Har ni tänkt på hur vi beter oss mot de som hamnat i någon form av kris? Många flyr och gör allt för att slippa möta personen medan andra, som troligen själv varit i krissituation, tar kontakt och möter det svåra fast det inte är det roligaste. 

Jag råkade få syn på reklam för en bok, som jag gärna ville göra till min. Boken heter "När livet går i spillror" och är skriven av Ulf Lidman. 

Boken tar upp många saker som vi alla borde veta och känna till inför egen eller andras kris. Ingen kommer undan, alltid är det något som ställer livet på ända och vi tappar fotfästet för en tid. 

Många gånger är vi snabba till att uttrycka vår uppfattning om hur andra beter sig i svåra situationer. Vi tycker att vi vet och att det ska synas t.ex att man sörjer. I boken står det - jag citerar - " Det är alltid individen som har tolkningsföreträde gällande sin egen situation och kris". Alltså, det är inte vi som anhöriga eller vänner som ska diktera hur man ska uppträda. 

Vi är snara till att slänga ur oss fraser och sånt som VI tycker är relevant och hur man SKA bete sig i kris. 

"Krishanteringen ägs alltid av den utsatte." (citat ur boken). Vi kan inte diktera, ha åsikter om eller ge råd om hur man ska hantera en sorg t.ex Allt är individuellt och det är den utsatta som finner sin väg ur krisen. 

Som sörjande är man lite extra känslig för vad som sägs och görs. Då är det lätt att möta en taggig person som inte vill höra eller träffa andra bara för att slippa bli utsatt för tyckanden och tänkanden. 

Oftast vill de som uttrycker sig lite klumpigt bara väl men har inte rätt sinne för att nå fram på rätt sätt. I boken vädjas till den som har det jobbigt att försöka ha överseende med vänner som inte kanske format orden som den drabbade skulle önska. 

"Det är aldrig någons rättighet att ta del av ditt inre. Det är en förmån som du ger dem". (citat ur boken). 

Det är kanske därför som man inte alltid känner för att vara en öppen bok och ge alla del av det innersta. Många är väldigt öppna och de litar blint på personer som frågar och visar intresse. Men jag vill säga, att man bör pejla lite om det känns bra och inte vara så snar till att öppna upp sig. En del frågar tyvärr bara av nyfikenhet och är i grunden inte intresserade av just själva kärnan, som är att vara den som lyssnar och underlättar för den i en utsatt situation. 

Äkta vänner, som är dyrbara pärlor, vill verkligen väl och har förstått att den i kris behöver få prata om och om igen om det som hänt. Att inte fylla i och börja berätta om SINA kriser utan låta den det gäller, få den tid det tar att berätta om sina tankar. Annars kan det bli så att den som öppnar sitt hjärta känner sig bestulen på det svåra och att den som skulle lyssna har fullt upp med att prata om egna upplevelser. Det kan man kanske göra i ett senare skede när inte allt är så smärtsamt och nytt för den drabbade. Men A och O är alltid att låta den som behöver berätta, få göra det utan att bli avbruten och svälja ner sina egna erfarenheter för det var inte det som var kärnan i samtalet. 

Jag tror att de flesta av oss vet hur det är ... när någon berättar om en upplevelse så är vi så snabba att börja säga vad VI har varit med om och det är ju oftast värre än för den som först berättade. 

En kris behöver alltid bearbetas för att man ska komma vidare. Det finns många sätt men inget  är rätt eller fel. Allt beror på individen. I den första mörka fasen har jag pratat en hel del med de som står mig nära. Jag har gråtit förtvivlat, skrivit till min avlidne man, "pratat" med honom och känt mig övergiven, utan samhörighet och någon att vända mig till. Det värsta var att bearbeta den långa och svåra sjukdomstiden. Allt lidande, all oro och förtvivlan. När jag plötsligt kunde känna att jag var tacksam för att han inte längre behöver lida, så var jag en bra bit på väg. Visst vill jag ha honom tillbaka, men inte som sjuk. Det skulle jag inte orka med. Jag försöker verkligen att minnas allt som var bra, alla fina år vi haft och allt vi gått igenom i både glädje och sorg. Såna tankar är det som ska bära mig vidare. 

Livet är värt att leva och mina barnbarn gör allt mycket lättare. Mina barn och min "kärdotter" liksom min bonusfamilj månar om mig och väcker en glädje och tacksamhet som fyller mig. 

Något jag hade bestämt mig för var, att inte låsa mig inne utan ge mig ut i vardagen med dess aktiviteter jag hade sedan förr. Det har hjälpt mig enormt att få vara i gemenskap med trevliga människor och ha något att se fram emot. Där emellan tycker jag det är skönt att få vara ensam ibland i mitt hem och bara möta dagen som den blir. Det är inte farligt att vara ensam. Inte när man kan välja gemenskap när man vill. Den andra ensamheten är skrämmande .. helst när man är en "social" person som gillar medmänniskor och livet! När det ser som mörkast ut så kommer ljuset ...