tyst! Så skönt då är batteriet helt slut tänkte jag. 

När jag kände mig redo steg jag upp och klättrade upp på stegen, höll mig i byrån som var lagom hög och skruvade bort detta elände som strax före hade gett ifrån sig ett gällt pip igen. Jag drog verkligen en suck av lättnad när jag slapp höra på detta och dessutom inte ramlat ner när jag stod där och sträckte mig. Varför ska alltid brandvarnarens batterier ta slut på natten? 

Idag har en vän bjudit mig på lunch så jag "måste" ut fast det hade varit skönt att stanna inomhus eftersom det inte lockar med regn. Å andra sidan kan det ju vara roligt att göra nåt när dagen är så grå. 

Våra politiker i den högre rangen har bråda dagar. Vem ska jag prata med eller inte? Hur går det med rösterna som ska räknas idag? Har alla verkligen rapporterat in resultatet? VEM ska styra landet? Det finns flera kandidater som gärna vill. Inte ville man vara i politikernas kläder nu eller förresten aldrig. Jag blir så mentalt trött bara av att höra allt snack. 

Nu är alla morgonsysslor avklarade och jag ska ta en tur till duschen och även tvätta och fixa håret. Det är väl bäst att se presentabel ut när man ska "ut och äta". 

"Det är insidan som räknas men .." 

Dagen började med lite mörka moln och efter nån timme så kom regnet. Det är inte så häftigt men det är väl ett område som ska passera. Vi hoppas på sol senare idag. 

Igår var det valdagen och vi gjorde vår plikt från min familj också. Barnen var intresserade och den stora hon kunde redogöra för en del partiers namn och vad det har "lovat" för något. Idag är det preliminärt resultat och ALLA ser sig som vinnare och ingen vill backa. Nu mina herrar är det dags att lätta på slipsknuten och prestigen och se till LANDETS bästa och inte egna maktdrömmar! Känns i alla fall oroande att SD fått så stor sympati. Vi får se hur detta slutar men det lär dröja innan allt är manglat och klart. 

Vi har under lång tid blivit pådyvlade (en vän trodde det heter påhyvlade!) en massa valfläsk och det har gjorts försök att få in oss på olika tankegångar, som vi kanske inte alls kan ta till oss. Jag tycker inte om att bli påtvingad något och absolut inte sånt jag inte har gjort eller sagt. 

Häromdagen mötte jag en bekant och då fick jag veta, att jag hade pratat med en person vars namn var för mig helt obekant. Jag känner ingen med det namnet. Ändå hade han sagt, att vi pratats vid och att han inte fick en syl i vädret för att jag pratade så mycket ... ?? Ämnet var pensioner och ekonomi ... Blev ännu mera konfunderad för jag har inte pratat med någon herre om dessa ämnen. I efterhand har jag fått ihop det till att han inte menade mig utan en annan kvinna som liksom jag är änka. Vi bor inte långt ifrån varandra. Hon är pratglad ... jag med men jag KAN lyssna! Nej detta påstående från mannen vill jag inte kännas vid. 

Det finns egentligen inget som är så frustrerande som att få en stämpel på sig som inte stämmer. Att man sagt eller gjort något, att man är på ett visst sätt, som känns fel. Inte lätt att gå runt och påpeka att det är helt galet. Man får leva med det tills det kanske i något sammanhang kommer på tal och man kan dementera med kraft. "Hörsägen" är något jag är rädd för. En person säger något till en som bär det vidare till nästa med ett litet tillägg eller så griper man nåt ur luften som "kanske" stämmer eller man själv antar och så är karusellen igång. 

"Varför skvallrar man om en person? Vad har du och jag eller den personen för glädje av det?" Det kan man ju fundera över och hitta nåt annat att prata om. Jag avskyr när det pratas om en icke närvarande person som inte kan försvara sig. Man kan säga något bra men absolut inte "prata ner" personen. 

I kontakten med andra gäller det att "inkludera" och ta med personen i gemenskapen. Ingen ska behöva känna sig utanför och vara ett samtalsämne p.g.a ogrundade uppfattningar. Att vara ett barn eller vuxen  som "exkluderas" och ställs utanför lämnar djupa ärr i själen för all tid. Bara att bli lyssnad till och synas är något som stärker och ger personen viss insikt om att man duger som man är! "Vi är alla olika men ändå lika och ingen är mera värdefull än någon annan. Vi är alla medmänniskor!"

Idag fick jag resplanen för min japanska väninna. Nu vet jag när hon kommer och när hon bestämt sig för att resa vidare. Hon tänker göra besök i Köpenhamn, hos mig och sen Oslo innan han återvänder till Japan. Jag är verkligen imponerad över henne som reser ensam. Det känns väldigt jobbigt i min tankevärld. Men jag har ju heller aldrig rest ensam. Vi har alltid varit vi två, min man och jag. Det lockar mig inte ett dugg att resa ensam. 

