När regnet ger sig så kan man få se solen. Det är det jag hoppas på idag när nu regnet slutat. Himlen är ändå för grå och tung för att strålarna ska orka igenom. Men dagen är inte slut än! 

Jag skrev igår om den mördade EU-migranten som säkert hade fått uppleva utanförskap. Man behöver inte vara från annat land och anses tillhöra den lägre skalan för att känna sig utanför. Det finns även på nära håll i vårt eget land. 

Det börjar redan i förskolan/skolan, att man grupperar sig och att någon hamnar på sidan om. Särskilt bland flickor är det svårt att vara tre - man ska vara två. Man tisslar och tasslar medan den tredje står och tittar på och undrar vad det är som är fel ... Det slutar med att hon får stå där. Vem minns inte hur det var när det skulle väljas lag t.ex i gymnastiken? Jag minns mycket väl. Inte var det jag som blev vald i första taget. Det kanske berodde på att jag var kort och inte mest populär i klassen. Man stod där och hoppades och till slut när alla "populära och duktiga" var valda så återstod jag och en annan tjej, som alltid valdes sist. 

Hemma hade jag ju lärt mig att alla var lika mycket värda och att jag skulle vara en god kamrat. Det innefattade att även bry sig om de som många ansåg "vissna", som var uttrycket vi använde om dessa. Min värdering följde med mig vidare i livet. "Man lämnar ingen utanför och man gör allt för att vara en god kamrat och vän".

När jag ser tillbaka på mitt liv så inser jag, att jag omgett mig med en brokig skara människor, som på olika sätt har berikat mitt liv. Inte med status och rikedomar, även om det funnits en och annan sådan också. Tyvärr fann jag sidor hos många, som jag inte kunde känna mig bekväm med. Det är detta ytliga, det som bara flyter ovanpå och som inte har den substans som ger rikedom rent själsligt. "Det goda samtalet" är något jag värderar högt. Att man kan prata om något med djup och visa sin sårbara sida, ge förtroenden och veta att det stannar där. Att ibland bara "tokprata" och skratta från djupet av sitt inre. Det är härligt! Sitta och analysera och ha åsikter om grannar och andra är inte det viktiga i ett samtal. Jag har ibland varit i sällskap där någon med hög röst har vräkt ur sig sina åsikter om en icke närvarande person. Det är något som gör mig väldigt illa till mods. Det är som att döma någon innan det varit rättegång ... att personen inte fått uttrycka sin åsikt. 

Jag vet att barnen i skolan får lära sig alla dessa grunder om hur man beter sig mot andra. Dom har temadagar har jag hört. Min förhoppning är att samma diskussion har pågått i hemmen även om jag ibland undrar .. 

Att barn ibland "glömmer bort" eller inte har förmåga att sätta sig in i andras känslor är något som man kanske kan reparera när man ser tendensen.

Att vuxna inte har insikten eller förmågan att styra sina empatiska känslor eller värderingar är verkligen illa. Ingen vare sig barn eller vuxen ska behöva känna sig utanför och osedd. Ändå händer det dagligen både bland barn och vuxna. När det gäller barnen så har vi vuxna stort ansvar för att leda in dem på rätt väg. Som vuxen är det ofattbart, att vilja förminska andra till sin egen fördel. Synd att de inte förstår, att förlusten är deras. En mobbare ses aldrig med blida ögon. Där ser man en människa som inte mår bra och som behöver mata sitt ego med andras olycka. Vill någon verkligen vara orsak till att en medmänniska mår dåligt och känner sig utanför?