Först, gårdagens dikt- och textuppläsning på Livsgnistan gick jättebra! Det var väldigt uppskattat! Det värmde i hjärtat, att höra att orden gick in och lade sig tillrätta.
När man skriver är det som att gå på en tunn isskorpa. Orden har kanske betydelse för mig, men vad känner de som läser? Når jag ut med det jag tänkte?
Den respons man möter blir som växtnäring till ny sådd och skörd. Allt behöver inte vara ros utan bara orden "jag läser det du skriver", ger en lätt dusch och håller jorden fuktig.
När jag växte upp, var det fult att "skryta", att säga något bra om sig själv. Om jag nån gång försökte, minns jag att jag blev tillsagd. Det var inte rätt att ha höga tankar om sig själv. Därför kan jag nu säga, att jag har väldigt svårt att "berömma" sig själv även tyst inombords, eftersom det sitter en på axeln och ständigt påminner om, att "inbilla dig inte nåt" ... Det är något som alltid följer med. Jag har lätt för att förminska mig själv och efteråt blir jag arg på mig, som faller i den gropen. Igår hände det ... utan att jag tänkte på det så bara kom det. I gruppen fanns en man med, som är författare och fått sina texter och böcker utgivna. Där satt jag med mina två böcker, som jag varit så stolt över. Plötsligt var de inte värda nåt utan jag nästan "skämdes" över dess enkelhet. Vad hade jag att komma med mot han? Naturligtvis möttes jag av vilda protester från de övriga. Jag blev tvungen att morska upp mig och säga - "detta är mina böcker som jag själv har gett ut och jag har faktiskt varit duktig!" Då fick jag applåder! Inte var jag för det speciellt bekväm i situationen ...
Idag lär vi våra barn deras värde och att inte låta sig trampas på. Vi lär dem öppenhet och försöker ge dem framåtanda och stolthet över den de är. Vi äldre får hela tiden lära oss att "ta för oss" och inte ta ett steg bakåt i olika situationer. Den uppfostran som vi fick var efter de normer som fanns på den tiden. Föräldrarna gjorde inga medvetna fel. Man skulle som barn finnas till men helst inte synas och höras. Alla behöver en knuff i rätt riktning. Oftast får man knuffa sig själv och inte är det så lätt. Den uppfattning man har om sig själv och de förtjänster man tycker sig ha, finns oftast inombords och motas ibland bort av denna Jante, som är en envis följeslagare.
Man kan öva på att höja sin självkänsla genom att:
Ge dig själv en klapp på axeln ibland, säg till din spegelbild, att du är bra och duktig! Det känns konstigt men är en bra övning. Glöm aldrig bort, att just DU är viktig, för ingen är som du!
Stintan
Fredag 24 feb 09:46
Men kära, rara du!
Du är bra! Du är bra! Du är bra! *Jag håller på att hyptnotisera dig*** ;))
Menar du att det var så hemma hos dig? Så var det definitivt inte hos oss. Särskilt pappa uppmuntrade mig att vara en rebell. "Säg alltid vad du tycker och känner!", sa han. "Spela aldrig med för då går du emot din övertygelse!"
Min lärare i Folkskolan, som det hette då, Birgit Uppfeldt, uppskattade det. Kommer du ihåg henne? Hon var ju vår granne. De hade två barn: Gudrun och Christer. Hon såg vilken potential jag hade och jag fick verkligen utvecklas hos henne. Det tackar jag för! Min självkänsla stärktes ytterligare av det.
Men när jag så kom till realskolan fick jag "hålla inne" med en hel del. Det var ju inte heller helt fel. Jag förstod när jag skulle bita mig i tungan.
Jag kommer ihåg en gång när mamma och pappa var hos Flodells. De kommer du ihåg, eller hur? Jag hade varit ute på något och skulle gå dit när jag kom hem. De hade främmande från Västerås. Främmandet rökte båda och det lukade hemskt i lägenheten. Hemma hos oss fick aldrig någon röka.
Ja, vad hände? Jo jag sa: "Fy vad det luktar illa här av all rök! Man kan ju knappt andas." Då fick kärringen från Västerås spader och vände sig till mamma och pappa och sa att de hade en ouppfostrad unge som sa så där.
