skrivmoster

Direktlänk till inlägg 2 juli 2017

Återkomsten

Av skrivmoster - Söndag 2 juli 10:56

 


Nu är det länge sedan jag var här ... har inte haft någon som helst lust till att blogga. Livet har kastat mig hit och dit. Det har varit höga berg och djupa dalar. 

Hela året var en påfrestning med många svårigheter och inte alls något hopp. Vi visste både min man och jag, att livet rann ut för honom. Han kämpade och borde ha fått tapperhetsmedalj av högsta valör. Ingen kan förstå hur svårt han hade det. Inte ens jag kunde föreställa mig hans lidande fast jag hela tiden var mitt i det. Han försökte alltid men det blev tydligt och synligt, att han inte kunde bemästra sjukdomen eftersom den hade honom i sitt grepp. Syrgasbehovet ökade hela tiden och hans krafter sinade. Påskdagen var det helt uppenbart att det inte längre gick att vara hemma. Jag kunde inte ge honom det han behövde - avancerad sjukvård. När ambulansen hämtade honom fick han direkt DUBBEL dos av syrgas! Den dosen behöll han tiden ut. Under en månads tid vårdades han på sjukhuset och de lyckades häva den infektion som tydligen försämrat honom så mycket. Då hamnade han i det faktum, att sjukvårdsbehovet var tillgodosett och hans säng behövdes till någon annan. Det blev ambulansflytt till ett korttidsboende och fortsatta dagar i sängen. Det var ett bra ställe han kom till och personalen var helt underbar. Men är man sjuk, sängbunden och i behov av andras omsorger, så är ju inte en flytt optimal. EN enda vecka levde han på detta nya ställe. Han upplevde det jobbigt att kommunicera med nya människor när han egentligen inte orkade prata. Att sen försöka komma in i nya rutiner var inte heller så lätt. Hur som helst gjorde de det allra bästa för honom och p.g.a olika orsaker så fick han även extravak sina sista nätter i livet. Han somnade in lugnt och stilla befriad från ett ovärdigt liv som enbart bestod av lidande och krävde mycket energi för att komma igenom dagen. 

 

Nu är "allt" över och jag försöker att leva vidare i mitt "nya" liv. Det är inte lätt att bli ensam när man delat liv med någon i 56 år. I och för sig så har mitt liv varit på paus i minst ett år. Jag har fått göra allt hemma, gått ensam på olika arrangemang och skött om honom på bästa sätt efter min förmåga. Det var många gånger väldigt oroligt och krävande. Jag kunde aldrig känna mig helt lugn med denna syrgasapparat som stod och stånkade hela dagarna och nätterna. Det var hans livlina och jag fasade för att den skulle stanna och jag måste fixa annan lösning via de gastuber vi hade. Jag visste ju att han inte klarade sig länge utan syrgasen. Vilket liv han hade ... Han låg i soffhörnan dag ut och dag in ... såg på TV, kollade byggjobbet på området ovanför oss, läste ibland. Sov mycket. Ett otroligt "fattigt" liv. Men han klagade inte ... Vi har ju vetat sen fem år tillbaka, att hans sjukdom var obotlig och ledde till döden. Frågan var bara NÄR den skulle få ett grepp som ingen kunde hjälpa honom att ta sig ur. Det visade sig vid årsskiftet, att sjukdomen tog större och större plats. Han höll ut i ca fem månader. Men den 24 maj 2017 var hans tid på jorden slut. 

 

 

 
ANNONS
 
Ingen bild

beskrivarblogg.wordpress.com

Söndag 2 juli 12:02

Kära Skrivmoster - det gläder mig att du orkade skriva det du nu berättat, förstår att det hittills varit ett mycket tungt år, för dig och för din man. Nu har du ett annat liv att ta hand om, ditt eget. Önskar dig kraft och allt gott, tänker på dig, kramar dig/Margareta

skrivmoster

Söndag 2 juli 18:40

Att skriva och släppa ut tankarna är helande. Jag försöker att lägga det svåra bakom mig och se tillbaka på den tid som var bra och då han var frisk. Vi har upplevt så mycket tillsammans och var inte alls redo att skiljas. Ändå var det bäst som skedde - ett sånt lidande är inget att leva för. Tack för att du läst och bryr dig om! Du har gått igenom mycket själv. . Kram

 
znogge

znogge

Söndag 2 juli 18:55

Att skriva av sig kan vara befriande på många vi och tufft av dig att berätta. Hur väl känner jag inte igen det här med syrgasen. Så fort mamma blev bättre och den togs bort så blev det akuten igen... Var man sedan borta från korttidsboendet men än 24 h så gällde ny placering och ny vårdplanering... Jag önskar verkligen att jag kunde gjort mer.

