Denna vackra bukett fick jag helt överraskande en dag av en FB-vän, som jag aldrig träffat. Vi blev vänner via en annan vän. Det värmde i hjärtat och jag blev oerhört tacksam över hennes omtänksamhet. 

Efter en dag med omväxlande väder, skiner nu kvällssolen så vackert. Det är förunderligt med alla dessa vackra kvällar. Stundvis har himlen öppnat alla sina portar och regnet har vräkt ner. Samtidigt har himlen varit mörk och hotfull. 

Igår kom mina härliga barnbarn hit - två levnadsglada och spralliga tjejer. De kom för att äta lunch och pyssla och leka här. Det gör mig så gott att ha dessa barn omkring mig. När middagstiden närmade sig kom den äldsta på att vi skulle göra skånsk äggakaka. Det hade dom ätit hos mormor (jag med) och det är så fantastiskt gott. Att ändra på en stark tanke är svårt så de vann och det blev äggakaka. När det var dags att gå hem igen så infann sig tanken att sova över här. Det slutade med att föräldrarna fick komma med nattkläder, tandborste, m.m Så i natt har jag haft sovsällskap. Den stora hon ville sova i gästrummet för det är skönare att vara ensam tyckte hon. Det var strongt av henne tycker jag. Den lilla och jag delade på dubbelsängen. Hon längtade som vanligt efter mamma och pappa när det var dags att sova. Men hon klarade det när jag var med henne så hon tryggt kunde somna. Sen i natt så var det litet liv och rörelse i henne. Hon sparkade mig och ropade på mamma. Dock var hon inte vaken. När vi pratade i morse så sa hon att hon drömt och sprang (när hon sparkade mig) ... Det är bara mysigt att ha henne där bredvid för plötsligt så kommer det armar om halsen och man njuter! 

Efter en lunch så kom pappan och hämtade hem sina flickor och jag fick "röja upp lite" innan det var dags att följa med grannar och helghandla mat. Livet det rullar på ... tomheten och tystnaden som följer när jag är ensam igen, är skön men den samhörighet som jag levt med så många år, den fattas mig. 

Under veckorna går det rätt bra för då är det folk i rörelse och vardagens sysslor finns alltid. När helgen närmar sig ser jag mest att "alla har någon" att göra  saker tillsammans med. Jag längtar efter små utflykter, förtroliga stunder och nära gemenskap. Det som förr var så naturligt. Vi hade varandra även om sjukdomen var det centrala. I alla fall det senaste året då det blev så markant försämring. Jag försöker att minnas "de lyckliga stunderna" och allt vi hann med under vårt 51-åriga äktenskap. Det är dyrbara minnen. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nära mitt hjärta bär jag nyckeln in till stillhetens rum där osagda ord hänger i taket tänkta tankar svävar tystnaden andas och själens vatten blir till en stilla krusning ©Skrivmoster ...

Förra veckan hade jag många aktiviteter inbokade. Det var enbart av det trevliga slaget. Bl.a. så startade vår symötesgrupp upp för hösten. Det var länge sedan vi sågs så det blev en trevlig träff.  Torsdag var det surströmmingsdags med vänner/gran...

Så härligt att dessa gråvädersdagar är över för denna gången. Det känns underbart att vakna till solsken.  Idag längtar jag ut.    Som vanligt så läste jag nyheterna på morgonen. Inte är det någon upplyftande läsning precis. "Fyra skottlossning...

"Ta vara på livet medan du har det" - detta läste jag i en tidning igår. Viktiga ord, eftersom vi inte vet från dag till dag hur länge livet varar. Själv har jag för vana att varje kväll tacka för dagen jag fick. I min ålder är det så, att man verkli...

När jag hade lagt mig igår kväll så hörde jag "konstiga" ljud från altanen. Det tjöt i ventilen och så var det nåt annat som jag inte kunde komma på. Regnet smattrade förstås. I morse fick jag se... mina stolar på altanen var ute på drift. En låg ned...