skrivmoster@bloggplatsen.se

Alla inlägg den 30 juli 2017

Av skrivmoster - 30 juli 2017 14:25

 


Dagen har varit solig av och till fram tills nu. Vinden är gärna med och tar i. Bilden ovan är från ett par somrar sen. Nu har de planterat lejongap och tagetes. Det är också vackert men jag har ingen bild på det. Vi har en fin innergård! 

 


Förr då vi hade sommarstuga och bodde uppe i norr, brukade min man samla frön från tagetes när de blommat ut och sen sparade han dom till kommande vår, då han planterade och så hade vi till sommaren en uppsjö av blommor. Han hade gröna fingrar och ett intresse som jag tyvärr inte prioriterar. Det är mycket som han gjorde och som jag saknar. Vi var ett team och vi kompletterade varandra. 

 

Det svåra med att bli lämnad kvar efter ett så långt liv tillsammans är, att inte längre ha någon nära förtrogen att dela glädje och sorg med, att rådgöra med, bara småprata med och kunna säga sitt innersta till. Att inte längre känna att man "hör ihop" med någon. Vi lovade att hålla ihop och att "älska varandra i nöd och lust tills döden skiljer oss åt".  Det har vi gjort. Vi har upplevt mycket tillsammans både i glädje och sorg. Det senaste året blev jag ensam fast jag ändå inte var det. När han sa att han var ledsen över att inte kunna orka med som förr, så sa jag att "nu är det nöd". Han var så tacksam över att jag tog hand om honom. Jag gjorde så gott jag kunde även om jag kände mig väldigt otillräcklig på slutet. Han tackade alltid .. Det var min "plikt" att hjälpa honom, att finnas där för jag ville ju att han skulle ha det så bra som möjligt. 

Vi var som många andra inte så pigga på att skaffa hjälp. Han tyckte jag kunde och visste hur han ville ha det. Men till slut så fanns ingen utväg. Vi hann ha hemtjänst i fyra dagar ... Då var jag uppriktigt sagt väldigt slutkörd. 

 

När han låg inne på sjukhus en månad så visste jag att han inte skulle komma tillbaka hem. 

Det var viktigt för mig att återfå hemmet, som varit en sjuksal. Allt kretsade kring de behov han hade för att överleva och ha det drägligt. Mitt i all sorg och oro så var det viktigt för mig, att få bort apparater, hjälpmedel, rullstolar och allt som fanns runt om i hemmet. Jag ville bara se till att det blev ett hem igen. När det var gjort så kunde jag börja återhämta mig. Nu hade jag inte ansvaret. 

 

Nu när allt är över och han inte längre finns, så funderar jag ofta över mina handlingar. Jag försöker förstå och inser att allt hänger ihop. Viljan att göra sitt bästa hängde ihop med känslan av otillräcklighet. Vi höll ut i det längsta även innan det blev sjukhusvistelse. Han måste ju få vara hemma så länge som möjligt. Kanske ända till slutet ... Men det var en omöjlighet. Han hade sånt behov av avancerad sjukvård. Kunde jag ha gjort mera? Den frågan tror jag att de allra flesta ställer sig. Varför dog han innan vi hann dit? Som tröst är att han hade vak de sista nätterna. Vi behövde sova och hämta oss. Han var inte ensam. Dessutom var han inte vid medvetande de två sista dygnen. Men vi tror att han hörde oss. Vi hoppas det. 

 

En nära vän sa en gång, att han tyckte att det var konstigt att somliga ska försöka plåga sig  med allt - att ha dåligt samvete för sånt man inte kan råda över. Det är inte bra med självplågeri sa han. Inte heller snällt mot sig själv att hålla på och skuldbelägga. SÅ för att läkas, kunna sörja "hälsosamt"  skulle vi kanske tänka om. Var snäll mot dig själv! 

 

 

Skapa flashcards