Kram och kämpa på!

http://znogge.wordpress.com

skrivmoster

Söndag 2 juli 21:18

Känns skönt att någon förstår den stress som detta med syrgas innebär och även detta att det ska vårdplaneras om och om igen. Vi hade tre planeringar .. kämpade emot och tyckte det var "onödigt" att flytta en så sjuk person. Men det blev som det blev. Vem önskar inte att man kunnat göra mer? Men vi gjorde så gott vi kunde. Tack för uppmuntrande ord! Jag ska försöka leva livet och ta vara på den tid jag har! Kram

 
Bosse Lidén

Bosse Lidén

Söndag 2 juli 19:58

Jag har under hela året under mina bloggpromenader längtat efter att få läsa ett nytt inlägg från dig. Som du vet har jag varit förtjust i dina texter och tankar sedan våra vägar korsades sommaren 2012.
Nu kom den här texten som rör om i hela mitt känsloregister. Välskriven som vanligt.
Sorgligt. Ändå känns det som jag "önskade" att han fick sluta kämpa som han gjort under en sådan lång tid. Jag förstår att han var en riktig fighter. Dessutom väl insatt i allt inom området med sin yrkesbakgrund.
Förstår att det måste vara tufft för dig att bli ensam efter alla dessa år. Du verkar ha gott om kärlek och vänskap nära dig som är så viktigt första tiden. Ändå kommer säkert stunder och minnen när som helst som svider till. Jag önskar dig allt gott i framtiden och hoppas det inte dröjer lika länge till nästa blogginlägg.
Bossekram

http://bosseliden.wordpress.com

skrivmoster

Söndag 2 juli 21:15

Tack för att du ger mig uppmuntrande ord! Det är skönt att få skriva av sig minnen som man helst vill stoppa undan. Kanske blir det lättare om man sätter det på pränt och så var det gjort. Ja det var "skönt" att han fick bli befriad från sitt lidande. Han hade inget liv .. enbart kamp.

Ja det är ensamt även om jag är lyckligt lottad som har familj och vänner. Det finns stunder då allt känns tomt, övergivet och svårt. Men det ska man igenom. Jag vill minnas de lyckliga åren vi haft och bevara de minnena högst upp. Jag ska försöka att skriva mera men allt beror på "dagsformen" och att orka. Kram till dig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av skrivmoster - Lördag 28 jan 19:13


        Så här kan det se ut när man har firat födelsedag som min man gjort. Igår hade vi en gemensam fest för honom och grannen Miro som fyller år imorgon. Vi samlade granngänget hos oss och sen firade vi i fem timmar! Vi trivs så bra tillsamm...

Av skrivmoster - Fredag 27 jan 09:27


  Dimman ligger tät över nejden. Man ser inte ens över vägen idag. Temperaturen ligger på -0.9 gr. Vi har ingen snö alls och det är som en dröm för mig som bott i norr så många år och kämpat mig igenom dessa långa vintrar med massor av snö och...

Av skrivmoster - Torsdag 26 jan 13:57


    Tulpaner är verkligen uppiggande och påminner om vår. Men vi är bara i slutet av januari och för en nordbo är det svårt att tänka sig vår redan. Det vi vet är att vi är på väg i alla fall mot ljusare tider. Fortfarande tycker jag att det mör...

Av skrivmoster - Onsdag 25 jan 18:38

  Här har det varit tyst - länge ... Det har inte funnits någon som helst energi till att skriva i bloggen. Jag kan inte påstå att jag har någon större fantasi eller mening nu heller men jag vill ge det en ärlig chans i alla fall. Man brukar säga, a...

Av skrivmoster - 27 augusti 2016 11:08


  Igår hade vi en fantastisk sommardag! Tyvärr var det nog så varmt för min smak. Kroppen blir helt utslagen och jag svettas mest. Man orkar inget fast man måste ...   Sedan slutade dagen i denna vackra bild med moln som kantades av guld och e...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se