Då ilskande pappa till och sa till henne att det var hon som var ouppfostrad som satt och rökte hos folk som inte själva gjorde det. :) "Kom så går vi hem!", sa han till mamma och mig. Han tackade tant Gunhild och farbror Kirre för maten och så gick vi. När vi kom hem så sa han bara att han tyckte att det var bra att någon sa något om rökandet. Tant Gunhild sa till mamma när de var ute i köket att hon mådde illa av lukten men hon vågade själv inte säga något i sitt eget hem. Sådan var min pappa. Han kom aldrig med ett fördömande ord. Jag har genom åren behövt den där sisun som han gav mig.
kram till dig
http://silfverstinta.blogg.se
skrivmoster
Fredag 24 feb 09:58
Oj, nu väcker du en massa minnen hos mig! Jo då, nog minns jag att du var rak och sa vad du tyckte! Det var väl inte poppis bland oss alla gånger, men du var verkligen den du var och inte någon som vände kappan efter vinden!
Tack för hypnosen! Det var så, att man inte skulle "förhäva" sig och hålla fram sitt ego! Det var inte fint att skryta om sig själv.
Gudrun U har jag träffat nån gång nånstans men minns inte nu var ... och fam. F där var min bror ofta - kompis med Bosse.
Jag ler när jag hör hur du uttryckte dig hos de som rökte! Bravo!! Och att pappa S var rak och ärlig tycker jag om att höra. Tänk att inte ens fam. vågade säga ifrån! Men jag känner igen det ... för inte sa jag nåt när väninnor kom på besök och rökte efter fikat - fast jag avskydde det och vi inte själva rökte. Så dumt av mig!! Och med småbarn i huset!
Nu fick du igång tankarna på olika sätt! Tack vännen!!
Stintan
Fredag 24 feb 11:01
Jaha.. så det var saker ni inte gillade. Jag undrar vad det kunde vara? *skrattar*
Kommer ihåg när B blev arg på mig en gång och hon hade inga argument. På den tiden bodde ni uppe på bönhuset och hon kände sig väl trygg där uppe när hon öppande fönstret där uppe och skrek till mig: "Din mamma tror inte på Gud för hon målar sig och går inte på bönhuset!"
Och då svarade jag bara lugnt: "Min mamma har sin Gud hemma."
Oj, vad arg hon blev. Hon smällde igen fönstret så rutorna skallrade. :) Vet att hon fick skäll av farbror H. då. hahaha...Jag glömmer det aldrig.
Har B-O kontakt med Bosse fortfarande?
Varmgo´ vinterkramen från barndomsvännen
http://silfverstinta.blogg.se
skrivmoster
Fredag 24 feb 12:59
Nämen ... gjorde hon det?? Jag måste få skratta!!
Nej B-O har ingen kontakt med B numera.
Vad vi inte gillade? Kanske när du sprang in och ringde till mamma på jobbet och skvallrade nåt. Ha ha ha!! Som barn gör!!
Du, det var en tid man aldrig glömmer. Så många fina minnen!
Ha det bäst! Kramar från S.
Kristina
Fredag 24 feb 18:02
Kul att läsa om era minnen.Lite kan jag känna igen mig i det du skriver, och det var som att ta bort glädjen över att man var duktig. Men jag har tränat mig med åren att kunna säga att vissa saker gör jag bra,det behöver inte betyda att jag är bäst men det är nog att vara bra SÅ sträck på dig och gläds över alla de gåvor du har, då blir Gud oxå glad Ha en trevlig helg kram
http://ruach.blogg.se
skrivmoster
Lördag 25 feb 07:13
Tack kära Kristina!
Idag ska jag på loppis igen med en vän. Vi kör ett varv till med det som inte gick förra gången. Hoppas på tur!!
Ha en skön helg och sköt om dig! Kram!
skrivmoster
Lördag 25 feb 07:12
Du var ju barn ... och saknade nog nån hemma att vända dig till just då. Inget som var konstigt alls. Fast då, kanske vi inte förstod!
Kram och ha en trevlig helg!
Kristina
Lördag 25 feb 17:06
Det var likadant i mitt hem "då kunde man bli märkvärdig" och det var inte bra. jag har jobbat och jobbar mycket med min självkänsla, men det har varit tufft.Jag är så glad att jag idag kan vara stolt över mig själv och att jag är stolt över min familj utan att känna att jag skryter.
Ha det gott och go kväll!
Kramar!
http://kristinakicki.bloggplatsen.se
skrivmoster
Lördag 25 feb 19:27
Det är viktigt att känna sig stolt över både sig själv och sina närmaste. Inte är det skrytsamt att berätta om sina förtjänster. Alla har vi något som kan vara stolta över!
Tur att det gamla är borta och att dagens unga är så frimodiga och tror på sig själva!
Kram till dig!
