Det är två dagar till julafton. Han hostar och hostar ... Jag kommer inte igång med julstöket. Något håller tillbaka min arbetslust. Han beslutar sig för att gå till vårdcentralen och få något för den jobbiga hostan. Hela julhelgen kan han inte gå och ha det som det är. 

Efter en kort stund är han tillbaka och säger att han ska åka iväg till sjukhuset på röntgen direkt. Jag vet inte om jag ska tolka det som bra eller dåligt. Han verkar inte alls bekymrad. Besöket tar inte lång stund. Inte heller telefonsamtalet från hans vårdcentralsläkare ...  På två timmar har allt blivit undersökt och diagnosen kommer - Lungfibros! Vet vi vad det är? Nej inte mycket. Får vi någon bra förklaring eller tillfälle till ett samtal? Nej ... han lägger på luren och vet inte riktigt vad han ska tro trots sin sjukvårdsutbildning. Vi söker på internet och läser den förfärliga sanningen. Sjukdomen är obotlig och från diagnos lever en del endast i ett halvår medan andra kan leva i högst fem år. Slutet är skrämmande ... det innebär i stort kvävning. 

Där sitter vi två dagar före julafton med vår stora chock oförmögna till att förstå att det är verklighet. Om två månader har han fått en tid hos en lungspecialist. Tills dess lever vi i ingenmansland och han i dödsskräck. Livet stannade upp och han blev sittande i soffan i vardagsrummet med sina skräckbilder och tankar. 

Detta är inledningen till något som kanske kan bli mera med tiden. Det är en smärtfylld syssla att tänka tillbaka och sätta orden på pränt ... Jag kommer inte att skriva fortsättning här - i alla fall inte ett fullgjort arbete. Vill bara slänga ut detta tills vidare.