Nu är det länge sedan jag var in på bloggen och skrev något. Tiden den går ... och snart är det ett år sedan jag blev ensam. Jag har gått igenom alla stora helger, födelsedagar och annat som hade stor betydelse för oss båda. Sorgen har böljat fram och tillbaka som ett oroligt hav. Saknaden sitter som ett stramt förband runt kroppen. Det är helt omöjligt att någonsin sudda ut våra dryga 50 år tillsammans. Inte heller tror jag att det är meningen. Allt finns där men mycket förändras rent praktiskt. Hur många gånger har jag inte sagt till fotot på min man, att jag behöver honom! Saknaden rymmer så mycket. "Nu har det snart gått ett år, så nu blir det nog bättre" ... så säger många. Jag vet inte vad som skulle bli bättre. Men jag brukar tänka, att de säger så i välmening men att de inget vet.  När man är två är allt så självklart. Nu har jag förlorat min bästa vän, den som jag hört ihop med, som jag anförtrott allt. Vi har delat både glädje och sorg, funnits för varandra. Idag kommer jag hem till en tyst lägenhet, ingen som vill att jag berättar om vad som hänt, ingen att rådgöra med. Alla beslut är mina. Tiden är min. 

Det är inte lätt att plötsligt skapa sig ett nytt liv, något som känns meningsfullt. Jag är utåtriktad och har hela tiden varit med i de aktiviteter som jag brukat vara med i. Det blev viktigt för mig att bibehålla sociala kontakter för att orka igenom. 

Jag är glad över min lägenhet där jag trivs så bra. Det är verkligen tur! Enda kruxet är att man bör ha bil för att komma nånstans och det har jag inte. Bilen sålde jag för den rymdes inte i min ekonomi. Nu får jag lita till goda grannar och vänner. Men jag blir väldigt begränsad tyvärr. När tid finns så får jag anlita min son. 

Plötsligt är det maj månad igen. Den månad som blev "början på slutet". En månads sjukhusvistelse och en knapp veckas vistelse på korttidsboende. Sen var allt slut ... 

Min största tröst är att han inte längre lider och kämpar. Det är en hemsk sjukdom som jag inte hade någon som helst koll på för nu 6 år sen när han fick diagnosen. 

Lungfibros ... en grym sjukdom som inte går att bota. Jo om du blir erbjuden lungtransplantation. Men det fanns inte med i vår bild. Jag läste igår om en man som blivit transplanterad och fått ett nytt liv. Det gjorde mig så glad å hans vägnar. Men han är 20 år yngre än min man var. Sedan är det ju den aspekten att det behövs donatorer, som räddar liv. Det ska finnas organ som passar och som kommer i rätt ögonblick. 

Idag skiner solen över oss igen och det är varmt och skönt. Jag försöker att fortsätta som jag gjort. Tvättar t.ex och tänker hänga ute. Allt är som förr omkring mig men ändå inte. Mitt liv är förändrat. Jag jobbar på att skapa mig ett liv där jag hittar tillbaka till glädjen över det lilla och tacksamheten över att jag är kvar än. Det finns säkert många möjligheter även för mig att älska livet igen. Mina barnbarn är den största glädjekällan. De är nu 7 och 9 år. Ibland har jag lyckan att få vänta på dom. Som idag t.ex Men nu är kompisar väldigt viktiga. Sen har de flyttat så de kan inte bara komma spontant för egen maskin till mig. Bara när de går direkt från skolan och hoppar över skolskjutsen. Då är det nära hit. Jag orkar inte heller promenera de ca 3 km till dom. Då får dom hämta mig. 

Nu hoppas jag att ni som läste förr gärna vill följa mig i fortsättningen! Välkomna! 

Det finns gömda vrår
dit allas ögon inte når
Det finns sorgsna dar
med endast saknad kvar
Det finns en ensamhet
av en för andra okänd dignitet
Det finns ett liv att leva här
minnena är de som bär