En liten gråmulen morgon med temperatur kring nollan. Vinden håller sig stilla idag. På bilden är två av våra stugor på stugtomten i norr. Vi har haft detta i dryga 30 år och det har varit "vår plats på jorden". Allt är byggt av maken och vi har gjort det till vad vi uppskattar som en sommarstuga. Det är den enda platsen jag längtar tillbaka till men jag är väl medveten om, att den tiden är förbi då vi åkte dit ut för sommaren och bodde där några månader. Dels är vägen dit för lång och dels har sjukdom gjort, att mannen inte orkar åka dit mera. Ännu en epok i livet är över. Det känns mycket inombords för oss båda men vi får finna oss i situationen. Stugan ska säljas och vi måste ju på något vis plocka ihop och lämna det hela. Det är inte lätt ...

Sommaren 2014 var sista sommaren vi var där och den sommaren var väl bra på sitt sätt. Men tyvärr var vi väldigt förkylda innan vi åkte och när vi tyckte vi var friska gav vi oss av de långa 120 milen. Efter ett par dar i stugan var vi sjuka igen för då tog förkylningen ny fart och jag fick öroninflammation som jag inte haft sen jag var barn. När så detta var över fick jag en matförgiftning. Maten var färsk och nyinköpt men innehöll trolien listeria för jag fick en grym magreaktion som höll i sig i 3-4 dagar. Det blev inte mycket mat lagad dessa dagar ...

Som salt i såren var två av våra närstående också drabbade av betydligt svårare sjukdom. Vi försökte att hälsa på och umgås en hel del

hemma hos hon som var ensam och även besöka mannen som låg på sjukhus och var väldigt dålig. Det var första sommaren som vi inte kunde umgås så gott som dagligen. Vi var stuggrannar sen många år och hade mycket gemensamt under somrarna. Nu fanns de inte i stugan längre ... Allt kändes så "konstigt". Ett par dagar innan vi planerat att återvända hem till söder igen, så fick vi dödsbud att vår nära släkting hade somnat in. Det blev att vi då stannade kvar två veckor extra för att vara med på begravningen. Vår son som bor på samma ort som vi, tog kläder med till oss när han kom upp för begravningen. Så ... vår sista sommar i vår kära stuga, blev något sorglig. Det sattes punkt för det som varit för både våra kära och för oss. Fast det visste vi inte då. Vi var övertygade om att vi skulle nog kunna få en sommar till där uppe. "Människan spår men Gud rår" ...

Man får vara tacksam över den tid vi haft där och plocka fram de ljusa minnena och blanda upp med de mörka. Då blir det nog mest likt livet. Mörker och ljus avlöser varandra. Jag tror att det ljusa ändå kommer att överväga i denna tid av förändring.