Nu är det länge sedan jag var här ... har inte haft någon som helst lust till att blogga. Livet har kastat mig hit och dit. Det har varit höga berg och djupa dalar. 

Hela året var en påfrestning med många svårigheter och inte alls något hopp. Vi visste både min man och jag, att livet rann ut för honom. Han kämpade och borde ha fått tapperhetsmedalj av högsta valör. Ingen kan förstå hur svårt han hade det. Inte ens jag kunde föreställa mig hans lidande fast jag hela tiden var mitt i det. Han försökte alltid men det blev tydligt och synligt, att han inte kunde bemästra sjukdomen eftersom den hade honom i sitt grepp. Syrgasbehovet ökade hela tiden och hans krafter sinade. Påskdagen var det helt uppenbart att det inte längre gick att vara hemma. Jag kunde inte ge honom det han behövde - avancerad sjukvård. När ambulansen hämtade honom fick han direkt DUBBEL dos av syrgas! Den dosen behöll han tiden ut. Under en månads tid vårdades han på sjukhuset och de lyckades häva den infektion som tydligen försämrat honom så mycket. Då hamnade han i det faktum, att sjukvårdsbehovet var tillgodosett och hans säng behövdes till någon annan. Det blev ambulansflytt till ett korttidsboende och fortsatta dagar i sängen. Det var ett bra ställe han kom till och personalen var helt underbar. Men är man sjuk, sängbunden och i behov av andras omsorger, så är ju inte en flytt optimal. EN enda vecka levde han på detta nya ställe. Han upplevde det jobbigt att kommunicera med nya människor när han egentligen inte orkade prata. Att sen försöka komma in i nya rutiner var inte heller så lätt. Hur som helst gjorde de det allra bästa för honom och p.g.a olika orsaker så fick han även extravak sina sista nätter i livet. Han somnade in lugnt och stilla befriad från ett ovärdigt liv som enbart bestod av lidande och krävde mycket energi för att komma igenom dagen. 

Nu är "allt" över och jag försöker att leva vidare i mitt "nya" liv. Det är inte lätt att bli ensam när man delat liv med någon i 56 år. I och för sig så har mitt liv varit på paus i minst ett år. Jag har fått göra allt hemma, gått ensam på olika arrangemang och skött om honom på bästa sätt efter min förmåga. Det var många gånger väldigt oroligt och krävande. Jag kunde aldrig känna mig helt lugn med denna syrgasapparat som stod och stånkade hela dagarna och nätterna. Det var hans livlina och jag fasade för att den skulle stanna och jag måste fixa annan lösning via de gastuber vi hade. Jag visste ju att han inte klarade sig länge utan syrgasen. Vilket liv han hade ... Han låg i soffhörnan dag ut och dag in ... såg på TV, kollade byggjobbet på området ovanför oss, läste ibland. Sov mycket. Ett otroligt "fattigt" liv. Men han klagade inte ... Vi har ju vetat sen fem år tillbaka, att hans sjukdom var obotlig och ledde till döden. Frågan var bara NÄR den skulle få ett grepp som ingen kunde hjälpa honom att ta sig ur. Det visade sig vid årsskiftet, att sjukdomen tog större och större plats. Han höll ut i ca fem månader. Men den 24 maj 2017 var hans tid på jorden slut.