beskrivarblogg.wordpress.com

2 juli 2017 12:02

Kära Skrivmoster - det gläder mig att du orkade skriva det du nu berättat, förstår att det hittills varit ett mycket tungt år, för dig och för din man. Nu har du ett annat liv att ta hand om, ditt eget. Önskar dig kraft och allt gott, tänker på dig, kramar dig/Margareta

skrivmoster

2 juli 2017 18:40

Att skriva och släppa ut tankarna är helande. Jag försöker att lägga det svåra bakom mig och se tillbaka på den tid som var bra och då han var frisk. Vi har upplevt så mycket tillsammans och var inte alls redo att skiljas. Ändå var det bäst som skedde - ett sånt lidande är inget att leva för. Tack för att du läst och bryr dig om! Du har gått igenom mycket själv. . Kram

znogge

2 juli 2017 18:55

Att skriva av sig kan vara befriande på många vi och tufft av dig att berätta. Hur väl känner jag inte igen det här med syrgasen. Så fort mamma blev bättre och den togs bort så blev det akuten igen... Var man sedan borta från korttidsboendet men än 24 h så gällde ny placering och ny vårdplanering... Jag önskar verkligen att jag kunde gjort mer.

Kram och kämpa på!

skrivmoster

2 juli 2017 21:18

Känns skönt att någon förstår den stress som detta med syrgas innebär och även detta att det ska vårdplaneras om och om igen. Vi hade tre planeringar .. kämpade emot och tyckte det var "onödigt" att flytta en så sjuk person. Men det blev som det blev. Vem önskar inte att man kunnat göra mer? Men vi gjorde så gott vi kunde. Tack för uppmuntrande ord! Jag ska försöka leva livet och ta vara på den tid jag har! Kram

Bosse Lidén

2 juli 2017 19:58

Jag har under hela året under mina bloggpromenader längtat efter att få läsa ett nytt inlägg från dig. Som du vet har jag varit förtjust i dina texter och tankar sedan våra vägar korsades sommaren 2012.
Nu kom den här texten som rör om i hela mitt känsloregister. Välskriven som vanligt.
Sorgligt. Ändå känns det som jag "önskade" att han fick sluta kämpa som han gjort under en sådan lång tid. Jag förstår att han var en riktig fighter. Dessutom väl insatt i allt inom området med sin yrkesbakgrund.
Förstår att det måste vara tufft för dig att bli ensam efter alla dessa år. Du verkar ha gott om kärlek och vänskap nära dig som är så viktigt första tiden. Ändå kommer säkert stunder och minnen när som helst som svider till. Jag önskar dig allt gott i framtiden och hoppas det inte dröjer lika länge till nästa blogginlägg.
Bossekram

skrivmoster

2 juli 2017 21:15

Tack för att du ger mig uppmuntrande ord! Det är skönt att få skriva av sig minnen som man helst vill stoppa undan. Kanske blir det lättare om man sätter det på pränt och så var det gjort. Ja det var "skönt" att han fick bli befriad från sitt lidande. Han hade inget liv .. enbart kamp.

Ja det är ensamt även om jag är lyckligt lottad som har familj och vänner. Det finns stunder då allt känns tomt, övergivet och svårt. Men det ska man igenom. Jag vill minnas de lyckliga åren vi haft och bevara de minnena högst upp. Jag ska försöka att skriva mera men allt beror på "dagsformen" och att orka. Kram till dig

wiper

10 juli 2017 11:28

Jag hade skrivit ett långt inlägg men så försvann allt och jag måste skriva om.

Tack för att du delade med dig om detta och jag tycker det är så sorgligt och tråkigt att du blivit ensam efter ett sånt långt liv ni haft tillsammans. Du skriver så fint och rörande så jag blir helt tagen. Man glömmer aldrig och sorgen kommer i doser. Han var verkligen tapper som kunde stå ut med detta plågsamma slut. Förstår att det varit jättejobbigt för er båda och man önskar inte nån ett sånt slut.

Jag har saknat din blogg för du skriver så bra och kan verkligen uttrycka dig. Dessutom gillar jag dina dikter som ger så mycket känsla, insikt mm

Precis som du var din man en jättefin person för det kan man inte undgå att uppleva när man träffat er. Det var alltid så mysigt och trevligt.

Nu blev inte texten samma som jag skrev innan. Jag har nåt galet med nätet så vi skall köpa en ny roter

Sköt om dig nu fina du.

Kramar från
Malin

skrivmoster

28 juli 2017 11:20

Tack Malin för den värme som strömmar emot mig när jag läser det du skrivit. Det är som sagt upp och ner. Ibland går det bra - andra dagar är "transportsträcka" ... inget speciellt händer och man orkar inte bry sig. Jag försöker ta vara på alla fina stunder och försöker också att se ljust på min fortsatta levnad. Livet är ju en gåva!
Många varma kramar och tack för att du finns!

Bosse Lidén

25 juli 2017 16:08

Måste kika in och se om det finns några nya rader. Härligt att du fick en fin tid i norra Skåne. Sedan kommer såklart mycket tillbaka när du kommer hem igen. Så kommer det säkerligen att vara ett bra tag till. Men du får inte förlora hoppet. De allra mörkaste stunderna hoppas jag blir färre och färre. Det naturliga i sorgeprocessen som givetvis är olika från person till person. Från dag till dag. Från natt till natt.Istället önskar jag dig att mörkret ersätts av andra tankar. Tacksamhetstankar för alla de år ni fick. Ljusa minnen från en lycklig tid. En vetskap att ni ska träffas igen. Då utan plågor och sjukdomar. Men först önskar jag dig många år till på jorden med trevligt innehåll och en bevarad hälsa.
Kram Bosse

skrivmoster

28 juli 2017 11:18

Tack min fina vän! Det är ju så att det går upp och ner. Det var 2 mån. sen E lämnade oss för några dar sen. Är det bara två mån.? Känns längre. Kanske för att jag "förlorade" honom för mycket längre sen. Sjukdomen tog honom i sina klor.
Jag försöker att se ljust på min fortsatta levnad och tar vara på alla tillfällen att må bra. Ändå är det som sagt upp och ner. Men det är nog normalt. Man suddar inte ut 56 år så lätt ... Tack för att du tänker på mig! Kram