Symötesstart har vi haft idag och det var lika roligt som alltid. Vi var 14 st och bordet blev stort. Ljudnivån är rätt hög för vi är ett glatt gäng. Men först samlade vi oss med sång och tankar kring Medmänniskan. Vi är verkligen snabba till att "döma hunden efter håren" ... Rosa återberättade en liten händelse som fick oss att tänka till. Det är inte det yttre som visar vem vi är som människa. Många gånger är det bara våra egna snabba förutfattade meningar som kommer på skam. Vi har så mycket gemensamt och visst finns det många likheter mellan oss människor oavsett det yttre. 

Värdinnorna bjöd på kaffe och goda ostfrallor och småkakor. Sist av allt blev det så lotteri som vi alltid har. Vi har själva haft med oss en vinst och sen så vinner ALLA något så ingen går hem tomhänt. Jag fick en söt blomma och ett dekorerat blockljus med mig. 

Mitt besök från norr har varit hos sin son hela dagen och hjälpt till med inflyttning. Men nu blir det två dagar som är VÅRA dagar. Vi har små planer att förverkliga. Det är så roligt att ha henne här. 

Snart är det dags för ett TV-program som jag följt från första avsnittet. Det är en turkisk serie som jag nog har nämnt en och annan gång. "Förväxlingen" heter den och jag är fast! Det är mycket som händer och man gissar hur det ska sluta. Än är det över 100 avsnitt kvar! En riktig långkörare för det är säsong tre!! 

Härliga äpplen som tynger ner träden fastän det varit torka. Hoppas att jag kan få lite så jag kan frysa in färdiga bitar till äppelpaj under vintern. 

Idag fick jag en spännande överraskning via mail. Min japanska väninna sen ca 20 år, har bestämt sig för att komma och hälsa på mig. Jag har varit inbjuden flera gånger men det är inte genomförbart för min del, att resa så långt. Hon kommer nu för tredje gången och det ser jag fram emot med stor glädje! 

Vi har via mail hållit kontakten i många år. Vi berättar om vår dag, om hur vi har det i respektive land, våra familjer och intressen vi har. Allt sker på engelska och det är ju bra att få underhålla sina kunskaper. Hon har läst engelska i många år som vuxen. Jag vet inte egentligen om de läst så mycket under skolåren. 

Det har varit en mycket skön och varm dag. Ingen vind, sommartemperatur och härligt solsken. För ett tag sen fick mina barnbarn syn på en stor gräshoppa som satt på en av våra stolar på altanen. Jag kan inte säga att jag blev förtjust. Mina minnen från tidigare år när en sån kom in två gånger, har fått mig att rysa. Så som jag har passat väl för att inte ge den en chans att komma in. Idag var jag helt bortkopplad från att den skulle finnas kvar på altanen. Satt där i godan ro och läste och gick sen in. Ytterdörren öppnade jag på glänt för att få in luft och som skydd finns en nätdörr.

Någon timme senare går jag ut i hallen och vad ser jag där?? Jo gräshoppan sitter på INSIDAN av draperiet fastklamrad... Jag rös, tog en klädgalge och petade ut den medan hela kroppen var spänd som en fiolsträng. Ut kom den! Nu får det vara nog! Jag vill inte få in den igen!! Troligen så var den på altanen och följde med mig in. Kanske på koftan som jag sen hängde i hallen. Eller ... ja jag vill inte veta hur.

Ikväll kommer en kär vän och gör mig sällskap några dagar. Hon har kört ända från norr med sin son och hans flickvän. Varsin bil med stora släp. Det handlar om ungdomarnas flytt. Hon ställde upp förstås ... Nu får vi umgås några dagar och det ser jag fram emot. Senast vi sågs var på min mans begravning då hon kom med hela sin familj. Nu får vi ses under lite gladare former hon och jag. 

Imorgon börjar också våra symöten och dit ska jag. Hon hjälper de sina med flytten då en stund. Onsdag har jag tandläkaren ... det är som en följetong. Men nån gång ska det väl ändå bli klart! Jag är glad att jag inte gruvar mig som jag gjorde förr. Mycket beror på tandläkaren. Det är en ung tjej som jag har fullt förtroende för. Hon gör sitt jobb på ett sätt som passar mig. Jag vill gärna veta vad som ska hända och då går det bra. 

Hoppas att det ska bli lättare för de som har svårt att läsa "tunn" stil. Vi gör ett försök och så går ni säga till om det hjälper. 

Idag är en härlig sommardag! Det är så varmt och framför allt stilla. Ingen vind. Det vore synd att sitta här inne och uggla. Jag ska äta och sen sätta mig här ute. Jag har läst SÅ lite under lång tid. Jag tänker att jag ska läsa men får inte den ro jag behöver. Tålamodet räcker inte alltid till. Men jag jobbar på att inte flyga från det ena till det andra. Det är inte likt mig men har sin grund i många händelser under senaste året. 

