Blommor är alltid till stor glädje och lyser upp när det är grått och trist. Det finns fortfarande liv i en del, som är kvar sedan julen och även sedan födelsedag. Amaryllisen som blommat med åtta klockor hittills kommer med två till och ur stenarna jag lagt runt om, kommer det nu upp något grönt och nytt. Undrar om det är ett blad eller en ny stängel? Spännande! Julgruppen är numera en kruka med en vit blommande calanchoë. (våreld el. höstglöd)

I somras fick jag en liten planta från paprikafrön av min kära vän nere i Hälsingland. Den växer och är så frodig i sin grönska. Ändå fick den åka en lång väg med övernattning och finna sig i att vara i en plastpåse med lite vatten. Det klarade den galant! Den har blommat vitt men jag ser inget mera än i alla fall.

Vi människor växer också hela livet. Inte bara på längden och bredden utan även inombords. Livet är en enda stor läxbok, där vi hela tiden lär oss nya saker och stärker vårt självförtroende och självkänsla. "Att växa som människa" läser man ofta. Det kan vara när vi besegrar en rädsla, ett obehag eller bara våra egna begränsande tankar. Vi "tar tjuren vid hornen" och beslutar oss för att klara något. Efteråt känns det stort inombords och vi får en tro på oss själva. Man kan också växa som människa genom kontakter med andra och att sätta sig in i deras levnadssätt och få en annan syn på sitt eget. Att utbyta erfarenheter kan ge värdefull och ny näring till ens liv.

Jag kommer plötsligt att tänka på en gammal psalm eller sång, som jag fick som vers till konfirmationen.

Den är skriven av Zakarias Topelius m.fl. 1890 och finns i en gammal sångbok - "Sions toner" under "ungdomssånger". (Gud i mina unga dagar ...)

"Som den unga björk i skogen, Växer frisk i sommarregn.

Låt mig växa ren och trogen, I ditt goda fadershägn

Och när stormar skaka mig, Låt mig fäste ha i Dig

Och mig hålla vid det ena: Att dig älska, frukta, tjäna. " (vers 4)