Direktlänk till inlägg 17 februari 2012
Idag blev det en tidig morgon. Kvart över fem satt jag och läste tidningen. Då hade jag sovit klart och ville bara stiga upp. Jag tycker ju om att vara uppe på morgonen så det är inget tungt och svårt för mig.
Jag satt här en dag och läste om min farfar, som lämnade sitt hemland och begav sig till Canada för att bygga upp en ny framtid där. Det är inte svårt att sätta sig in i, vilket stort steg det måste ha varit, att lämna sin hembygd och på vinst och förlust ge sig iväg till ett land så långt borta. Resan dit tog sin tid eftersom den skedde med båt. Att sedan få köpa mark och börja bygga sin farm, tog sina år för honom. Med tiden, kunde farmor efter att tålmodigt ha väntat hemma i Sverige, resa till sitt nya hemland. De fick 1915 ett barn, en stor pojke, som vägde dryga 5 kg om jag inte minns fel. Det fanns inga kläder till honom eftersom han var så ovanligt stor ... så hon fick nog snabbt fixa till något passande. Han kom att bli deras enda barn! Kanske blev hon avskräckt av sin första förlossning. Troligen skedde den hemma. Jag har inga närmare detaljer om det.
Det "stora barnet" blev alltså min pappa. Han växte upp på farmen i Canada tills det var dags att börja i skolan. Då hade farfar skadats i någon olycka (vet inte hur och har glömt om jag fått veta det) och livet "over there" blev nog inte som de hade trott och tänkt. Familjen återvände till Sverige igen. Efter något år dog farfar i lunginflammation. Det var år 1925 som han avled på Hudiksvalls lasarett. Då var han endast 46 år. Farmor blev lämnad ensam med pappa, som då var 10 år. Han råkade ut för en olycka vid lek och förlorade då sitt ena öga. Farmor köpte med tiden ett litet hus med mindre jordbruk, som hon hade fram till 1944.
1945 fick min far sin första tjänst som pastor och då flyttade farmor med oss ner till västkusten. Där avled hon 1947 på Uddevalla lasarett i förmodligen tarmvred. Jag minns svagt och vagt att hon låg i en säng och var sjuk. Jag var bara knappt fyra år när hon dog.
Jag brukar titta på de foton jag har av farmor och farfar och tänka, att jag aldrig fick lära känna dem och ha dem i min närhet, när jag själv skulle ha behövt dem. Även min morfar har jag aldrig lärt känna eftersom han dog så tidigt, att min mamma inte fick ha någon far. Hon var bara ett år när han dog. Mormor glömmer jag aldrig. Det var till henne vi åkte på sommaren och hade underbara dagar på landet. Hon var älskad och blev under vissa år av min vuxna tid en stor del av mitt liv. Hon hade med tiden flyttat till vår stad. Där blev hon kvar fast mina föräldrar flyttade till annan ort. Jag fick vara den hon hade nära och hjälpa henne på olika sätt när mamma bodde långt borta. Mormor levde tills hon skulle fylla 88 år. Även mamma levde så länge. Hon dog några dagar före sin 88-årsdag.
Idag är jag farmor själv. Det är för mig en viktig och ansvarsfull uppgift, som jag tar på största allvar. Barnbarnen betyder oerhört mycket för mig och jag bär dem närmast mitt hjärta varje dag. Jag har försökt från första stund, att på distans bygga upp en relation och en trygghet, att vi - farmor och farfar - finns och älskar er båda små. Den större har vi fått en fin samhörighet med och nu börjar den yngre bli mera medveten om vår existens. Det är en gåva, att få barnbarn och att få vara någon, som de känner tillit till och vill dela olika saker med. Att få finnas som ett "komplement" till föräldrarnas viktiga roll. Eftersom jag inte haft någon egen farmor, som jag har minnen från, vill jag så länge det är möjligt, vara en "närvarande" farmor för barnbarnen.
Trots att det är svårt med ca 120 mil mellan oss. Tur att tekniken finns som gör att vi kan se och prata med varandra. Jag ska alltid läsa ur en särskild sagobok för den stora flickan, när vi har kontakt via webkameran!
Det jag helst av allt skulle vilja är, att kunna vara barnvakt med kort varsel och att titta in hos barnen då och då. Det är omöjligt och det är något jag saknar. Många vänner har sina barn och barnbarn så nära, att de ibland undslipper sig att "det kan bli för mycket". De är alldeles för lättillgängliga och blir anlitade ibland mera än de känner att de orkar. Allt är en balansgång. Den som inte har möjligheten vill och avundas de som har möjligheten. Själva hade vi inga barnvakter när barnen var små. Mormor och morfar bodde långt borta på annan ort och farmor och farfar var väl gamla för att orka med barnskötsel. Endast i undantagsfall ville man belasta med det.
När längtan blir för stor så åker vi, hyr boende och stannar i några veckor. Det är något jag nu ser fram emot igen. Så länge vi kan och orkar ...
En hälsning till er alla som brukar besöka min blogg!
Jag njuter av livet och de små tjejerna! Även av sommargrönska och spännande dagar med innehåll.
Så småningom återkommer jag till vardagen. Önskar att jag kunde stoppa tiden ...
...
En röd liten stuga för oss
med besök av barnbarnen förstås
farmor på heltid ska jag vara
och njuta av uppgiften bara
bloggen får vila ett längre tag
tills jag återvänder en dag
glöm inte att den ändå finns
det vore kul om du...
Jag läste en rubrik om att svensken blir fetare och fetare. Var annan man och var tredje kvinna är överviktig! Vi verkar "ha det för bra" ... Läs gärna artikeln som finns i denna länk! http://www.dn.se/livsstil/halsa/fetare-och-fetare...
Idag är det VÄRLDSBOKDAGEN! (Världsbok- och upphovsrättsdagen). Det är beslutat av Unesco 1995). Ni som är intresserade kan läsa om evenemanget och dess syfte via länken jag lägger ut här.
http://www.unesco.se/Bazment/u...
Dags för dikter igen! Väljer några ur min bok "Längtans blåa trådar" som ni finner t.ex. här http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9163322188 JAG SKA MINNAS När vinterns kyla biter och snön den bara yr sk...
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | |||||
| 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | |||
| 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | |||
| 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | |||
| 27 | 28 | 29 |
|||||||
| |||||||||
Skaffa en gratis blogg på www.bloggplatsen.se