Igår kväll var jag med en vän till ett litet kapell i Bunn. Ett vackert ställe bara ett stenkast från där jag bor. Vi fick lyssna till Kyrkokören som sjöng så fantastiskt fint - härliga sånger som tillhör den genre som jag gillar. Det var bl.a Ted Gärdestad. Prästen Cristina läste vackra dikter som gick in i hjärtat. För mig blev det en livgivande stund med många ord som landade rätt inom mig. Både från sång och dikt. 

Cristina pratade även om förnöjsamhet... att vara nöjd med det man har. Inte så lätt och det är sant. Men det finns stunder då tacksamheten flödar fritt och man ser positivt på mycket med nöjda tankar. 

"Om det inte hade varit si eller så... om inte jag gjort det el. det...om inte  ... Det tillför verkligen ingenting av värde att gå och sucka över det som varit. Allt det ligger bakom och NU är det stunden att leva på bästa sätt. Man får tacka varje morgon för en ny dag att vakna till. På kvällen tackar jag för den dag jag fick. 

På gudstjänsten idag som handlade om HERDEN, fick jag med mig en god uppmaning. Vi har alla möjlighet att göra vissa val. Inte vart fjärde år som man gör politiskt sett utan att göra ett val varje dag. Man kan börja sin dag med att välja sin "herde" ... "Herren är min herde" ... 

Alla behöver vi någon eller något som ger oss trygghet och styrka. 

"Herren är min herde, mig skall intet fattas." 

När regnet ger sig så kan man få se solen. Det är det jag hoppas på idag när nu regnet slutat. Himlen är ändå för grå och tung för att strålarna ska orka igenom. Men dagen är inte slut än! 

Jag skrev igår om den mördade EU-migranten som säkert hade fått uppleva utanförskap. Man behöver inte vara från annat land och anses tillhöra den lägre skalan för att känna sig utanför. Det finns även på nära håll i vårt eget land. 

Det börjar redan i förskolan/skolan, att man grupperar sig och att någon hamnar på sidan om. Särskilt bland flickor är det svårt att vara tre - man ska vara två. Man tisslar och tasslar medan den tredje står och tittar på och undrar vad det är som är fel ... Det slutar med att hon får stå där. Vem minns inte hur det var när det skulle väljas lag t.ex i gymnastiken? Jag minns mycket väl. Inte var det jag som blev vald i första taget. Det kanske berodde på att jag var kort och inte mest populär i klassen. Man stod där och hoppades och till slut när alla "populära och duktiga" var valda så återstod jag och en annan tjej, som alltid valdes sist. 

Hemma hade jag ju lärt mig att alla var lika mycket värda och att jag skulle vara en god kamrat. Det innefattade att även bry sig om de som många ansåg "vissna", som var uttrycket vi använde om dessa. Min värdering följde med mig vidare i livet. "Man lämnar ingen utanför och man gör allt för att vara en god kamrat och vän".

När jag ser tillbaka på mitt liv så inser jag, att jag omgett mig med en brokig skara människor, som på olika sätt har berikat mitt liv. Inte med status och rikedomar, även om det funnits en och annan sådan också. Tyvärr fann jag sidor hos många, som jag inte kunde känna mig bekväm med. Det är detta ytliga, det som bara flyter ovanpå och som inte har den substans som ger rikedom rent själsligt. "Det goda samtalet" är något jag värderar högt. Att man kan prata om något med djup och visa sin sårbara sida, ge förtroenden och veta att det stannar där. Att ibland bara "tokprata" och skratta från djupet av sitt inre. Det är härligt! Sitta och analysera och ha åsikter om grannar och andra är inte det viktiga i ett samtal. Jag har ibland varit i sällskap där någon med hög röst har vräkt ur sig sina åsikter om en icke närvarande person. Det är något som gör mig väldigt illa till mods. Det är som att döma någon innan det varit rättegång ... att personen inte fått uttrycka sin åsikt. 

Jag vet att barnen i skolan får lära sig alla dessa grunder om hur man beter sig mot andra. Dom har temadagar har jag hört. Min förhoppning är att samma diskussion har pågått i hemmen även om jag ibland undrar .. 

Att barn ibland "glömmer bort" eller inte har förmåga att sätta sig in i andras känslor är något som man kanske kan reparera när man ser tendensen.

Att vuxna inte har insikten eller förmågan att styra sina empatiska känslor eller värderingar är verkligen illa. Ingen vare sig barn eller vuxen ska behöva känna sig utanför och osedd. Ändå händer det dagligen både bland barn och vuxna. När det gäller barnen så har vi vuxna stort ansvar för att leda in dem på rätt väg. Som vuxen är det ofattbart, att vilja förminska andra till sin egen fördel. Synd att de inte förstår, att förlusten är deras. En mobbare ses aldrig med blida ögon. Där ser man en människa som inte mår bra och som behöver mata sitt ego med andras olycka. Vill någon verkligen vara orsak till att en medmänniska mår dåligt och känner sig utanför?