Idag är det en regndag som en fortsättning på gårdagens start. Jag var beredd för det var så tydliga tecken från vädersidorna. Det är rätt skönt att vara inomhus och pyssla med lite av varje. Jag gör något en stund och sen så bryter jag och gör något annat eller bara tar det lugnt. Ingen frågar efter vad jag gör eller förväntar sig något av mig. Det är rätt tråkigt att inte ha någon att laga mat till, prata med och berätta för. Många säger att man känner sig halv när man blir ensam och det kan jag hålla med om. 

I dessa valtider så svämmar brevlådan över av reklam, radion sänder hur många program som helst med utfrågningar både regionalt och med alla partiledare. Även i TV är det gott om politik och valfläsk. Jag är inte den som lyssnar mera än med ena örat. Alla försöker att överträffa varandra och komma med finfina förslag i elfte timmen. 

VALTIDER
vilka menyer som bjuds
Valfläsk och blandade soppor
rörig dessert med okänt namn
Min aptit är obefintlig
menyernas pris ofantlig
Ju flera kockar ...

Även om man vill hoppa över en massa våld och tragiska händelser så är det svårt att undkomma. Det som nu ligger närmast hjärtat är den hemska händelsen med de unga pojkarna som är misstänkta för att ha mördat en EU-migrant. Händelsen lär ha föregåtts av trakasserier av mannen och jag förstår inte, att barn ger sig på vuxna människor. Finns det ingen som helst respekt? Man kan inte utföra en så grov händelse som misshandel som leder till döden. Var är spärrarna? Är det grupptryck och att man hetsar upp varandra? Någon i gruppen borde väl ha vaknat upp och insett att det var på väg att gå för långt. Nu vet jag inget alls om hur det verkligen har gått till utan går bara på det jag hört i radio, TV och läst. Det gör mig bekymrad, väldigt ledsen och upprörd och orolig för framtiden. Inte för min del utan för mina barnbarn som ska leva i detta hårdnande klimat. När så unga människor redan hamnat på fel sida om lagen och varit med om ett så grovt brott, känns det helt laglöst. Var i hela världen började det hela att gå fel? En sak är säker och det är, att denna händelse verkligen måste följa med hela livet. Man kan ju inte ignorera det faktum, att man tagit livet av en oskyldig människa! Vilken början på ett ungt liv ... Jag är bestört! 

Sedan kommer tankarna som alltid kommer - "dessa barn har föräldrar" ... hur ska det kännas för dom? Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det ska kännas. Jag hoppas bara att barnen ska få den hjälp de behöver att komma in på rätt väg i livet. Minderåriga låser man ju inte in ... och om det är rätt eller fel kan jag inte värdera. Frågan är om det skulle göra saken bättre.